Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord är som att göra en tidsresa tillbaka till helvetet.

Just nu har detta med kvinnomisshandel uppmärksammats i en följetong i tidningen med olika vinklar under några dagar. Ja jag vet jag kan hoppa över att läsa det men det är som ett magiskt under med ögonen och det är precis på de texterna som ögonen hamnar och jag läser. När jag läser så är jag inte kvar i mitt trygga hem längre utan gör en tidsresa tillbaka - jag känner det jag kände då, jag upplever det jag upplevde då och framförallt så öppnas varje sår jag hade. När jag kommer tillbaka till min trygga vrå av världen igen så lämnar inte känslorna mig och jag inser att tårarna forsar längst min kind. Jag vill inte känna så här, jag vill inte påverkas som jag gör ändå är det inte ett val utan det är jag. En person valde att göra detta som en del av mig och jag inser ju längre tiden går att jag måste acceptera att det är så det ser ut.

Jag undrar om det ens kommer komma en dag när jag kan titta på en actionfilm utan att känna att magen är på väg att vända sig ut och in, hjärtat hoppa ur bröstet för jag vet att det är på film som det händer och att det inte är på riktigt men för mig var slagen min vardag och jag vet hur de känns när man får dem men även efter. 

Jag kan inte låta bli att undra om samhället och personerna som lever här förstår hur det är? Personen som väljer att utsätta en annan person för detta får ett straff och avtjänar det men vi som var dem som tog emot vi lever med "straffet" för resten av våra liv även om det blir att man visar det mindre och mindre utåt så är det kvar på insidan 

Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och sov påverkar även dem! Barn är mycket mer lyhörd än man anar! Detta slog mig som en blixt från en klar himmel när jag stod i affären härom dagen och tänkte "när hörde jag dem tjata sist om en glass, godis eller chips..........". Till helgen köper vi det så att det finns hemma men det är inte mycket som äts och detta fick mig att tänka några varv extra!

Innan jag förändrade min livsstil så var trösten när jag mådde dåligt, var ledsen eller helt enkelt kände för det godis. Jag hade alltid ett skåp där det fanns godis i fall att jag skulle behöva detta och det var alltid påfyllt. Nu när jag ser i spegeln inser jag att jag mådde ännu sämre när jag tryckt i mig detta. Samtidigt som vi hade rutiner här hemma så hade vi inte det när det gällde mat. Mina barn har alltid fått mat och inte gått hungrig men vi åt när vi var hungrig helt utan rutin eller så. Inte undra på att vi var 4 st här med ett himla humör så det kändes som fönstrena skulle åka ut ibland ;). Vårat blodsocker måste ju ha åkt berg-och-dalbana.

Jag trodde inte att barnen var medveten om mitt sätt att äta - jag gjorde det ju ändå när de låg och sov. Idag vet jag bättre. Egentligen borde jag ha vaknat upp redan de gånger som jag svarade dem att vi inte hade godis hemma och de sa: -Men mamma det ligger ju alltid chokladkaka i det skåpet.

Det var ju den som var min tröst, belöning eller bara njutning när de sov!

Idag när jag helt uteslutit bla socker i all kost så ser jag dels hur det påverkar mig genom att jag har ett helt annat humör än tididgare och jag orkar med saker på ett helt annat sätt. Samtidigt så ser jag hur detta påverkar barnen även fast de har sitt mys på helgen. Vi kan sitta alla vid bordet och äta och det är inte speedade duracellkaniner jag får dit. Okej syskonbråken kommer alltid att finnas men när socker försvann från våran vardag så är det ändå en situation här hemma som går att kontrollera. Jag inser att socker kan orsaka mycket jag som tyckte att ingen påverkades av det! Ibland inser man inte konsekvenserna innan man byter spår.

En sak har jag i alla fall lärt mig av detta och det är att barn gör inte som man säger utan som man gör och jag är tacksam för att jag förändrade mitt eget sätt för det förändrade deras sätt att se på godis och sötsaker över huvudtaget utan att jag behövt säga ett ord. Ibland inser man inte vad det är man gör mot de man värnar mest om genom sitt eget beteende!

