" Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.

  Att vara stark är inte att veta bäst eller att vara främst.

  Att vara stark är att acceptera livets villkor.

  Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat.

  Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt.

  Att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Fick en fråga på en kommentar för ett tag sedan som var hur jag kom vidare efter att ha levt med en psykopat. Hela kommentaren berörde mej på ett sådant sätt att jag visste inte vad jag skulle skriva för det hade lika gärna kunnat vara jag som hade skrivit kommentaren och jag valde att inte publicera den för jag kände att jag inte ville lämna ut någon men den satte igång många tankar i mitt huvud.

När jag kom ifrån Helvetet hade jag varit utsatt för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som hade haft det så här och var livrädd att berätta för någon ~ för vem skulle tro på mej?!? Jag hade 35 kronor på kontot för resten hade Det tvingat mej att betala mat och räkningar för. Mina pengar var alltid de som gick åt först och sedan fick jag be honom om pengar för att ens kunna köpa ett tuggummi. Mitt självförtroende fanns inte alls och jag visste bara det som jag hade fått höra genom alla åren att jag var fet, ful och äcklig och att jag skulle vara glad att det fanns någon som ville ha mej. Självkänslan den fanns inte heller för jag hade fått höra hela tiden att jag aldrig skulle klara mej utan honom vare sej fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt så hur skulle jag klara av mej själv och tre små barn?!?

När jag kom till mitt skyddande boende så visste jag egentligen inte vad jag tyckte om eller vad jag inte tyckte om, eller vem jag var och hux flux så var jag där utan den som under de sista åren hade berättat för mej vad jag skulle tycka eller tänka. Jag kände bara panik och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Polisanmälan hade jag gjort några kvällar innan och jag kände panik inför denna med. Vad skulle hända när han insåg att det verkligen blev en anmälan gjord och att jag sto fast vid den. Vad skulle hända när jag skulle bli kallad på förhör och skulle jag kunna berätta det som hade hänt under alla åren fastän jag visste att han hade sagt att om jag berättade så skulle han döda mej och ingen skulle tro på mej! Jag tror att det var i den stunden som jag insåg att detta var min chans att kunna rädda barnen och även mej från Helvetet.

Jag har fått höra många gånger under denna resa att jag varit stark men jag har inte kunnat se det. Idag inser jag att man har en inre styrka som man inte är medveten om förän man måste använda den. Man ger inte upp och man klarar mycket mer än man tror. Jag kom från Helvetet för drygt två år sedan och jag har fortfarande dagar som jag mår skit och det känns som om jag inte kommer att orka ta ett enda steg till men man ger inte upp och speciellt inte som mamma för man kan inte svika sina barn. De dagar som har varit värst har jag satt mej och tittat på mina barn och känt att det gör så ont inom mej allt de har fått utstått och det ger mej kraft att kämpa lite till. Ju fler steg jag har tagit dessto mer har jag insett att det finns någon mening med allt som har hänt även om man inte ser det när man befinner sej där och jag vet att du har den styrkan inom dej du med! Du kommer att hitta den och du och din dotter kommer att bli starka tillsammans.

Att hitta sej själv igen är inte lätt! Jag letar fortfarande och jag testar saker för att åter hitta  mej för det var jag som försvann under alla dessa år. Jag var en "streckgubbe" när jag träffade Det men alla åren med honom gjorde att jag suddade ut mej själv mer och mer så när jag kom därifrån så fanns det bara märkena i pappret kvar. Jag lovar dej att man klarar att hitta sej själv och man klarar att bygga upp sej själv men man blir aldrig den man var tidigare men man blir starkare och man viker sej inte för samma saker ännu en gång!

Jag tror att man kommer vidare genom att låta sej känna allt det som man känner. Vissa dagar var jag bara jätteledsen och då tillät jag mej inte vara det men idag inser jag att det är ett sorgearbete för den personen som man levde med var inte den som man blev kär i och samtidigt så sörjde jag det som jag aldrig fick. Jag var arg, kände mej lurad på livet, jag var uppgiven, vansinnig och vissa dagar bara var jag ingenting. Jag stängde av mina känslor och jag tror att det länge gjorde att jag stod kvar på samma ruta och stampade för jag accepterade inte det som hade varit eller de känslor som det väckte i mej.

