Idag bävar jag för terapin. Denna gång är det inte för att det är något jobbigt ämne som ska tas upp utan för att vi ska prata om intyget som ska med mej på rättegången. Min terapeut är så noga med att detta intyget ska kännas rätt för mej men hur ska det kunna kännas rätt när jag inte vill ha in detta rån mitt "nya" liv  mitt "gamla"? Jag känner att alla poilisförhör och utredningar hr varit under skinnet på mej - jag har inget som är privat längre. Under rättegången kommer det att spelas upp ett förhör med min dotter som då barra var några år och det kommer att visas bilder av mej där alla märken finns. Mitt sexliv och mitt liv överhuvudtaget kommer att tas upp och det är inget som är privat längre.

När jag förklarade för mi advokat hur jag kände så förstod han mej men detta är en sån viktig del till rättegångne hur jag har mått efteråt. Jag förstår att det är det men ändå så vill jag inte att detta ska ingå, jag vill inte att min terapeut ska bli inblandad. Hon är min och jag vill att det ska förbli så. Jag har inte lätt att få förtroende för människor, det tar tid att få det hos mej och hon har byggt upp det och jag känner att det jag säjer där det stannar där. Nu känns det som om en tredje person kommer in i rummet.

Det är så löjligt att jag känner så men jag gör det och jag står för att det känns så. Jag har inte valt att bli misshandlad och jag har inte valt att barnen skulle bli utsatta för det som de har blivit och ändå så blir jag så utlämnad för att det ska till rättegång. Jag har fått berätta om saker under polisförhören som jag aldrig tidigae och inte efter har kunnat berätta för någon men nu kommer det också att rabblas upp. Jag vill inte bli så här utelämnad men för min och barnens skulle så måste jag göra detta.

Jag och min terapeut har beslutat att intyget ska kännas bra för mej och att det inte lämnar ut för mycket av mitt privata och jag hoppas att det ska kännas bra när det börjar komma fram. Att det känns personligt men samtidigt att det inte blir för personligt. Hur som helst så måsta jag åka och att vi diskuterar detta men jag bävar och jag vill inte och jag vill inte att datumet för rättegången ska komma heller. Jag vill inte möta mitt förflutna ännu en gång. Jag har lyckats radera honom från min näthinna men nu kommer han att komma dit igen men jag hoppas att han denna gången ser ut som den fegis och svin han egentligen är för man gör inte så här mot sin familj!

PUSS från Häxansurtant som nu ska fortsätta packa   

Varje dag som vi går till dagis står det en gammal tant i fönstret i ett hus somvi går förbi. Hon är verrkligen en tant för hon är rynkig, har en "klut" på huvudet och ser så där "tant-mysig" som bara gamla tanter kan göra. När barnen kommer förbi så reser hon sej upp så att barnen kan se henne och vinkar till dem. Det är äkta glädje varje gång och det bara lyser om tanten när hon ser de tre små trollen gå förbi och stannar och vinkar till henne. Om de inte ser henne från början så står de där en stund för att se om hon sitter där även den gången. Och hon gör det dag efter dag och det är samma glädje på morgonen som på eftermiddagen när jag hämtar dem.

Imorse var det inte något undantag fastän vi inte har gått till dagis på nio dagar - tanten satt där och väntade och glädjen var ännu större idag. Jag tänkte inom mej att när vi har flyttat så måste vi ta omvägen för att vinka till henne och bestämde mej på stående fot att det kommer att bli så. Efter vinkande och lite mer vinkande så kan vi äntligen gå vidare. När vi har kommit en bit så vänder sej Skruttan till mej och säjer så där lill-gammalt som bara hon kan: Mamma! Tanten kommer att bli ledsen när vi flyttar och inte vi vinkar till henne mer. Kan vi inte gå den här vägen bara så att hon får vinka till oss och bli glad!

