MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Alla inlägg under oktober 2011

Av ensammalejonmamman - 26 oktober 2011 23:30

Idag känns det som att allt som jag stått på bara rasade! Det började bli sprickor i den grunden som jag stod på förra veckan efter terapin men denna gången rasade verkligen allt och jag förstår inte att saker kan göra så ont efter så här lång tid. Att det kan vara så jobbigt när vissa saker kommer ikapp även om de saker som vi nu bearbetar inte har direkt med honom att göra utan med mej men åndå så är det som jag insåg idag - han har en skrämmande makt över oss fortfarande för det är han som är orsaken till att vårat liv ser ut som det gör idag. Det är han som är grunden till rädslan, skräcken och stressen som vi hela tiden lever med!


Förra gången som jag var hos henne så pratade vi om känslor och jag som hela tiden tyckt att jag har kontakt med mina känslor insåg att hon har rätt - jag har inte kontakt med mina "negativa" känslor som sorg och ledsamhet för att de har tidigare varit förknippade med bestraffning och nu gör det att kraften försvinner. Är jag arg så får jag kraft från ilskan men när jag är ledsen så bara är jag!


Förra veckan fick jag förklara i detalj hur mitt liv ser ut med de skyddade uppgifterna. Jag fick gå igenom vardagen och se vad det är som skiljer sej mot det "vanliga livet". Jag fick förklara för henne det som bara funnits i mitt huvud förut som aldrig uttalats för någon människa för att jag inte vill belasta andra med det,  nu var jag "tvungen" till det! På en gång så insåg jag att det finns så många "hinder" som dyker upp på flera olika ställen i livet och vardagen som man inte lägger ihop för att det blir för jobbigt och för tungt att bära! Nu fick jag lägga ihop dem, var tvungen att se........................................ När jag hade pratat klart tittade bara min terapeut på mej och sa: Det känns som att det är ett ensamt liv där ni lever i en bubbla! Samhället är utanför och ni ska leva ett så normalt liv som möjligt men är inte en del av det andra!

Precis så känns det! Jag kan komma fram till glaset i min bubbla men jag kommer inte längre! Vi ska vara en del av samhället men är ändå inte det för samhället är inte utformat på det sättet!


Idag har vi pratat om mej! Ett ämne som jag inte alls tycker om att vara inne och prata om för det rör upp så mycket! Jag kan fortfarande inte förstå att jag fann mej i situationen och jag kommer inte att kunna förstå det för jag hade för många lager skinn på min näsa innan jag kom in i förhållandet som suddade ut mej helt och hållet. Nu försöker jag att bygga upp mej själv igen, provar vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, vad jag vill och vad jag inte vill. Jag har insett för att jag ska kunna vara en fungerande mamma så måste jag även vara en fungerande "person" men det är som vi pratade om idag hur ska man orka/ klara allt när man har denna stress och press på sej hela tiden som ingen kan förstå. Jag har ingen som jag kan "idenifiera" mej med för jag har ingen som också lever i en bubbla! Hur ska någon kunna förstå som inte själv levt mitt liv??!!??


Idag tittade min terapeut på mej och frågade hur skulle du vilja att framtiden såg ut! Vad drömmer du om?

Jag blev stum och då slog det mej jag vågar inte drömma om en framtid, jag vågar inte hoppas att det finns en framtid för jag orkar inte bli besviken en gång till. Det är så många drömmar som krossats, det är så många människor som dömmer mej efter det som säjs eller skrivs och så många felvärderingar om/på mej så jag vågar inte tro att det kommer ett efter! Jag våar inte hoppas för jag har som vana att jag bara blir sårad, att jag åter får krossade drömmar och att jag bara blir besviken. När jag inte orkar så kommer det kränkande saker om mej, hur jag är eller vad jag ger sken av! Jag orkar inte att folk som jag gett förtroende vänder det mot mej och jag känner det som att jag inte kommer att orka ta nästa steg! Hur ska jag hitta kraften efter så lång tid och så mycket kämpande?


Kanske är det idag jag ska ta ett beslut!!!!!! Jag vill inte och jag orkar inte mer!!!!!!! Hur mycket ska en människa egentligen stå ut med och klara??!!??