Jag minns när jag satt på mitt första polisförhör och jag hade bara panik för jag var helt inställd på att polisen inte skulle tro på mej och att han skulle be mej "dra den om Rödluvan och Vargen med". När kommentaren kom att "de visste hur det kunde vara att leva tillsammans med "såna" och han bad om ursäkt för att han var tvungen att ställa vissa frågor insåg jag att det fanns de som trodde på mej. En liten bit av muren föll och jag kunde berätta lite mer än jag hade tänkt. Senare blev det fler förhör och jag kunde berätta lite mer och lite mer för varje förhör.

Det som är det viktigaste att minnas det är att DET ÄR INTE DITT FEL DET SOM HAR HÄNT! Det tog mej en evighet att inse och det finns dagar när jag fortfarande lägger skulden på mej själv och faller tillbaka i gamla mönster. Det är HAN som hade ett val och har gjort detta mot dej precis som att han som jag levde tillsammans med och fick barn med hade ett val när han utsatte oss för allt som han har gjort. Snälla gör inte som mej och lägg skulden på dej själv för det hjälper dej inte att komma vidare. Jag kunde säja till mina barn att det inte var deras fel det som de hade blivit utsatta för men jag la den skulden plus allt som han gjort mot mej på mej själv och det är inte rätt. Alla människor har ett val och de måste själv stå för det de gör!

Jag önskar att jag kunde få dej på bättre tankar och ge dej massor av kraft men jag kan inget mer säja än att jag vet hur det känns när man är där men det blir bättre ~  det tar tid men det är värt det för man får ett mycket bättre liv och det är du och din dotter värda!!!!!

Jag finns här om du vill och jag skickar många styrkekramar till dej och jag VET att du kommer att komma vidare! Jag kan rekomendera att prata och skriva av sej och det är en av orsakerna till att jag började blogga (fast då var tanken att ingen skulle hitta min blogg och mitt svammel)

Puss    från Lilla mej   

Jag har läst din kommentar men väljer att inte publicera den för jag känner igen mej för väl i det du skriver så jag vill inte lämna ut dej.

Jag finns här för dej om du vill och om du vill så kan du skicka ett meddelande till mej med mail eller telefonnummer så LOVAR jag att kontakta dej!!!! Jag kommer inte att publicera det!!!!

DU KOMMER ATT KLARA DETTA och jag finns om du vill!

STYRKEKRAM till dej och jag finns för dej <3

Jag kan åter igen inte sova för att det finns en oro i min kropp som inte låter mej vara ifred och jag vänder och vrider på mej i sängen. En enda tanke maler i mitt huvud och det är att hur länge till ska jag orka kämpa? Jag är inte den som ger upp men just nu så känns det som att bara jag har klarat av ett hinder så kommer det ett nytt som är värre än det första och det krävs ännu mer för att komma över det och jag vet inte om jag orkar det.

Det är massor av år som jag har levt under press att vara någon som jag egentligen inte är utan vara den personen som fick minsta möjliga bestraffningarna och därför så ändrade jag mej. När jag kom från det så känns det som att jag under de senaste två åren har levt under en lupp där det inte är tillåtet med misstag för då bedöms jag som en "dålig mamma". Helst skulle jag ha haft ett enormt kontaktnät så att det fanns back-up för allla möjliga situationer samtidigt som jag skulle vara noga att inte röja för mycket för då utsatte jag oss för fara eftersom vi lever med skyddade personuppgifter. Detta är en av de ekvationer som jag inte får ihop hur myndigheterna kan ställa som krav och fråga.