Det är såna gånger jag känner jag blir en stolt mamma och att all tid som jag lägger ner på dem och att de ska få bearbeta det som de har varit "lönande". Bara att se att de tänker på andra och att de vill göra dem glada det ger mej ett hopp. Det ger mej ett hopp om att alla skador som de har fått av det biologiska ursprunget kommer att blekna och det beteende som han lärde dem att bara tänka på sej själv försvinner.

Jag har fått ny energi att kämpa vidare med mej själv och barnen för bara att se deras glädje när jag säjer att vi ska ta den vägen så de kan göra tanten glad det gav mej energin att gå upp de extra minuterna på morgonen och det ger mej hopp om en bättre framtid! Naivt? Ja kanske men jag tänker inte tänka längre än så idag för nu har jag ett ljus som ger mej energi!

PUSS från Häxansurtant    

Jag känner att ibland skulle jag vilja ha en pausknapp på min hjärna som jag kunde trycka in och så stannade alla tankar och funderingar som finns där inne. Känns ibland som om min hjärna har ett eget liv och som jag inte kan styra eller göra något åt. Det som jag klarar av att trycka ner eller inte tänka till slut när jag är vaken det kommer när jag sover och försöker att slappna av. Hela jaglärde mej under åren i helvetet att jag var tvungen att tänka tre steg före jag var tvungen att räkna ut vad som kunde hända och vad konsekvenserna av mina handlingar kunde bli så detta är vad min hjärna fortsätter att göra eller egentligen hel min kropp och jag styr inte över det.

Härom kvällen skulle jag sätta mej och måla. Tidigare har jag målat mycket och jag var duktig även om jag inte erkände det då eftersom jag alltid haft jantelagen när jag sett på mej själv. Nu var det bara en chock för mej att se att jag inte kunde låta hjärnan komma in i stadiet att den inte behöver tänka utan att den skulle se ett mönster, att den skulle vara kreativ för jag har inte under lång tid låtit den göra det. Troligen gör inte hjärnskadorna det lättare heller eftersom där n av skadorna är sitter "filtret" som gär att vi kan koppla bort saker och ljud som inte är relevanta just nu. Jag släpper in allt och det är såna gånger det märks hur skadan påverkar mej.

Idag ringde de från hjärnskadeteamet och berättade att kuratorn skulle komma till mej på torsdag eftersom det ska startas en utredning igen. Jag är så dubbel när det gällerdenna utredning för jag vet inte o jag vill att en utomstående ska se vilka problem jag har. Jag har ju inte ens erkänt dem för mej själv. Jag vill inte inse vilka hinder det är för då känns det som om det kommer att bli berg av det som jag inte orkar ta mej över.

 och tåt

Igår började jag gråta för jag kom in på en blogg där det stod om en kvinna som de beundrade som kämpade för ett värdigt liv för sej och sina barn. Jag fortsatte att läsa och tänkte att detta påminner om mitt liv. Jag fortsatte och läsa och tårarna rann på min kind. När jag kom till slutet stod det att det fanns en länk till bloggen som denna mamma hade. Min tanke var att denna blogg vill jag läsa mer av jag vill se hur det går. Döm om min förvåning när jag kommer till min egen blogg. Jag kände mej som en stor idiot för när jag läste att denna kvinna var så stark och att det var en kamp så kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka att det var mej hon menade. Detta blev ett bevis för mej hur jag ser på mej själv och hur andra ser på mej. Jag har många gånger under denna resa fått höra att jag är stark som orkar och som kämpar men jag har inte kunnat ta det íll mej för det är människor som jag mäter i olika former och jag har tänkt att de bara säjer så för att vara snälla men detta är en person som jag inte ens vet vem det är, som "bara" har läst min blogg. Jag känner att kanske är det dags att börja titta på mej själv med de ögon som jag tittar på andra.