Av ensammalejonmamman - 18 oktober 2011 20:30

Jag är tillbaka i verkligheten igen efter att allt bara stannade upp, efter att kroppen slutade att lyda mej och det känns som om det finns ett stort tomrum inuti mej där det en gång fanns energi och styrka. Idag finns det bara lite kvar på botten som räcker till början av dagen och sedan är den slut igen. Bara att vara tillbaka till mina tre hjärtan känns helt enormt underbart - en vecka utan dem kändes som en smärre evighet - fastän de tar mycket energi att vara själv med dem.


Idag när jag kom till dagis kände jag mej verkligen välkomnad tillbaka till vardagen och det blev att jag blev stående med en av de som varit runt barnen sedan de började där. Hon tittade på mej och sa bara "Nu måste du vara rädd om dej och bara samla mer energi så att du kommer tillbaka *suck* men jag förstår att det finns inte det utrymmet i livet för dej här och nu". Kände hur det högg till inuti i mej för det finns verkligen inte det utrymmet.


Jag känner det ibland som att jag har tre heltidsarbeten. Ett av dem är att vara mamma till tre barn som inte kan allt själv än utan behöver massor med hjälp men det är ändå det jobbet som ger mest tillbaka. Sen är jag hushållerska för jag har ingen att skälla på för att det inte finns rena strumpor, trosor, tröjer eller något annat klädesplagg för då är det ju mej själv jag ska skylla på. Jag har ingen att dela arbetet med eller som kan passa barnen om jag glömt att handla mat till kvällsmaten så planeras måste det oxå göras för att det ska gå ihop. Sen har jag ett jobb att få fram papper, bevisning och hinna med alla undersökningar som ska göras för att rättegången ska kunna bli av och det är inte gjort på en kaffekvart för tyvärr är det flerän jag som vill ha tag på läkare och andra myndighetspersoner och mitt i allt har de fräckheten att vara ledig mitt i mitt sökande av dem  


När jag tänker efter hur mitt liv ser ut så inser jag att det var bara en tidsfråga innan detta skulle ha hänt för det är inte en mänsklig situation. Egentligen finns det inte något i mitt liv som är som "vanliga människor" har det- fast ändå så känner jag att energin skulle räcka till om jag "bara" var mamma och hushållerska men det andra blir nog en sån stor press fastän jag inte är medveten om det för mitt liv har inte varit lugnt de senaste åren.


Under många år har jag levt med rädslan, att vara på min vakt, försöka ligga ett steg före och just detta att hela tiden vara beredd på flykt om hotet blev för stort eller att bara försöka distrahera så att jag och barnen slapp bestraffningen. Efter ett tag så känner man inte dessa känslor eller tankar för de är så pass vanliga att det har blivit en rutin - det är ens vardag. Jag inser att det dröjde länge innan jag insåg att jag hade varit rädd och på min vakt alla dygnets timmar när jag levde i Helvetet för jag visste inte vad som kunde komma om jag slappnade av. När den insikten kom så inser jag med att jag inte vet hur rädd eller på vakt jag är i mitt liv nu för jag vet inte vad jag ska jämföra med eftersom beteendet är ett beteende som kroppen är van med.


Idag när jag kom till dagis för att hämta barnen kommer Smulan springande mot mej och säjer: Mamma! Du kom och hämtade mej idag!

Jag satte mej ner och kramade om henne och frågade vad hon menade med det! Svaret jag fick av henne fick det att göra ont i mitt hjräta "Jag har tittat efter dej hela dagen idag för jag ville se att du kom och inte att du var på sjukhuset igen." Jag kände att tårarna var på väg! Nu behöver de inte längre leva med rädslan att pappa ska komma och hitta oss utan nu finns en rädsla att mamma inte kommer och hämtar dem för att hon är på sjukhuset. Jag förstod inte innebörden av detta förän hon säjer till mej när vi kommer hem "Mamma när du var på sjukhuset trodde inte jag att du skulle komma tillbaka mer!

När de orden kom över hennes läppar insåg jag att det är den erfarenheten som de har av sjukhus - att jag hamnade där efter misshandeln och sedan kom jag inte tillbaka och de kom inte tillbaka till honom som skadade dem mer! 


Allting är sårbart men det känns som om situationen jag har är ännu mer sårbar för faller jag så faller allt och genom det så inser jag att jag måste orka och för att orka måste jag samla energi och fylla på utrymmet som ekar. Jag måste hitta mitt sätt att fylla på så att jag har en reserv att ta av när det krisar - för det kommer det att göra! Jag måste bara inse att det tar längre tid än Sveriges största tidsoptimist tror!!!!