Kramar   

Jag är en principmänniska och jag står för det jag gör trots att det ibland blir helt åt skogen. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mig att andra är det mot mig men just nu undrar jag om detta är rätt eller om det är så att den som kör det fulaste spelet, är den som är mest oärlig och lurar andra som vinner....... Jag vill inte tro det men det verkar som att det är så världen ser ut idag och jag vill inte vara en del av den. 

Jag har gjort fel i mitt liv för jag är inte mer än människa med fel och brister, men ofta går dessa att rätta till, och gör det inte det så får man stå för det, göra det bästa av situationen och gå vidare med en ny erfarenhet i bagaget. Jag har lärt mina barn samma sak och att om man erkänner så blir inte personen arg på samma sätt som om man ljuger. Just nu ifrågasätter jag den uppfostran med. Jag anser dock att man ska kunna gå med huvudet högt och kunna se alla människor i ögonen men det skulle jag inte kunna göra om jag visste att jag ljugade, lurade dem och inte körde med öpnna kort. Är det mig som det är fel på som resonerar så eller är det samhället runt mig som är fel....... Att en gång ha varit en bricka i ett spel med den man levde med gör att idag så ifrågasätter jag allt och analyserar det till minsta detalj men när det inte är enligt ens egna spelregler så är det inte så lätt att se allt. Alla tankar och funderingar som snurrar fram och tillbaka kan göra att jag känner att till slut vet jag inte in eller ut men jag följer mitt eget hjärta och det är vad som är bäst för mig. Innerst inne så har vi nog alla den där rösten som berättar för oss vilken väg vi ska ta när vi inte kan bestämma det fult ut med tanken. Finns det människor som har rösten som säger åt dem att göra det som sårar andra och gör att de inte mår bra?!? Hur känns det på deras insida och att se sig själv i spegeln eller blir man så avtrubbad till slut att det enda som finns där är en själv och tanken att alla andra finns för att man ska komma ett steg till hur man än behandlar dem...... eller är det så att alla människor sätter sig själv i första rummet och sedan så tänker man inte längre??

Jag vill kunna se mig själv i spegeln, känna att jag gjort det som var rätt för mig och kunna leva med de bslut jag tog. Visar det sig att det inte är rätt beslut men då var det rätt för mig där och då....... men jag kan fortfarande vara stolt över mig själv och se mig i spegeln 

Så många gånger har jag tänkt att man inte ska se bakåt och jag har inte heller velat se bakåt för att jag tycker att det väcker för mycket känslor och minnen som jag inte vill att de ska komma tillbaka. Lika många gånger så har jag även tänkt att jag inte kommer någonstans utan att jag står på samma ställe och stampar för att jag ser att de mål som jag har satt upp ser ut att fortfarande finnas så långt långt bort där framme. Det känns som att trots att jag kämpat, kämpat och åter kämpat fastän det inte funnits vare sig ork eller motivation alla gånger så har jag ändå fortsatt att göra det. Jag har sett det som en kamp och för varje gång har jag bara tittat hur längt det är kvar tills jag kommer fram till de där målen/målet som jag har satt upp. Jag har lärt mig att det gör ont, det river upp och det kan göra sår som tidigare har funnits där om man väljer att titta i backspegeln Det är inte alla gånger som man vet vad som kommer att visa sig där när man väljer att titta där 

Idag valde jag dock att titta både i framrutan och backspegeln när jag satt i solen och filosoferade, Jag insåg med ett uppvaknande att det kanske är nyttigt ibland att titta i backspegeln om man gör det med siktet inställt på rätt saker och med rätt perspektiv, nämligen att se hur långt man kommit sen man startade och hur mycket man uppnått utan att alltid titta framåt och bara titta på det som man inte lyckats med. Jag fick lära mig på den tiden som jag tränade som mest att man aldrig skulle tänka att "så här mycket har jag kvar" för när man tänker så får det psykologiska ett övertag och man kommer inte att ha den orken som man egentligen har mot slutet. Varför gör jag inte då det när det gäller livet när jag gjorde det för att prestera det bästa när det gällde min träning? Ibland är det så enkelt att man behöver en klapp på axeln att man gjort något bra istället för att se det som man inte klarat av. Är det för att jag bor i ett typiskt "Jante-land" som jag är van att tänka på det sättet....eller är det rädsla för att det ska komma saker som jag inte vill minnas 