Jag längtar tills vi ska flytta för denna gången är det jag som har bestämt det och det är vi som har valt vårat hem. Förra gången ville jag till ett område och socialen sa nej för att de inte tänkte hjälpa mej om jag valde det. Jag trodde på dem precis som jag tidigare ha gjort för i alla år har jag fått höra att jag inte skulle klara mej utan honom och att jag inte var något i mej själv så varför skulle jag inte tro på dem när de sa samma sak? Idag kan jag känna att jag är förbannad på dem för att de gjorde det mot mej men samtidigt har jag fått bevisa för mej själv att jag klarar mer än jag tror och trodde. Jag har lyckats med saker som sett ut som höga berg men jag har klarat mej över dem och överlevt. Jag kommer att klara det som ligger framför oxå som flytt och rättegången bara jag inte slutar tro på mej själv. 

Varför ska jag egentligen inte tro på mej själv när jag tror på dem jag har runt mej? Det kanske är det som är mitt livs gåta!

PUSS från Häxansurtant     

Idag har jag tänt ett ljus för motstånd till kinnomisshandel. Egentligen mot all misshandel som finns för jag kan inte förstå varför våld ska ta vid där inte orden räcker till. Jag skänker en tanke till alla som lever i detta idag och hoppas att de kan finna styrkan att ta sej i från det. Det är inte lätt, det blir inte en sans på rosor efter men det går och det är värt det för en dag så hittar man ett liv som är värdigt.

Ingen människa förtjänar slag, elaka kommentarer, att nedvärderas eller att inte få känna att den personen förtjänar att leva.  Att inte längre veta vem man är och vad man vill. Alla människor är uika och jag önskar att alla kunde se det hos sej själv och se vilken betydelse de har - hur liten man än känner sej.

I dessa förhållanden som innehåller våld så finns det barn som far illa och jag önskar av hela mitt hjärta att barnen inte behövde uppleva det. Se sin mamma bli misshandlad och förödmjukad. Att inte själva behlöva utstå slag och elaka, nedvärderade kommentarer. Jag önskar att varje barn som föds får en trygg uppväxt där de får känna att de duger och är älskade precis som de är. Alla föräldrar sårar sina barn någon gång och det är en del av uppväxten för ingen är perfekt men de ska inte behöva bli sårade avsiktligt av dem som ska älska dem öcer allt annat och ha som sin största uppgift att skydda dem.

Följderna av misshandel i hemmet blir stora  - de drabbar dem som bor inom de fyra väggarna och det drabbar även omgivningen. Jag kan erkänna att mina föräldrar kände inte igen mej när jag levde i helvetet - jag förvandlades till den som han ville att jag skulle vara för att överleva. Jag stängde av känslor och jag gjorde det som gav minst i bestraffning.

Under mina år i helvetet fanns hela tiden hoppet om att dett skulle försvinna och att personen jag blev kär i skulle komma tillbaka - nu inser jag att den personen fanns inte utan var bara en fasad. Jag önskar att alla som lever i "helvetet" ska kunna komma ifrån det och se att de är värda något bättre!

Den man älskar värnar man om och är rädd om - en relation med slag och våld innehåller ingen kärlek hur mycket man är försöker när man är i det! Den man älskar älskar man precis som den är och försöker inte att ändra på den till en helt annan person utan man älskar den personens svagheter med!

PUSS från Häxansurtant   

Ikväll har jag bara panik. Hjärtat slår så det känns som om det snart kommer att komma ut ur min kropp, jag är på helspänn hela tiden och jag känner att egentligen skulle jag bara vilja springa och gömma mej. Orsaken är att jag har granar som skriker och låter som en flock elefanter. Jag vet att de flesta skulle inte reagera på detta mer än med att bli irriterade och arga över att de låter men jag får panik. Jag är tillbaka i helvetet igen och det är han som skriker till mej. På någre sekunder flyttades jag tillbaka.

Det började med att någon stampade av sej snön på fötterna när de kom in i trapphuset och för mej är just detta tunga stampande en varning att det kommer att bli bestraffningar. Det är så hemskt och det är så jobbigt att så små saker kan få en att komma tillbaka i tiden på en tiondelssekund. Huvudet är logiskt och säjer att det är inte han som kommer men kroppen lyder inte huvudet utan har sin egen tolkning. Jag vill inte ha det så här, vill inte reagera så här på något som finns runt de flesta människorna.