Satidigt som jag ska klara av ett liv i vardagen så ska jag klara av alla utredningar och diagnoser som har kommit, Ett fungerande hem ska jag bygga upp och barnen ska det finnas tid med och gärna ska de ligga lite före i utvecklingen så att myndigheterna har något konkret att visa på att jag är en bra förälder. Hur jag har mått under omständigheterna det är det ingen som har sett till. Att det inte har funnits energi för att ens ta mej upp ur sängen det var inget som passade in så det var inget man frågade jag skulle bara vara en fungerande person och mamma och ha ett "perfekt" liv.

Jag undrar ibland om detta är en tävling som jag är med i där man ska hoppa över så många hinder som man bara kan och att efter varje hinder som man klarar av så kommer man till en ny nivå där de är lite högre. Om jag är med i tävlingen så erkänner jag nu att jag har inte orken för att klara nästa nivå och jag är trött på alla hinder som kommer hela tiden. Jag vill bara ha en raksträcka i mitt liv och en viloperiod där jag kan fundera på om jag vill ha blå eller vita gardiner när hösten kommer eller om jag vill att det ska vara blommor eller inte i förnstrena.

Istället så består mina funderingar just nu hur jag ska kunna trygga livet för mej och barnen. Vad som är rätt och fel och att försöka få tider hos läkarna så det hinns med till den kommande rättegången och jag vet inte ens hur jag ska kunna tänka i dessa termer. Min hjärna har gått på semester och mina krafter har tagit slut. Jag vet att det alltid är för tidigt att ge upp men är det verkligen för tidigt i mitt fall?!?. Jag kommer aldrig ge upp kampen om barnen och att de ska få känna sej tryggare men jag önskar att vi kunde få ett mer normalt liv. Jag önskar att jag inte behövde tänka hur jag ska låta dem leva så normalt som möjligt men ändå hålla kvar tryggheten Att jag inte skulle behöva ha en plan bara vi går utanför dörren hur vi ska kunna fly om någon skulle dyka upp.

Allt jag ber om är en dag när jag ska slippa vara på min vakt och vara beredd! En dag att kunna känna mej trygg för även om jag tror att jag gör det i vissa situationer så ligger detta så djupt att jag är det omedvetet och jag vill inte det! Jag tycker inte att jag har för höga krav men kanske har jag det och kanske har jag inte gjort mej förtjänt av att få känna det. Jag tycker dock att jag har kämpat nog länge och allt jag önskar är att få ett slut på kämpandet och få ett liv som är tryggt och "normalt" är det för mycket begärt? Jag tycker inte det men tydligen så är det just det som det är när man är jag!

PUSS    till dej från mej   

I förrgår natt var jag vaken med min Smulan som hade panik för att hon trodde att pappa kom och skulle hämta henne. Fick hålla på i flera timmar för att få henne att lugna sej och när vi väl somnade så somnade jag med henne tätt intill mej och hennes armar runt min hals. Bara jag rörde mej så kom hon efter och jag kände verkligen att jag var hennes trygghet. När jag skulle åka på morgonen så fick jag lova henne på heder och samvete att jag skulle komma tillbaka och att jag bara skulle vara borta ett tag.

När jag kom gående så såg jag mina små troll leka men samtidigt såg jag att de inte var så avslappnade som de brukar vara utan de var på sin vakt hela tiden och det var då jag insåg hur mycket dessa små underverk påverkar mej ~ både på gott och ont.

Ju mer saker som kommer fram som de har blivit utsatta för under tiden i helvetet dessto mer dåligt samvete har jag fått men samtidigt ha jag känt att det är nu jag har fått en andra chans det är nu som jag kan försvara dem från det som inte ingår i vardagen och barndomen och den chansen tänker jag ta och jag tänker inte ha det dåliga samvetet längre för jag gjorde vad jag kunde i den situationen och under de omständigheterna och de möjligheter som jag hade där och då men det är nu som jag kan göra det som jag tycker är rätt och fel. Det är de som varit minr drivkraft att komma vidare för hade jag inte haft dem och deras kramar så hade jag inte orkat och klarat den resa som jag ändå har gjort. Jag har vetat att det funnitd tre små som har varit beroede av mej och det ansvaret släpper man inte och de är beroende av mej än.