Man kan inte fly från det som man varit med om men jag kan välja om det ska hjälpa mig eller stjälpa mig och om jag kan få det att inse att jag kan komma längre fram och orka det så varför ska jag inte använda det. Kanske är inte livet svårare än att jag får lära mig att det är bara att ta med sig olika saker från de praktiska sakerna som man lär sig i livet som tex bilkörning Det behövs både en backspegel och en vindruta för att man ska kunna komma fram till de mål som ligger framför en på det bästa sättet och det är bara så att erfarenheten gör så att jag kan nå dem på ett bättre, smidigare och lättare sätt än om jag inte hade den med mig och använder den. Kanske är det så att en stunds filosoferande i solen inte bara ger en energi så att man borde unna sig det lite oftare utan att de kan få en att inse de där sakerna som behövs för att det ska vara lite enklare att komma vidare i livet även om det inte kommer att bli med sjumilakliv i fortsättningen heller utan med myrsteg men kanske kan de vara lite lättare eller med lite mindre motstånd och kanske kan jag komma ihåg när de blir tunga igen att jag kom att tänka på denna tanke när jag satt och njöt i solen att inte allt man ser i backspegeln är skrämmande 

  CRAMAR   

Om man söker på synonymer till manipulera så är det styra med ohederliga metoder, styra, påverka; förfara bedrägligt, fiffla, smussla,mygla, påverka  som man får fram. Jag bestämde mej efter mitt destruktiva förhållande som fick mej att hamna långt under skosulorna att jag aldrig mer skulle låta mej manipuleras ändå är det just den känslan som jag har just nu att jag gör eller är det så att jag bara är för snäll. 

Under mitt förhållande kunde mitt x få mej att tro att det jag precis hade upplevt inte hade hänt utan att det var något som jag hade missförstått och att det bara hade hänt i mina tankar för att jag hade förstått allt fel. Ändå visste jag inom mej att det hade hänt, det var som jag visste och hade upplevt det. Just nu känns det som att jag manipuleras till att inte veta vad jag ska göra och att inte veta vad jag ska tro om saker och ting för ingenting går ihop av det jag får höra. Det skrämmer mej och samtidigt så vet jag inte om det är så att jag letar efter det som jag är van med precis som jag letar efter "spöken" från det förflutna hos alla som börjar komma mej nära för att hitta dem innan de kan skada mej. 

Jag vet att man ska skydda sej från männikor som försöker manipulera en men när jag inte vet om det är så eller om det är mitt förflutna hur gör man då när det är människor som står en nära eller så nära som man kan komma mej som har både taggtråd och stängsel runt mej som man först måste passera med miljoner med säkerhetskontroller för att jag inte vill bli för sårad av andra igen. Är man bränd i alla ändar som finns en gång så utsätter man sej inte för risken igen. Jag vet att den som manipulerar försöker få andra människor att ge honom saker, göra saker, eller bete sig på ett visst sätt utan att säga klart och tydligt att det är det han vill ha av den andre. Detta gör att det inte är så enkelt att säga eller känna att det är så det är och ännu svårare känns det som att det är i min situation när jag år efter år fått höra att jag inte kan lita på mej själv. De orden fastnar och blir till slut ens verklighet precis som att man är värdelös och inte klarar nåt och även om jag jobbat med det så har jag en lång väg att gå här innan jag kommer att lita och lyssna på mej själv till 110%.

En människa som är öppen och tydlig med vad hon vill ha av dig är inte manipulativ. Att säga: "Jag skulle vilja att du hjälper mig med..." "Jag skulle gärna vilja att du kom hem till mej..." "Det här skulle jag vilja ha av dej..." är att rakt och tydligt be den andre om saker. I en sådan relation finns en öppenhet och också en respekt, vilket gör att om den andre säger nej, brukar detta nej ofta accepteras av den som frågat. I en sådan relation finns respekt för varandras gränser, och inför det faktum att var och en har rätt att säga nej och har rätt att bestämma själv över sitt liv, sina saker, sina känslor och sitt beteende. Man behöver inte undra vad den andre vill ha av en eller vad den andre är ute efter, för allt sägs öppet och respektfullt. Det är detta jag uppskattar för här finns det inte något utrymme för mina hjärnspöken utan här vet jag vart jag har den andra personen, jag vet vad som "förväntas" av mej och jag behöver inte analysera eller se saker som kanske inte finns där. Detta kallar jag för äkta vänskap men även att kontakten finns där när inte någon hjälp behövs eller man har något speciellt att säja utan man bara undrar hur den andra har det eller att man säger ett hej.