Funderar om dessa kroppsliga minnen någonsin kommer att försvinna eller har alla slag och alla elaka ord satt minnen och märken som kommer att finnas kvar hela livet och göra sej påmind med jämna mellanrum? Jag vill inte ha det så här, jag vill inte behöva vara rädd och vara på min vakt hela tiden.

Känner mej maxirriterad på mej själv för att jag känner så här och för att de vidriga minnena inte försvinner. Jag känner smärtan och förnedringen av slagen och sparkarna och de kommentarer som kom efter de stegen. Jag känner hur liten jag kände mej och så totalt värdelös. Jag vill inte känna så och jag försöker tänka att det bara är minnen att det inte händer nu men känslan sitter kvar - jag får inte bort den. Jag har varit hundra gånger och tittat och känt att dörren är låst och ändå så litar jag inte på att jag är trygg här. Kommer jag någonsin mer att känna mej trygg?

Jag vill bara radera det som har varit och ha barnen kvar och få ett liv - ett liv där jag och barnen kan känna oss trygga och leva som "vanliga" människor där vi inte behöver gömma oss längre. Bara att kunna teckna ett abonemang skulle vara tacksamt just nu men tom det är problem när man har skyddade uppgifter. Och allt detta bara för att en person gjorde sina val och inte tänkte på dem som han levde ihop med som kämpade för sin överlevnad.

PUSS från Häxansurtant   

Jag blir så himla frustrerad när jag ser att barn används som "vapen" mellan föräldrar som har separerat och att detta bara godtas av myndigheter att föräldrarna bråkar på en "sandlådenivå" om barnen. Det söks ensamvårdnad och att umgänge inte ska finnas men vad grundas det på i de flesta fallen? Jo att barnen blir de vuxnas vapen för att såra varandra och jag hatar när detta händer.

Jag minns när jag första gången kom till min advokat för att anlita honom. Han lyssnade på mej och vad jag hade att berätta om hur helvetet hade varit och vad barnen  hade varit med om. Då visste jag inte ens en tiondel mot vad jag vet idag men det räckte för mej för att jag skulle söka enamvårdnad utan umgänge. Jag visste inte redan då om jag skulle få tillbaka barnen levande. Han tittade på mej och sa: Detta kommer att bli en kamp för dej. Alltför många föräldrar använder barnen för att såra varandra och de hittar på saker som den andra har gjort. När de kommer som har skäl att ansöka om detta får de kämpa för att bevisa att det finns grunder för det deslker för.

Jag trodde vare sej på han eller de på mitt skyddade boende som sa att man just använder barnen för att såra den andra och att man skyller än det ena än det andra på den andra parten för att man skulle vinna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte nu för jag tycker att det är fel. Nu kan jag dock inte blunda för detta längre för det finns för många som finns runt mej som använder just denna taktiken och jag avskyr det lika mycket ändå.

Jag har många gånger haft dåligt samvete för att jag tar ifrån barnen deras biologiska ursprung men jag har gjort det för deras skull för att Smulan och Skruttan ber mej gång på gång att jag ska göra allt för att de inte ska behöva återvända till helvetet. Jag gör det för att de inte ska bli förstörda fysiskt och psykist och ändå har skuldkänslan infunnit sej. Vad är då felet på dessa föräldrar som gör det bara för egen vinningsskull och för att såra den andra? Tänker de inte på att det är barnet som blir mest lidande?

Är de lämpliga föräldrar när man ser mer till sin egen vinning och sin egen tillfredsställelse än på barnets rättigheter och behov. Mitt svar är nej! Jag har under hela resan tänkt att kan jag förklara detta beslut för barnen när de blir större och kan jag stå för detta beslut även senare i livet. Jag har tagit mina beslut med de normerna i tankarna och jag kan säja att jag känner idag att jag har gjort rätt och hoppas att jag känner så längre fram i livet också. Jag kan stå för mina beslut för jag har satt barnen och deras behov först och jag har inte pratat skit utan grundat allt på händelser från helvetet. Det ska jag minnas de dagar som samvetet och skuld kommer vandrande hand i hand.