PUSS    till dej från Lilla mej   


Av ensammalejonmamman - 14 oktober 2011 02:30

Ibland känns bara livet så fruktansvärt orättvist och inatt är en sån natt när den känslan är med mej som en trogen vän och låter mej inte vara i fred. Jag kan inte få ro i kroppen och jag kan inte komma till ro hur mycke jag än vrider eller vänder på mej i sängen! 


Jag vet att jag måste sova för att få energi, kraft att forsätta framåt men jag kan inte för tankarna låter mej inte vara ifred. De snurrar varv på varv i mitt huvud och den tanken som snurrar mest är "Förtjänar inte jag ett liv som innehåller lycka, lugn och harmoni?!?" 

Svaret känns som att det är nej och ändå kan jag inte sluta hoppas att jag ska förtjäna just detta.


När jag kommer nära lycka och lugn så vänds något nytt upp.Lyckan och lugnet det försvinner i samma stund som jag hinner känna det, hinner ana det och en sak är säker -  det är inte jag som sköter spelreglerna utan det är de som befinner sej runt mej. Jag känner mej bara som en spelpjäs som man kan göra precis vad man vill med för det har man gjort i så många år så varför inte fortsätta med det. Om jag blir arg, ledsen eller känner mej sårad av det så är det ju bara att gå iväg och låtsas som att inget har hänt - jag är ju van vid det å varför skulle jag bli sårad eller besviken?!?


Jag känner att jag åkte bort för att samla energi och kraft och det kändes som att jag skulle ha en chans till att göra det - men jag hoppades nog för mycket för varför skulle just det fungera när inte det andra i mitt liv gör det! Just nu sitter jag bara och tänker "Varför" och inte kommer svaret för saker går inte att få ogjorda. Jag önskar ibland att jag bara kunde vrida tilbaka tiden, att jag hade svaren där och då - om du gör så här så blir det si men om du istället gör så här så blir dett resultatet av det. 


Livet har inget facit jag vet - men jag önskar att det hade det för då slapp jag vara den som allid blir sårad och som lägger skulden på mej själv. Det är det lättaste att göra för det har jag redan gjort i så många år så varför inte fortsätta med det som är vant och går på rutin. Vissa som varit mina vänner lägger också skulden och ifrågasätter mej men jag börjar bli van med det - och ändå gör det ont! Det skadar och trycker ner mej och det ger mej inte den energi och kraft som jag behöver för att orka för att återvända till mitt liv igen.


Ibland känns det som att det bästa bara vore att ge upp - att säja "Jag orkar inte mer och jag ger mej här och nu" men om jag skulle göra det så är det inte bara mej jag offrar utan barnen med och de förtjänar det inte för de förtjänar det bästa efter det de varit med om under sina första år i livet, men det vore så mycket lättare.


De som står en nära är de som det känns värst när de sviker en så kanske är det så att jag i framtiden inte kommer att våga släppa människor inpå mej - men vad blir det för liv!?!

Jag vet att man ska titta framåt och inte bakåt men det är inte så lätt när det som har varit återkommer i framtiden. Det är inte lätt att vara stark när man blir nedtryckt gång på gång. Jag kan inte göra mer än försöka se ljust på framtiden men om jag ska lyckas med det så behöver jag hjälpen att lyftas istället för att åter blir sviken, sårad!


Aldrig någonsin har jag känt mej så ensam som jag känner mej nu - och det är inte känslan jag behöver känna nu! Jag behöver bygga upp mej själv, mitt sanna jag som inte är skapat av andra men just nu känns det som att jag bryts ner ännu en bit!

Kommer jag någonsin att hitta mej och lyckan under min resa?!?!?

Av ensammalejonmamman - 11 oktober 2011 21:00

Igår fick jag erfara att jag inte är en "superhjälte" (fastän jag inte trott det) och att "reserven" inte räcket hur länge som helst för igår sa min kropp STOPP och visade verkligen genom att just bara stanna och sluta att lyda!