Den som manipulerar försöker däremot att få saker av dej utan att öppet be om det. Han eller hon manipulerar dej dit den vill genom att spela på olika saker. Dessa är oftast dinas rädslor, dina skuldkänslor eller/och din pliktkänsla. Den manipulativa är väldigt duktig att se andras svaga punkter och att utnyttja dessa och detta behöver inte vara medvetet. Viktigt är alltså att komma ihåg, att manipulatorn använder sej av dina ömma punkter för att få dej att känna på ett visst sätt. Du kommer att känna dej "dålig" på ett eller annat sätt. Du kanske plötsligt har fått dåligt samvete, blivit ängslig för något du inte oroat dej för innan eller börjat känna dej som en stor svikare, för att nämna några exempel. När du därmed har börjat uppfyllas av negativa känslor och rädslor är du lättare att manipulera. Ivrig att behaga, att göra rätt för dej och att ställa upp kan du plötsligt gå med på en mängd saker som du egentligen inte vill göra. Du kanske säger ja till något för att du drabbats av dåligt samvete eller för att du fått ont i magen av blotta tanken på att bli illa omtyckt av de andra. Manipulatorn har därmed lyckats att få dej dit han eller hon vill genom att spela på dina känslor.

Den som manipulerar vill få dej att känna på ett speciellt vis så att du ska agera på ett speciellt vis, som kommer gagna denne och ge honom/henne det han/hon vill ha, utan att behöva säga klart och tydligt vad han eller hon vill ha. Det behöver inte vara så att denne är medveten om att det är så här som den gör men det är vissa som gör det medvetet och uträknande och andra som gör det utan att de är medvetna om det men resultatet blir alltid det samma hos den som utsätts. 

Den som är manipulativ är oftast väldigt snäll och charmig, särskilt i början av kontakten. Du kanske vaggas in i ett mysigt, smickrande tillstånd där du får komplimanger, uppmuntran, presenter och hjälp med allt möjligt. Du kanske sätts på en piedestal. Den som manipulerar kanske är en förträfflig lyssnare och plötsligt har du berättat en massa personliga saker om dej själv (som denne sedan kommer att använda sig av.) Informationen om dej kommer han/hon att använda sej av för att förstå dina ömma punkter, dina rädslor, var ditt dåliga samvete finns och vad du känner pliktkänsla inför. En person som inte bryr sej om vad andra tycker om henne kommer inte att kunna bli manipulerad när det gäller hennes sociala relationer. Men om hon samtidigt har komplex för sitt utseende kan det bli ett område för manipulatorn att utnyttja och spela på - t ex rädslan för ålderstecken, rädslan för att gå upp i vikt etc. 

Dessa "varningstecken" hittade jag på en sida nu när jag satt och tittade lite för att reda ut mitt eget kaos i både känslor och tankar för så mycket väcks nu när dessa tankar har kommit upp i mitt huvud från den gången jag levde med manipulation dagligen

HUR VET JAG ATT JAG BLIR MANIPULERAD?

• Du har en vag känsla av att något inte stämmer. Att personen ifråga inte riktigt går att lita på, men att det rent förnuftsmässigt verkar osannolikt eftersom personen är så snäll och charmig mot dig.
• Du vet inte var du har personen ifråga. Du känner att han eller hon vill ha något av dig men du vet inte vad det är. Personen kan plötsligt verka nöjd, som om han eller hon har fått det han eller hon ville ha, men du vet inte vad det är.
• Personen ifråga använder sig av vaga uppgifter, t ex "Vissa tycker att du svek dem när du sade nej till att göra det där." Vilka är "vissa"? Kan personen specificera vilka det handlar om? Personen kanske även ändrar sig och förnekar att han eller hon har sagt vissa saker. 
• Om du konfronterar personen med att du känner dig manipulerad slängs alltihop tillbaka på dig och du får skulden. Det går inte att reda ut vad som händer eller diskutera på ett öppet, respektfullt vis.
• Om du frågar rätt ut vad manipulatorn vill ha så får du inget riktigt, tydligt svar.
• Du känner dig som en "dålig människa" efter kontakt med manipulatorn. Du kan känna dig orolig, olustig, ha dåligt samvete, känna dig som en svikare, känna dig illa omtyckt, lat, ful, osäker, ängslig eller impulsiv, för att nämna några exempel. Din rädsla har tickat igång och får dig att fatta beslut, tacka ja, tacka nej, agera eller bete dig på ett visst sätt, ibland ganska förhastat.
• I kontakten med manipulatorn gör du saker som du sedan ångrar och mår dåligt över. Du känner att allt gått väldigt snabbt.