Samtidigt så påverkar de mej som mamma såååååååååå mycket. Mår de dåligt så påverkas jag och känner att det finns ett sår inom mej som blöder och att jag bara vill att den negativa känslan som de har ska försvinna. Jag kan inget annat än att finnas där och vara ärlig mot dem för jag är inte mer än människa. När de mår bra så mår jag bra och får energi från deras skratt och jag känner mej så mycket lättare för att jag ser deras trygghet och glädje. Varje gång de berättar ett jobbigt minne så river det ett sår inom mej som jag aldrig visar dem men samtidigt är jag glad över att de litar så mycket på mej att de vågar anförtro mej detta ~ de vet att jag kan ta det och de vågar.

När jag ser hur mycket de fått med sej och som de troligen kommer att få jobba med och slita för resten av sina liv kan jag bara känna att detta ska inget barn behöva starta livet med men mina gjorde det och det har gjort dem till de små underverk som de ändå är. De är mina älskade underverk och det finns inte ord som kan beskriva dem för de är så stark och enorma som personer och jag är stolt över dem.

Att få en kram som kommer från dem och är så fylld av kärlek ger mej en sån glädje och kraft och ger mej ännu mer övertygelse att vi kommer att klara detta tillsammans. Att höra orden Jag älskar dej och det verkligen kommer från hjärtat gör att jag känner att något måste jag ha gjort rätt för annars hade jag inte fått höra de orden som mamma. Att  få höra att man är den  bästaste mamma som finns gör att jag känner att jag har gjort rätt och att jag kämpar för rätt saker hur jobbigt och orättvist det än känns i vissa lägen i livet. Vi är trots allt på rätt väg och har vi klarat denna etapp så kommer vi att klara nästa. Att få höra alla de jobbiga minnen som de bär på och att de aldrig mer vill återvända till pappa ger mej kraften att kämpa vidare för det, samtidigt som jag blir vansinnig på alla de instanser som ska finnas för att barn ska känna sej trygga men inte vågar men jag tänker inte ge mej. Mina barn ska inte få krossas ännu en gång för de är värd ett bättre liv.

De är mitt allt och det är de som har plats nummer ett i mitt liv vilket de alltid kommer att ha. De är de som ger mej kraft att  komma vidare och att vi genom alla prövningar har blivit så sammansvetsade att vi är starkare än vad vi någonsin har varit tidigare. Vi var spillror när vi kom ifrån allt men tillsammans har vi kunnat bygga upp oss och blivit starkare än den som utsatte oss för övergrepp. 

 Jag tror att man många gåner tar barn förgivet och att man betraktar dem som små men om man ger dem chansen så har de sååååååå mycket att ge ~ om man bara ser dem, respekterar och älskar dem. Mina barn kommer alltid att vara just "mina barn" men det innebär också att jag alltid kommer att älska dem och finnas för dem och kämpa för att de ska få vara trygga och kunna älska sej själv precis som de är!!!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Under hela denna resa har jag påpekat att det känns som om det skulle behövas en plan B om inte den säkerhet som jag med hjälp av andra har byggt upp men jag känner att detta resonemang har inte fått något gehör. När jag skulle söka så att mitt besöksförbud skulle förlängas så fick jag frågan varför jag ville det eftersom han inte hade sökt upp mej under den tiden som jag haft förbudet! Var det inte just det som var meningen med det att han inte skulle söka upp oss? Tydligen inte eftersom de frågade den frågan och att det blev en svaghet för att få det nya.

När vi sökte våra skyddade uppgifter så konstaterades att det fanns en påtaglig fara och risk och att det var därför som vi fick dem. Socialen har kommit fram till samma sak men ändå så finns det ingen reservplan om han skulle komma eller om något annat skulle dyka upp. Jag har en egen plan men inte som någon har hjälpt till med av de myndigheter som man trodde skulle hjälpa en.