PUSS från Häxansurtant   

.......................där brygger jag murar!

När jag hamnar i jobbiga situationer i mitt liv känner jag att det "normala" skulle vara att  "bygga en bro" för att komma förbi det jobbiga och besvärliga men jag bygger istället en mur så att det inte kan beröra mej. Jag gör det för att skydda mej mina barn men det känns som om det vore så mycket lättare att bara komma över det, inte stoppa det. Jag känner att jag har gjort detta många gånger under åren med Äcklet - jag gjorde det för att överleva och orka och jag har börjat göra det igen.

Idag hade jag en telefontid med min läkare som jag har fått nu när jag är inskriven under habiliteringen och det var det som fick mej att inse detta. När vi kom in på hur det ser ut runt mej just nu så känner jag att jag vill inte erkänna det - jag ljuger inte men jag ger en finare version  och genom detta bygger jag en mur. Jag vill inte inse till 100 procent hur jag påverkas av mina skador och hur hela situationen påverkar mej. Jag vet det men jag vill inte och vågar inte erkänna det för då känns det som om jag bekräftar det och att jag bara ska rasa ihop av insikten.

Jag kan ibland känna att jag kämpar och kämpar för att "hålla näsan ovanför vattenytan" och att det bara behövs ett gruskorn på min rygg så kommer jag att sjunka. När jag nyss hade landat i mitt nya hem efter att ha bott på boendet så fick jag ett mess från en vän där det stod att hon var orolig för mej. Det var en stad i Sverige som man hade insett att den kunde rasa ihop och hon liknade denna med mej. Jag kommer ihåg det som om det var igår för det känns som om det verkligen är så - jag står upp så länge jag inte ser att jag inte kan göra det. Det är som humlan som flyger fastän det egentligen är helt omöjligt men den vet inte om det och därför går det.

Jag har många gånger sagt till min terapeut att under åren i helvetet så lärde jag mej att sätta på mej en rustning. Den skyddade mej från det som kom utifrån men den skyddade även mej från att visa vad som fanns på insidan. Jag känner att för varje dag som har gått så har jag vågat ta bort en liten bit av rustningen och sett att jag överlevde det. Jag hade inte tagit av mej den helt men jag hade kommit en bit på väg men när beskedet om rättegången kom så började jag bygga upp rustningen igen. Mitt gamla beteende kom tillbaka.

Det skrämmer mej att ett beteende som man har lärt sej som vuxen kan sitta så djupt och komma upp av en sån "liten" grej. Detta beteende är inge som jag lärde mej som liten utan är ett beteende som jag var tvungen att lära mej för att överleva och kunna skydda meh och barnen. Utan det hade jag inte klarat av den tiden men jag vill inte ha det nu - jag vill inte ha tillbaka beteendet.

Kanske kan jag när jag har insett att detta har börjat komma tillbaka hindra att rustningen blir lika stark som den var under denna tid.

PUSS från Häxansurtant   

Ännu en natt håller minnena mej vaken och hjärnan säjer att det måste ta ett stopp, att jag måste sova för att orka och speciellt nu när barnen är sjuka men jag kommer inte till ro. Är rädd för att somna för jag vet inte vad som väntar, vad som kommer upp till ytan av allt det som jag har tryckt ner. Tårarna rinner och bränner på mina kinder - de har ett eget liv en egen vilja och jag kan inte påverkar det. Orsaken till detta är många och det kommer fler och fler minnen och fler och fler känslor.

Jag har börjat att packa inför flytten men det går så sakta och det känns så jobbigt för jag minns sista gången jag packade när jag var på väg från helvetet. Jag hade börjat packa tre dagar innan misshandeln för jag var fördig, Jag hade tagit ett beslut att jag inte kunde leva så här längre, jag kunde inte skydda barnen så jag ville och jag var tvungen att flytta för att överleva. Just detta att jag skulle flytta gjorde att det blev en ännu mer ladda stämning hemma och fler och fler psykiska och fysiska övergrepp på mej kom med tiden ju mer jag visade att jag hade bestämt mej - jag skulle därifrån.