HUR KAN JAG UNDVIKA ATT BLI MANIPULERAD?

• Om det är möjligt - bryt kontakten med den som manipulerar dig och får dig att må dåligt och göra saker som du egentligen inte vill.
• Håll distansen till manipulatorn.
• Lämna inte ut något om dig själv. Undvik att visa dina ömma punkter eller berätta om dina rädslor.
• Håll dig neutral.
• Säg nej. Du har rätt att säga nej.
• Be om betänketid: "Jag behöver tid att fundera över det där."
• Bry dig inte om vad manipulaorn tycker om dig. Bry dig inte om ifall han/hon pratar bakom din rygg. Det är så manipulatorn gör. Det kan även vara ett uttryck för att du lyckats med att inte låta dig bli manipulerad.
• Ifrågasätt manipulatorns påståenden: "Hur menar du nu?" "Vilka människor menar du har sagt så om mig?" "Det där känner jag inte igen mig i." "Är det något du vill ha så kan du be mig om det rätt ut."
• Stå på dig. Vackla inte. Upprepa ditt nej och dina ståndpunkter, men utan att försvara eller förklara dem.
• Nappa inte på betet som manipulatorn slänger ut, t ex "Det fanns vissa som blev besvikna på dig när du gjorde så."
• Tappa inte fattningen. Håll dig lugn! Vissa inte starka känslor inför den som försöker manipulera dig.
• Lita på din magkänsla.
• Vet att en manipulativ person siktar in sig på snälla, naiva, tillitsfulla människor. Att vara exempelvis snäll är något mycket fint och värdefullt, men visa inte den snällheten inför någon du inte litar på. I en perfekt värld hade alla gått att lita på, men så är det tyvärr inte.
• Förlåt dig själv om du blivit manipulerad av någon. Det är inte lätt att stå emot någon som är manipulativ, och det händer de flesta någon gång eller flera. Men du kan lära dig av dina misstag och stärka dig själv så att du inte blir ett lika lätt byte nästa gång!! Du kan utvecklas och gå vidare i livet.
• Tro på dig själv.
• Tänk kritiskt.
• Så länge du är rädd för något riskerar du att bli manipulerad. Jobba med dina rädslor och var sparsam med vilka som får se dina rädslor.

När jag läste hur man ska undvika att bli manipulerad så känns det som att det finns en skylt i min panna där det bara blinkar "lätt byte" och kanske är det så att det är en tunn spindeltråd som skiljer mellan att vara snäll och att bli manipulerad det enda som avgör vilket det är beror på vilka man träffar på under vägens gång. De som har varit alkolister ska undvika alkohol, de som har varit narkomaner ska undvika narkotika och kanske är det så att jag som har levt i ett destruktivt förhållande ska undvika allt det som påminner mej om saker som jag var med om där för det gör ont att känna att "är det något av det som jag utsätts för ännu en gång?" Samtidigt så är det så svårt när man inte har bevisen och man inte har något klart att gå på utan "bara" en magkänsla som man fick höra gång på gång under år att den inte var att lita på och ändå så visade det sej vid vägens slut att det var precis vad den var för den hade berättat sanningen för mej hela vägen. Varför vågar jag då inte lita mer på mej själv än jag gör idag och var det fel av mej att sluta terapin när jag gjorde där jag hade ett "bollplank som jag kunde skjuta hur många bollar som jag ville" när jag hade dessa funderingar?! Svaret lär jag inte få men jag vet att jag står på en annan plats i mitt liv än jag gjorde då och jag har byggt upp mej själv på ett sätt och jag hoppas och ber att jag en dag ska kunna lita på vad jag känner och tänker och gå på det men tills dess får jag försöka att inte bli bränd i alla ändarna igen för det skulle jag inte överleva en gång till!