Igår kom dock samtalet som jag så länge har fruktat att det skulle komma. En myndighet kontaktar mej för att de har sett att det inte finns ett tillräckligt gott skydd om det skulle hända något och om hoten blir satta till verklighet. Vad som orsakar att detta kommer just nu det vet jag inte och jag känner att jag klarar inte att fundera över det heller för det känns som om det är nog jobbigt iallafall. Kan inte låta bli att tänka tanken att var det för att det skulle komma från dem själv som gjorde att de inte lyssnade på mej när jag bad om det!

Många gånger känns det som att de olika myndigheterna har satt mej i en sits som inte jag har kunskapen eller kraften att sitta i. Jag är ensam och har inte befunnit mej i en liknande situation tidigare och jag känner ingen som har befunnit sej i den heller. Ändå har jag fått lägga pussel och försökt att se vad nästa steg kunde bli för att barnen och jag skulle få ett så tryggt liv som möjligt. Jag har haft möjlighet att bolla med människor som haft mer kunskap och erfarenhet än mej men det är tack vare att jag hamnade på ett skyddat boende och fick kontakten genom det. Är det egentligen inte detta som polis och socialen ska göra?

När vi nyss hade kommit ifrån helvetet fick jag försöka prata med barnen vad vi skulle göra om pappa kom. Hur lätt är det att vara en ensam mamma och skydda tre livrädda barn samtidigt som man är livrädd själv? Jag vet vad han är kapabel till och jag vet även vad han utsatt mej för. På mina axlar hamnade dock ansvaret att skydda oss alla. Hur menar de att jag skulle kunna göra det ett av mina barn kunde inte ens gå när vi kom därifrån.

Många gånger känns det som om jag har bett om att de skulle gå in och trygga våran vardag och liv men det känns som om det är så att det måste hända något först. Är det verligen meningen att det är så det ska vara? När jag pratade med polisen och åklagaren innan rättegången så sa de att man kunde ansöka om vissa saker för att man skulle känna sej tryggare medans de i andra andetaget sa att man även var tvungen att bevisa att man var i behov av det. Känner att det är ett så frustrerande resonemang för när jag kan bevisa det så kanske det är för sent för att jag är sönderslagen eller inte ens lever längre. Kanske har jag inga barn vid det laget och jag känner att det är så fel.

När jag diskuterade med dem längre och fick berätta lite hur jag hade byggt upp tryggheten och säkerheten runt mej så berömmer poliserna mej och säjer att jag verkligen har tänkt till och vidtagit massor av åtgärder som de annars kunde rekomendera mej. Känner att de åtgärder som jag har vidtagit har jag inte gjort för att jag tycker att de är roliga och underlättar våran vardag utan den gör den förbannat mycket svårare att leva i så borde det då inte vara ett bevis på att jag känner att det finns ett hot och att jag är rädd för min och barnens säkerhet!!!!

Hur ska ett samhälle som inte vill se farorna kunna säkra de som lever där? Är det pengarna som styr eller är det just detta att de inte vågar se att det inte är så bra värld som vi lever i som de vill. Jag känner att samtalet gav mej ett hopp om att jag och barnen ska kunna känna oss tryggare men samtidigt känner jag att det borde ha kommit tidigare. Det borde ha kommit från dag ett för alla borde ha rätt att känna sej trygga i sitt egna hem och det har inte vi gjort på många år. Kanske kommer den dagen och jag hoppas det!

PUSS    till dej från mej   

Imorse vaknade jag med panik och bara kände mej nere och jag kunde inte förstå varför! Jag tänkt att det kommer att gå över bara dagen har börjat men när jag klev in i duschen så kände jag att det lir bara värre och värre. Vet inte när jag senast var tvungen att ta en av de lugnanade tabletter som jag har för dessa tillfällen men idag var jag det för jag kände att det skulle inte fungera - jag skulle inte klara av denna dag trots att jag inte har något val. Jag kände efter i hela kroppen vad det var som hade orsakat detta men insåg att det bara var en obehaglig och jobbig känsla i hela kroppen som fanns där samtdigt som den påverkade mej mer än vad jag ville tillåta.

