Är namnet på boken som jag just nu håller på å läser för att komma vidare i min bearbetning och den gav mej idag ett "slag i magen" men samtidigt en slags befrielse. Den beskrev bla en lista som man använder för att kartlägga personlighetsdrag hos en psykopat och där var bla att han är talför, ytligt charmerande, egocentrisk och har en förhöjd självuppfattning, söker spänning och att han lätt blir uttråkad. Många av dessa drag som psykopaterna har kan tolkas som positiva egenskaper och att det därför kan dröja länge innan ett offer inser hur brutalt utnyttjad hon är och hur länge det har pågått.

Jag kände att detta var på ett sätt en befrielse för mej att läsa för hur många gånger har inte jag tänkt detta att jag borde ha märkt det tidigare och jag fattar inte hur jag inte kunde märka hur utnyttjad jag har blivit under hela tiden. Just detta när jag satt och hade ett samtal på boendet och jag inser att jag och barnen hela tiden har varit brickor i Hans spel och när vi inte passade in, eller jag kanske jag ska säja, så var det bara för Honom att göra sej av med oss. Jag ser ju att Han har haft en färdig plan från dag ett men jag upptäckte den inte förän jag var därifrån.

Detta med talför är något som jag har en åsikt om för Han kunde vara talförd när det passade Honom och det som det skulle leda till. Jag vet när jag i början skulle lämna Honom så skulle Han antingen ta livet av sej eller så skulle Han ge upp allt för utan mej så fanns det ju ingen orsak för Honom att leva. Något som jag har funderat över en hel del och som kändes väldigt fel när Han sa var detta att Han älskade mej mer än sitt eget barn. Fastän jag inte hade barn själv då så kändes det som att jag reagerade så fruktansvärt på detta och funderade över det i väldigt lång tid. Det sades i ett sammanhang där jag hade sagt att jag inte orkade med allt detta och då följdes mitt göra-slut-prat av denna kommentar. Nu när jag har egna barn så känner jag att jag inte skulle kunna jämföra kärleken till barnen med kärleken som man har till en partner för det är på helt olika plan men det kändes fel redan då och jag förstår inte varför jag inte kommenterade det då.

Jag känner att hos Honom har det aldrig funnits några känslor för mej och barnen utan det har varit Hans känslor som har styrt för att komma fram till ett resultat som Han var nöjd med. Vi skulle aldrig vara en del  av det resultatet. Jag ser nu att varje kvinna som Han har haft har varit i ett syfte. Antingen för att det skulle fixas något och Han behövde pengar till detta eller så för att höja sin egen status. Det ska verkligen pratas om att man ska ha barn, att man har köpt ny bil, att man byggt ut, att man vunnit pengar och jag vet inte allt. Jag har dämpat detta mycket genom att vela vänta med att berätta att jag var gravid. Han pratade aldrig om att vi hade köpt något eller gjort något utan det var alltid Han som hade köpt. När jag kommenterade detta fick jag flera slag men jag fick även en utskällning att jag var som alla andra för de hade oxå reagerat och sagt åt Honom det men det var inte så tvunget att man skulle säja att det var vi. Idag förstår jag ju att det var för att Han skulle stiga i status inte vi.

När jag däremot sa mina barn (har kommit på i efterhand att jag aldrig sagt våra för det kändes verkligen som att det bara var mina för jag hade hela ansvaret) ja då fick jag både det ena och det andra slängt på mej både fysiskt och psykist, Efteråt har jag reagerat på att allt som inte var något värt det stod i mitt namn medans det som det fanns ett värde och pengar det stod på Honom.

Det är lätt att vara efterklok men jag har lovat mej själv att jag aldrig mer ska gå i denna fälla vare sej när det gäller mej eller barnen. Nu ska här läsas lite mer så det lär bli fler såna här inlägg!

Puss från Häxansurtant   

Och det som gör mej rädd är att det inte finns något i samhället som heter att man ska ställa upp för andra och detta att det är bättre att hålla käft än att komma i en obekväm sits. Om det är meningen att det ska se ut så i vardagen och det verkliga livet så ger jag mina barn helt fel uppfostran för jag uppfostrar dem att de ska stå för det de tycker och att man ska säja det och inte bara vara tyst. För mej är att hålla tyst och fortsätta i samma fotspår som tidigare vad som än händer samma sak som att hålla med och instämma.

Tankarna har väckts av att en vän till mej har haft kontakt med människor som har funnits i min närhet när jag levde med Äcklet. De hade kommit in på mej och det som har hänt men inte några detaljer. Det kom iallafall fram att det hade cirkulerat mycket "rykten" och att det hade varit fullt pådrag hemma med ambulans och polis. Jag vet att det cirkulerade mycket precis efter men jag vet vilka varianter det var och om man slog ihop 95% av alla dessa så kom man väldigt nära sanningen. Och jag känner att jag vet att det inte hade varit utryckning med blåljus om inte det hade varit allvar.

Det som gör mej rädd är att folk som fanns där i omgivningen fortfarande fortsätter som att inget har hänt. De fortsätter att gå in till Honom och man fortsätter bara i gamla spår för det känns som om det är lättast för dem att inte tänka eller tycke eller använda hjärnan för då slipper de att ta ett beslut hur de vill agera eller någonting. Och då känner jag finns det någon som tänker på vad det symboliserar? För mej är det ett bevis att de "accepterar" det som Han har gjort. Och det som skrämmer mej är att de flesta vet att det är svårt för en förälder att få ensam vårdnad och att det måste finnas mycket innan detta inträffar och ändå så verkar det inte väcka dem heller att inte barnen har varit där på en mindre evighet.

Troligen var det enklare för dessa personer att köpa Hans förklaringar som Han har haft som tex att jag hade rymt med barnen och både polis och soc var efter mej trots att jag under denna tid var på både polisförhör och möten med socialen. Sen när de hittade oss ja då hamnade vi alla på psyk för det jag hade utsatt dem och mej själv för. Är det så männsikor vill se det för att slippa tänke efter och ta ställning? De tar ju ändå ställning när de inte säjer något! Jag har under alla år med Honom fått höra vilka psykiskt sjuka människor alla Hans ex har varit men jag har inte köpt det utan undrat hur det kommer sej att det bara är såna knäppisar som Han har fått men flera gånger har jag tänkt att det kanske är så att det är Han som målar upp dem som det men omgivningen köper detta. Så troligen är även jag ett uppmålat psykfall och omgivningen köper det ännu en gång bara för att det är det lättaste!

PUSS från Häxansurtant