Cramar och stå på er för annars gör andra det åt er   

Mitt på en strand i gassande sol så slår det mej ~ jag är en sökare och har varit det i den sista delen av mitt liv. Jag tittade på människorna som fanns runt mej och inser att massor av dessa har radan funnit sin stil och sej själva och de är betydligt yngre än mej och det får mej att undra om jag någonsin vetat vad som varit min stil!

Om jag skulle bjuda in er i min garderob så finns det inget där som egentligen som avslöjar vem som är jag. Jag har massor av olika stilar, allt från kläder som är som ett andra skinn till kläder som ser ut som "mammamodell" och alla de färger du kan tänka dej. Om du skulle titta på min musiksmak så skulle du inte heller få en bild av mej för den är bildad efter mitt humör. Mycket i mitt liv så håller jag nog fortfarande på att försöka lära känna mej själv i men samtidigt så undrar jag: Har det någon gång funnits en klar del som varit jag? En del som stuckit ut oc som varit mitt kännetecken?

Tanken skrämmer mej för jag inser hur lätt det var att forma om mej när jag kom in i mitt destruktiva förhållande till den personen som han ville vara för visste jag själv hur jag ville vara eller vem jag var?! Tankarna maler runt i mitt huvud medan jag tittar runt på alla dem som besökt stranden tillsammans med mej och trollen denna varma dagen och jag kan genom att bara titta på dem säja en hel del om dem som person eller är det så att de bara har hamnat i ett fack? Samtidigt ser de lyckliga ut så det kan inte bara vara så att de har hamnat där utan att vilja vara där. Tankarna är många och även känslorna och åter igen kommer funderingen tillbaka ~ Hur hittar man till sitt sanna jag? Är det så att man får en chans och om man inte tar den så är det förbi eller är det så att vissa inte hittar fram till det? Hittar alla sej själv eller strävar jag mot något mål som är helt omöjligt att nå?

Min psykolog sa sist när jag träffade henne att det gäller att man lär sej vad det är som är "jag" och vad jag använder som säkerhetsbeteende för att slippa min ångest men hur ska jag veta det när jag ibland inte vet vem som är jag........... Nu vet jag i alla fall att jag är en sökare och det känns faktiskt spännande    

Jag kan inte låta bli att undra hur det kan kännas så tomt där inne samtidigt som det är så mycket som far omkring där ~ tankar, känslor och reaktioner. Det känns som om det ekar där inne samtidigt som det känns som om jag ska sprängas av all frustration över det som jag inte kan dela med någon inte berätta. Förut kunde jag inte berätta det för all skam, alla förbud nu kan jag inte berätta det för min egen säkerhet. Är det verkligen så här livet ska vara? Ibland känner jag bara att varför värdesatte jag inte det där "tråkiga Svensson-livet" jag en gång hade mer än jag gjorde men samtidigt så förstår jag varför jag inte gjorde det för jag visste inte att något annat liv existerade och ännu mindre att det skulle drabba mig. Ibland önskar jag bara att jag vaknade av att en fe stod bredv id min säng och sa till mig att: Grattis idag är dagen när du ska få prova på ditt liv innan de du lever idag och innan Helvetet! 

Om det ändå fanns svar att ge till trollen när de frågar hur länge livet kommer att vara så här eller om det kommer vara så här när de får barn. Om det fanns något som kunde ta bort sorgen i deras ögon som de försöker dölja när jag försöker att göra det så "normalt" som det går med de förutsättningar vi har men det ändå är de som får betala en del av priset fastän de föddes in i detta. Om det fanns något som kunde ta bort det dåliga samvetet som är min ständiga följeslagare men det finns det inte............ 

Det heter att det viktiga är inte var man börjar utan var man slutar.... jag kan inte se var detta kommer att sluta för det är inte jag som styr känns det som och det är det som är det jobbiga. Jag känner att vissa beslut ligger i mina händer men sen är det som att ödet kommer in och spelar mig ett spratt igen. Jag vill känna att det för bara ett kort tag var lugnt så jag hade en chans att landa, finna ett lugn och få en harmoni inom mig. Jag får nog fortsätta att önska och kanske slår min önskan in en dag