Jag tänkte att det är säkert lunginflammationen och att jag inte kan andas som jag ska som påverkar mej men när jag åter hade kontaktat läkaren och vi hade kommit fram till att jag skulle iväg på lungröntgen så fanns känslan iallafall kvar - det var inte det som var orsaken. Jag och Skruttan gick ner för att äta och frukost och efter det så hämtade jag tidningen för att se vad som har hänt ute i vida världen och då insåg jag vilken dag det är idag -  det är den vidriga årsdagen som jag önskade förra året att den aldrig mer skulle inträffa men tydligen så ströks den aldrg ur almanackan och jag fattar inte hur min kropp kunde vara medveten om detta datum eftersom hjärnan aldrig vet vilket datum det är.

På en gång så mindes jag hur det kändes förra året vid detta datum! Jag kunde känna hur det kändes att åka hem från jobbet och inte ha en aning om vad som väntade när jag skulle öppna dörren. Jag kunde minnas klockslagen och jag kunde känna hur de kändes - inte slagen men hurkänkande det kändes allt som hände och hur jag behandlades när räddningen i form av poliserna kom.

Idag känner jag bara uppgivenhet över att jag inte har kommit längre än vad jag har gjort för det känns som om ingenting är avslutat vare sej när det gäller rättegångar eller vårdnad. Jag har kommit jättelångt pesonligt men samtidigt är det så litet som behövs för att man ska falla bakåt igen men det postiva är att det är lättare att åter komma upp på fötterna med. Kanske är det som min terapeut säjer att årsdagar är jobbiga för det är så myket som kommer upp med dem och så många tankar som kommer. Kanske är det jus vad jag behöver - att få må dåligt, sörja men samtidigt se ljuset av de framseg som också har tagits för de är många.

Jag önskar att det rättsliga hade varit klart, att jag kunde säja till barnen att de inte behövde åtevända men samtidigt om det hade varit klart så är det så mycket som inte hade varit med och då hade det nog inte känts som ett bra avslut iallafall. så jag får se det att nu har jag och de som hjälper mej fått fram det mesta och det som inte kommer upp nu det kommer att komma fram för jag vet att rättvisan kommer att segra när det gäller barnen för annars kan jag lika gärna ge upp min kamp och det tänker jag inte. Barnen är världens framtid och det får man inte glömma. 

Idag ska jag tillåta mej att känna de känslor som finns inom mej men jag ska inte låta dem påvera mej mer än tvunget för när det känns som jobbigast så ska jag se till de framsteg som barnen och jag har tagit tillsammans och se de personer som vi är idag - det är händelsern som ligger bakom som har påverkat oss till dem vi är idag och det ska jag försöka att minnas för jag är stolt över de personer som vi blivitoch den styrka som vi byggt upp tillsammans!

Puss   till dej från mej     

Jag kan inte låta bli att undra över varför jag är så förbannat envis!!!! Under flera veckor har jag gått och hostat och host och hostat igen så att jag nästan ha kräkts och en "vanlig" person skulle ha sökt läkare på en gång men jag går och tänker att det går över och fortsätter att kämpa på. När jag och barnen kom hem från våran semester så kände jag verkligen att energin fanns inte för jag tog mej nästan inte med cykel till dagis men inte heller denna gången lyssnade jag på kroppen utan fortsatte att kämpa. När jag väl tog mej i kragen och sökte så visade det sej att jag hade lunginflammation med vätska i lungorna.

När jag sitter där hos läkaren så känner jag att jag måste bara fråga rakt ut om jag inte borde vara sämre när jag har det än vad jag kände mej! Han tittar länge på mej innan han svara och det han säjer fick mej at vakna upp: Du har levt under stress och press i en lång tid, du har klarat av att vara på benen trots att det har varit övermänskliga förutsättningar och krav på dej, du har tre små som är beroende av dej och du är van att kämpa! Du är nog den envisaste jag har träffat så jag tror att om du skulle lyssna till din kropp så skulle du rasa ihop men du gör inte det för att du vet att du måste kämpa för dej och dina barn och så är det även nu!