Allt började redan när jag gick upp på morgonen och jag var tvungen att lägga mej igen och bara vara. Trodde att jag skulle dö där och då mitt framför barnen men på något sätt så klarade jag av att få dem i ordning, till dagis och komma hem igen och sedan löd inte kroppen mer. Det fanns inte kraft och det kändes som om bröstet skulle explodera på mej. Jag som har varit så rädd att bara rasa ihop som ett korthus när rättegången var över eller någon annan händelse som jag har fruktat över föll ihop bara en vanlig dag och inget utöver det vanliga hände!


Jag har trott att när den dagen kommer då kommer jag att dö och jag kommer inte att överleva det men jag gjorde det! Hamnade bara på sjukhus och fick övervakas och jag fick fullt med förhållningsregler när jag åkte hem men jag överlevde och jag känner mej inte som en sämre människa för att det hände. Det är precis som en bil - man måste ha bränsle för man kan inte köra på en reserv hur länge som helst och igår tog min reserv slut fastän jag har fullt på för det behövdes så mycket mer och kroppen har larmat flera gånger under denna resa men jag har inte gett mej själv utrymme att fylla på igen. Jag har inte kunnat men nu när kroppen vägrar så är jag så illa tvungen för att den inte lyder längre.


Idag har jag bara gråtit, gråtit och gråtit sen jag kom hem från sjukhuset och jag inser idag att jag inte tillåtit mej att göra det fullt ut! Jag har varit tvungen att vara så stark för barnen men ingen människa är så stark. Jag måste acceptera att det är så att alla känslor måste få komma ut. En klok och kär vän skrev till mej idag "Gråt och skrik för det hjälper" och jag tror att det är det jag behöver göra! Jag kanske behöver få ur mej allt det som finns där för att fylla på med nytt!

Jag vet att detta var en hård läxa men kanske var det just detta jag behövde för att jag ska lära mej att lyssna på min kropp nästa gång innan det går så här långt. Ingen är mer än människa och jag har levt under en press som inte är mänsklig under flera år. Min läkare sa till mej att egentligen har jag inte kraft i kroppen för att vara med på rättegången men han förstod att jag måste göra det bara för att få ett slut, bara för att ett krav ska lyftas från mina axlar. Jag ska tillåta mej själv att känna det jag känner och att lyssna på min kropp!


Jag ska se framåt för jag vet att det finns ett ljus vid horisonten och det är det som jag ska fokusera på och att jag och barnen ska bli lycklig ~ i har förtjänat det!


PUSS    till dej från Lilla mej   

Av ensammalejonmamman - 4 oktober 2011 22:30

Mitt liv blev inte som jag hade planerat det eller tänkt men jag gjorde det bästa av där jag var, det jag hade och den jag var och hamnade där jag är idag. Jag vet att om jag inte hade kommit ifrån Helvetet hade jag inte levt idag men samtidigt så är det höga pris jag har fått betala under vägens gång.


Jag har fått möta fördomar att man som mamma som kämpar för ensam vårdnad utan umgänge gör det för att man ska straffa pappan ~för mej är det en fråga om liv och död och att jag försöker rädda mina barn från den som ska kallas för pappa men aldrig har varit det. Jag skulle tycka att det var skönt om det fanns en till förälder som kunde ta ansvar och som de kunde åka till. Jag har varit en sån person som ansett att barn behöver båda sina föräldrar men har under resans gång insett att man inte blir förälder för att man får barn - man förtjänar den titeln.


Många gånger kan jag känna mej så ensam. Man är ensam om allt 365 dagar om året när det gäller barnen och jag känner att jag ibland önskar att jag skulle kunna dela mej men det är en omöjlig önskan. Jag ska vara mamma, på ett sätt även "pappa", sköta hemmet, maten, när saker ska lagas, det ska fixas och trixas med allt men ändå så känner jag att det alltid har varit så.


Jag blev ensam med tre småbarn, den minsta var bara några månader och den äldsta bara några år. Vi hade inget för vi fick inte ta med oss mer än det vi stod i när vi flydde. Det hette så fint att myndigheterna skulle hjälpa oss med det sen men det visade sej att det var ett tomt löfte. Denna resa har gjort mej starkare, jag litar mer på mej själv och min magkänsla men många gånger har jag känt att jag orkar inte, jag kommer inte att räcka till.


Hur många gånger har jag inte efter att ha varit vaken en hel natt för att barnen varit sjuka eller haft mardrömmar tänkt när klockan ringer för att dagen börjar igen: Varför just jag?!