Nu när jag packar kommer känslan närjag skulle åka tillsammans med en väktare och några andra som skulle hjälpa mej att få ut grejerna som var mina och barnens. Vi hade fyra timmar på oss att tömma huset på sakerna och jag var livrädd. Jag var livrädd för jag visste inte hur han skulle vara när vi kom eftersom detta hade gjorts upp i rätten att jag skulle få hämta dessa saker. Okej om han sket i att jag inte hade saker på flera månader som var mina menatt han kunde göra detta mot barnen det förstår jag inte.

Nu när jag böejar packa igen så käner jag de negativa känslorna som jag kände då och man inser hur lätt det är och hur lite som behövs för att jag ska känna allt det där igen. Idag när jag packade ner saker i lådor kunde jag minnas när jag kom tillbaka till helvetet för att hämta mitt och barnens och det var under kontroll i början tills jag kom in i rummet där misshandeln hade utförts. Jag bröt bara ihop, benen bar mej inte och jag säg det som i en dröm det som hade hänt. Jag bra rasade ihop och hamnade på golvet gråtande. Plötsligt känner jag ett par starka armar som lyfter upp mej och när ja har kommit upp på fötterna stödjer mej tills jag kan stå själv och jag hör hur han säjer: Du klarar detta! Visa inte hur det känns för då mår han visa istället hur stark du är. Det var det sista jag var i det läget och jag känner än idag beundran över att jag klarade det, jag hade människor med mej som jag aldrig tidigare hade träffat men de trodde på mej, beskyddde mej och framförallt så gav de mej kraften at fortsätta.

Jag kommer att klara flyytten och jag älskar det nya stället men samtidigt så är det med ett visst vemod som jag lämnar detta hem. Det var mitt första lugna ställe osm jag har befunnit mej i på många många år och det könns lite som en sorg att lämna det. Hjärtat mitt fastnade på det nya stället så det kommer att kännas bra bara jag kommer dit eller rättare sagt vi.

Tårarna rinner för oron som finns inom mej hur allt ska bli. Hur ska jag orka träffa Äcklet i en rättssal efter en lång tid och just detta att jag inte vill ha med honom att göra. Är livrädd för att han ska ge mej en blick som jg vet vad den innebär - nämligen att jag dör om jag berättar vad som hände hemma. Det är för sent att dra sej ur och jag vet att det har hänt och att jag kommer att leva med skadorna, både fysiskt och psykiskt, och jag vill att han ska få stå till svars men jag är rädd - livrädd!

Ikväll fick jag ett mail från en person som jag inte har "känt" länge och egentligen  aldrig har träffat. Ändå känns det som jag har träffat denna personen och som det finns ett osynligt band fastän han är av fel "sort". det skrämmer mej att någon som jag inte känner kan läsa så mcyket v det som jag skriver och förstå det samtidigt som jag känner att det finns ett hopp, att det finns män som inte tillhör psykopatgruppen. Det kjag läser som kommer från honom gör att jag kan se mej från ett annat håll, att jag känner attt jag kommer att klara detta och jag måste göra det.

Tänk att det finns så fantastiska människor som kan peppa och bry sej om människor som de inte känner men som säjer de saker som man behöver höra och man känner att de kommer från hjärtat. Ännu en gång har jag fått bevisat att rätt person dyker upp när det är meningen att den ska komma in i ens liv. Jag uppskattar dessa kommentarer och mail och jag värdesätter att det jag skriver kan ge en bild av vem jag är i dag som person för jag kommer aldrig att kunnabi den personen jag en gång var men jag ska kämpa för att bli en hel person igen.

Puss från Häxamsurtant   som ska försöka att tvinga sej att somna så att jag kanske vaknar upp och känner sej lycklig imorgon när tre gnälliga, sjuka barn ska ha hjäpen