Just i den stunden som han sa det så kände jag inte så mycket eller rättare sagt jag fattade nog inte och kunde inte ta åt mej av det han sa. Det är ju faktiskt så det är är. Jag har kämpat för att barnen inte ska behöva återvända till helvetet i två års tid, jag har kämpat för att rätvisa ska skipas i samma tid och jag har satt krav på mej själv som egentligen inte är mänskliga och även samhället har satt enorma krav på mej som de inte ställer på föräldrar som inte befinner sej i samma situation som mej. Jag är envis och den kommer jag långt på men samtidigt så är det sån press på mej att det finns inget utrymme för att känna efter. Mina barn har bara mej så jag är så illa tvungen att fotsätta att sätta den ena foten före den andra. Och ibland känns det så motigt att fortsätta för lagarna är så fel. Jag och barnen levde i samma helvete med samma övergrepp men mej ifrågasätter ingen när jag säjer att jag aldrig mer skulle återvända när jag hade tagit oss därifrån men när det gäller barnen så ska minsta lilla granskas. De kan inte försvara sej lika mycket som jag kunde och ändå så har jag de skador som jag har idag vad skulle de då kunna få om de blir tvingade att återvända om de ens överlever det. Jag vet att de skulle brytas ner psykiskt på bara några minuter med honom för han har den inverkan och jag vet att det skulle vara omöjligt att bygga upp det förtroendet som jag har byggt upp mellan dem och mej idag om det hände! Känns så frustrerande att det finns så stora hål när det gäller barn som varit utsatta för övergrepp hemma och just detta med umgänge men en dag ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva genomlida denna kamp som vi haft. 

Jag betalade ett pris för att jag och barnen skulle komma från helvetet och det var den sista misshandeln och mina skador och kanske är det så att min envishet en dag kommer att ge mej belöningen för allt mitt kämpande genom att jag och barnen äntligen kan bli trygga - att det blir ett slut. Envishet kan vara bra ibland men min envishet tror jag ibland är en last för den gör att jag fortsätter att kämpa trots att det egentligen inte finns vare sej kraft eller energi men det är där som just detta kommer in som läkaren säjer att det finns inget val för mej, jag kan inte känna efter för jag måste fortsätt att kämpa för mina barn.

Jag känner att när det handlar om barn så är det verkligen som min första socialsekreterare sa att jag är lugn och går att diskutera med tills det kommer in och handlar om mina barn då vaknar lejonmamman i mej och jag slåss med klorna för att skydda dem! Är det inte vad varje mamma skulle göra för att skydda dem som är det viktigaste för dem i livet!?! 

Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att kunna ge mina barn säkerheten och jag kommer en dag att kunna kämpa för att andra utsatta barn och mammor kanske kommer att ha en lag som skyddar dem mer än vad jag hade - och kanske kommer då min envishet väl till pass!!!!!! 

PUSS    till dej från lilla mej    

Ibland är Häxansurtant inom mej på semester men idag kommer hon att komma fram i detta inlägg - ta det som ett hot eller ett löfte. Jag trodde att den dagen skulle komma när jag kunde sluta reagera på samhället och på det sätt som de bemöter och ställer krav på barn men tydligen så är inte den dagen idag.

Jag känner att under hela min "resa" har mycket av ansvaret som egentligen är för tungt för mej när det gäller det rättsliga på samma sätt hamnat på barnens axlar. Min äldsta dotter var tre år när hon satt på sitt först polisförhör och fick inte ha någon med sej in för man hade kunnat öva med henne vad hon skulle säja om man gjorde en viss rörelse. Jag tycker det är vidrigt att se henne när hon skulle åka iväg på detta och jag hade rivmärken på min hals för hon ville inte. Hur förklarar man för ett barn att det är för dennes skull och för att rätt ska vara rätt som hon utsätts för detta.

Det förväntades även att hon skulle berätta i detalj vad "pappa" hade gjort och hur det kändes och det gör mej så uppretad att man som "lagens förlängda arm" inte tar hänsyn till en ålder utan bara kräver att ett barn ska kunna klara av att redogöra detta. Jag klarade ju knappt av det som vuxen.

Jag som inte är utbildad inom barnpsykologi utan bara går på min magkänsla inser att det ska mycket till innan ett barn i sina ögon föråder en förälder hur illa den än har gjort barnet. Man är lojal till sina föräldrar och man vet att man är beroende av dem även om man inte är medveten om den insikten. Barn pratar inte om det inte finns ett förtroende uppbyggt och om det vill prata själv.

Idag kände jag att jag gick i molekyler när jag hör att samma "misstag" (jag tycker att det är det) att försöka tvinga barnen att prata med en myndighetsperson, även fastän det inte är mina barn det gäller denna gång. När en person från socialen tränger sej på barn och börjar prata i termer som inte ens jag som vuxen förstår hur tror de då att de ska få en riktig bild av hur verkligheten ser ut??????? Är det ens rätt att prata med barnen och att de ska få berätta hur situationen ser ut innan man har sett om det finns andra möjligheter??????

Jag tycker att barn har en nog stor press på sej i dagens samhälle med att de ska vara på dagis, skola, fritids, de ska göra läxor, hinna vara med kompisar och gärna tre fritidsaktiviteter utöver detta! De ska klara av att umgås med andra och spela deras regler och faller de inte innanför ramarna för vad som är "normalt" så ska det utredas med. När finns det tid för dem att vara just vad de är - BARN?

När man sedan ska sitta tillsammans med en främmande människa och berätta att mamma/pappa är si eller så, gör si eller så. är snäll eller dum och gärna berätta händelser/känslor kring detta med! Är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på barn? Nä jag tycker inte det! När jag ser till mina barn så är det som hände igår och för en månad sedan inom samma tidsperiod för dem - allt det hände igår! Hur ska de då kunna berätta hur de kände en dag för x antal dagar eller månader sedan? Det blir en kompott av allt de har känt och tyckt och sedan kan det tolkas som det vill.

Man säjer att många barn far illa för att föräldrarna är osams men är det verkligen där som problemet ligger! Jag tycker att mycket av det att barn far illa ligger i att det är så höga krav på barnen och de behöver prestera så mycket och så bra att de får ångest över allt som de ska klara.

Jag kan bara gå till mej själv som var vuxen första gången jag träffade en utedare från socialen och alla dessa frågorna kom. Jag visste vad det handlade om för jag var placerad av dem på skyddat boende och jag fick dessa för att de skulle kunna hjälpa och skydda mej och barnen och att vi skulle få det så bra som det bara gick - men förstår ett barn det?! Jag kände mej totalt utlämnad och mycket av det som jag berättade för dem kom fram efter många kontakter och möten med dem för att ett förtroende hade byggts upp och jag kunde se vad resultatet skulle bli av det jag berättade om det togs upp rätt men hur förklarar man det för ett barn!!! Speciellt när ett barn inte kan dra samma slutsatser som oss vuxna. Jag ndervärderar inte barn för de är fantastiska men de har inte samma erfarenhet som oss och kan inte lägga "pusslet" som vi vuxna! Hur kan man då som myndighetsperson tro att barn som är otrygga i situationen ska prata efter ett möte med denna person?!?

Jag får inte ekvationen att gå ihop men kanske kan jag det en dag och kanske är det den dagen som jag kan sluta att irritera mej på hur utsatta barn är i ett samhälle som anser att de ser till BARNS BÄSTA och att de sätter barnen först! Den dagen hoppas jag kommer när det är som det står på papper - att man ser till just barnet!

PUSS   från en uppretad lilla mej som skrivit så fingrarna och tangenterna brinner till dej