Hur många gånger har jag inte tänkt samma sak när det gäller saker som ska ordnas för att vi skulle flytta eller för att barnen ska ha kläder till vintern. Jag hade det inte när jag levde i Helvetet heller och jag minns att jag ställde samma fråga då: Varför just jag?!?


En klok person sa en gång till mej att livet ger oss inte mer och större utmaningar än vad vi klarar av och kanske är det så även om det känns hopplöst ibland. Bara som nu när Smulan är sjuk, det har visat sej att de inte trivs på dagis som de bara har älskat tididgare så önskar jag att det fanns någon som var involverad i deras liv som jag bara kunde sitta och bolla med. Nu finns det ingen och jag får bolla tankarna i mitt huvud för det är bara jag som kan ta besutet för att jag är ensam förälder. Besluten blir jobbigare, tankarna blir många och någonstans så låser de sej. På samma gång så påverkas allt av att vi finns men ändå inte!


Ibland önskar jag att jag kunde klyva mej och att jag kunde resonera med mej själv men samtidigt är det bara att tänka att den dagen jag tog beslutet att jag aldrig mer skulle återvända och att jag skulle kämpa för att barnen aldrig heller skulle behöva det - den dagen litade jag på min magkänsla och det är det enda jag har att gå på idag med så jag får väll lita på den ännu en gång. Kanske är det så att två tänker inte bättre än en men det är ett ensamt liv att vara ensamstående när det gäller beslut - samtidigt så vet jag inte hur mycket jag hade kunnat bolla även om det fanns en till för allt beror på omständigheter har jag lärt mej! Jag har klarat att ta de "rätta" besuten i över två år så jag får lita på att jag kommer att göra det även i fortsättningen när det gäller allt! 


Hur man än beslutar så vet man inte hur det hade blivit om man tagit ett annat beslut där och då! Jag kommer att överleva allt detta också med gnälliga barn, barn som inte lyssnar och alla beslut som jag får ta! De är ändå min glädje i vardagen och jag vägrar att de ska tillbaka och det kommer jag att kämpa för tills jag inte lever längre!


PUSS    till dej från Ensammalejonmamman   

Av ensammalejonmamman - 2 oktober 2011 22:00

Ibland känner jag att det kan vara så lite som får en att inse att det finns saker som man inte har fått uppleva eller vara med om! Saker som man inte varit medveten om att det finns i andras liv för det fanns inte i mitt!


Härom kvällen satt jag i ett samtal med en person när jag berättade om ett "val" som jag har gjort inför framtiden och som kommer att beröra mej och min familj men även denna personen. Jag skrev rätt upp och ner och min följdfråga var: Hur ställer du dej till det? 

Svaret var: Det kommer att bli en jobbig tid för alla men är det så du vill så finns jag och stöttar dej! 

Och det som slog mej av denna kommentar var: Oj! Det har jag inte haft förut! Det har varit jag som har stöttat mej själv på ett sätt när det har varit jobbigt men inte detta.


Jag har helt underbara vänner som finns där när jag behöver det men detta var något annat! Det var en person som var beredd att offra av sej själv och sitt eget liv för att mitt val var viktigt för mej och det gjorde att jag fick en tår i ögat.


Under hela den här tiden är det jag som har levt i eländet, jag har kämpat och jag har presterat och bara det att känna att det finns människor bakom mej som tar emot mej när jag faller och som peppar mej det är något som jag inte är van med. Jag har varit van att allt ansvar och tyngd har legat på mina axlar enbart men så är det inte nu. Jag har ett "skyddsnät" och det är en sån enorm känsla att inse.


Jag önskar att jag kunde se detta när det är som mörkast och att jag skulle våga visa mer av mej och den jag är men det är svårt när man är van att man blir nedtryckt när man visar sina svagheter och att de utnyttjas men nu vet jag att jag har tillräckligt många som jag kan visa dem för utan att bli sårad.


Jag känner att jag vågar tro på en framtid även om det känns svårt men jag vet att jag kommer att få en framtid där jag har dem som stöttar mej och som bryr sej om mej. En dag kommer jag kanske att ha ett liv som inte är fyllt av problem utan istället är fyllt med glädje. Idag vågar jag hoppas för jag har fått bevis!!!!


PUSS    till dej från Lilla mej    

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards