Idag har denna Lejonmamma gjort något som är bland det jobbigaste jag vet ~ jag har "umgåtts med mig själv", mitt sanna jag och den sida av mig själv som jag inte gärna visar andra eller vill gå in i och jag har tänkt mina "äkta" tankar. Jag har på ett sätt rannsakat mig själv och ställt de där frågorna som jag vet att jag skulle ställa till en nära vän till mig som betyder massor och som jag vill ska se att hon/han inte har den bilden av sig själv som andra ser! Och ändå är det så svårt att göra och se när det kommer till mig själv! En gång fick jag höra att det minst tar lika lång tid att bygga upp det som någon har brytit ner men jag börjar tro att det tar mycket längre tid, för det finns så mycket där inne som det gör ont att se, röra vid och beröra men ändå så måste det bearbetas.

Jag har insett genom "andras ögon" att det jag uppfattar som att jag beklagr mig inte uppfatas som det av dem och kanske är det så att det är de gamla demonerna som kommer fram. Att jag hör rösterna från förr som sa att jag var svag och värdelös om jag inte visade upp mitt leende och sa att allt var bra. Hur ska jag egentligen kunna säga det när det finns en sida inom mig som fortfarande bara är kaos och där det finns minnen som gör för ont att minnas, som gör för ont att ta fram men som ändå inte går att dölja helt för att de dyker upp i små, små portioner och även om de inte kommer i stora bitar så blir de ibland för tunga att bära.

Idag insåg jag att det är inte fel av mig, det är inte gnäll och det uppfattas inte som att jag beklagar mig när jag visar den sidan och ber om hjälp eller säger vad jag känner ~ det visar bara att jag är mänsklig även om det inte accepterades i det livet som jag hade förr. Det är bara det att jag vill inte att någon ska se den sidan för den skrämmer mig för det var den som gjorde att slagen, sparkarna, alla orden som skadade mig ännu mer på insidan än jag redan var kom och det var inte det jag ville ha när jag vågade visa den. Jag ville att någon skulle finnas där som förstod mig och som såg mig för den jag var! Nu skyndar jag mig att be om ursäkt för att allt det negativa kanske inte ska komma även om jag vet att de jag har runt mig nu inte skulle göra det. Kommer misstron mot människor någonsin att försvinna?

Det är så lätt att gömma sig bakom en mask som ler, som skojar bort allt och som kommer med en kommentar som gör att man får ett retsamt svar tillbaka för då behöver jag inte visa denna sida av mig själv som jag egentligen inte accepterar att jag har. Och ändå är den en lika stor del av mig den med! Jag kommer aldrig att kunna ta bort den men jag måste acceptera den på samma sätt som jag accepterar att jag har svagheter och att jag har styrkor! Jag har fallit så många gånger men jag har hittat modet att resa mig igen och jag inser att det är inte den som förlorar som är besegrad utan det är när man ger upp som man är det och det har jag inte gett upp trots alla år av helvete, mostånd och kamp. Det heter ju att när en dörr stängs så öppnas en annan och kanske är det så enkelt att om man vågartro och hoppas att den dörren innehåller något bättre och ljusare så kommer den även att göra det.

När jag satt och pratade med en psykolog som jag bara pratat med tidigare på telefonen och nu för första gången träffade öga mot öga så tittade hon på mig och sa: Tänk istället vad mycket mod och styrka det krävs att ta allt det du har gjort, att stå upp för sina barn gång på gång, att ta smäll efter smäll både av honom fysiskt och psykiskt men även sedan av dem som lovat att hjälpa dig men fortfarande orka kämpa för att kunna hjälpa dem du älskar och värnar om! Titta sen på mig och säg att du är den svaga..................

Den här meningen har fastnat i mitt huvud för jag har aldrig sett det på det sättet! Jag har alltid sett det som att jag gjorde det som jag var tvungen att göra för att jag var mamma och alla andra skulle ha gjort precis samma sak som mig. När jag hade kommit hem och mina tankar hade fått stannat och jag hade landat i mig själv ringde min telefon och det var skyddat nummer. Jag visste inte om jag ville svara men jag gjorde det i alla fall för som mamma änker jag naturligtvis att det kan ju vara något med barnen. Jg hör hennes röst på en gång och det hon säger mig är: Jag beundrar dig för det du gör och det du har gjort! Det finns de som blundar, väljer att inte se eller höra, att gå till ett annat rum, att gå ut med soporna eller att hitta på andra ursäkter för att inte se det. Du såg en viss del men förstod inte allt. Du förstod inte ens allt som hände dig så hur kan du känna skuld?! 

Kanske är det dags att våga vara jag på "riktigt" även om det bara är inför mig själv och inse att det är först när jag ger upp som jag är besegrad och det är det sista jag vill så som sagt "Det är alltid för tidigt att ge upp" så det är bara att ta fler dagar att umgås med mitt sanna hela jag och kanske skrämmer det inte mig en dag utan att jag kan sträcka på mig och säga att "Hej! Detta är jag ~ mitt hela jag!" 

Hur kan vi se andra som de är och få en helhetsbild men inte av oss själva? Den funderingen kan inte lämna min tanke för jag kan verkligen se människorna runt mig för dem de är och se hela dem med de brister som de har och acceptera dem och älska dem och inse att alla människor har brister just för att de är människor. Jag kan se deras styrkor och beundra dem för dem och se det som de är duktiga på och tänka på att jag är glad för att jag känner dem som är så duktiga på detta och att just jag får lära mig det av dem men när jag kommer till mig själv så ser jag bara bristerna. jag kan se magen som en gång var platt med rutor för att den var jättetränad men nu är det "häng" efter att jag fått barn som jag älskar över allt annat, jag ser låren som jag aldrig varit nöjd med.Jag ser bristerna i mitt sätt och mina svagheter men inte heller här ser jag helheten som jag ser hos andra. Jag ser mina svagheter men jag får anstränga mig mer än jag orkar för att se mina styrkor som jag vet att de finns om jag verkligen, verkligen anstränger mig men jag ger upp innan och då kan jag inte låta bli att tänka varför jag inte ger mig samma chans som jag ger alla i min omgivning. Är jag inte värd det? 

Jag kan inte låta bli att tänka på det ~ borde vi inte egentligen vara snällare mot oss sjäkva än vad vi är mot människor i våran omgivning för fastän jag önskade att jag vore den ende som var så här mot mig själv så vet jag att det är fler som dömer sig själv hårdare än omgivningen?! Jag är inte unik på den punkten! Varför har vi snällare glasögon när vi tittar på dem som finns runt oss än när vi tittar på oss själva? Det borde egentligen vara tvärtom för det är ändå med oss själva som vi lever den mesta tiden. Jag önskar att vi på något sätt kunde vara mer förlåtande mot oss själva och tänka att vi har våra fel och brister men att vi duger och jag lyfter på hatten till er som kommit dit och önskar att ni kunde lära mig för jag beundrar er. Jag önskar att jag kunde se mig i spegeln och tänka att idag ska jag se mig själv som den jag är med de styrkor och de positiva egenskaper som jag har men allt jag ser när jag tittar på mig själv är de saker som inte är så bra. Kanske kommer det att ändras någon gång men det känns inte så hoppfullt när jag tänker på hur många år som gått. Eller så är det så att när man kommit till den insikten att jag har andra glasögon på när jag tittar på andra än när jag tittar på mig själv gör att jag kan skifta på dessa när jag tittar även på mig själv nästa gång och vågar snegla på mig själv med dem som gör att jag ser mig själv med dem som gör att jag får ett helhetsperspektiv men än vågar jag inte hoppas på för mycket 

Ja jag erkänner det om någon person skulle ha råkat missa det ~ Jag är en sån person som analyserar saker på härsan och tvärsan och gärna alla andra håll med när jag håller på men oftast så kommer jag på en lösning till slut eller något som jag känner att jag kan förliknas med till slut och som ger mig en inre frid. Och om jag inte gör det så lägger jag det i en låda i mitt inre arkiv ett tag så får det ligga där och mogna ett tag och sedan brukar det bli bättre rond nummer två eller så händer det som hände idag ~ svaret kom som en blixt från en klar himmel. Och även om det nu är så enkelt i teorin så vet jag att det inte kommer att vara lika enkelt i praktiken men jag har lösningen där inom mig och det gör att jag har något att bygga vidare på. 

Många gånger känner jag att det är problem eller att det inte fungerar med mina sätt at tänka, känna eller att vara. Att jag tänker fel eller att jag känner fel kommer jag nog alltid att få jobba med efter det jag fick uthärda under de åren som jag blev nertryckt under mina egna skosulor och att våga tro på mig själv igen vissa dagar är en ständig process men det är något som jag är medveten om. Och det var idag när jag gick och dammsög upp alla höstlöven som kommer med in när vi går ut och in som jag insåg det självklara i så mycket som jag jobbar med inom mig. Jag tycker att det är så svårt att sätta upp gränser för vad jag accepterar med vad andra människor gör mot mig och att jag många gånger accepterar saker som inte känns okej bla och det var när jag tänkte på detta som jag insåg det självklara för i samma stund såg jag en hylla som inte alls fungerar här hemma länge. Där ser jag problemet konkret men när jag ser det får jag en insikt och det är där förändringen sker. Antingen tar jag bort hyllan helt för att den inte har en uppgift längre eller så flyttar jag den för att den fyller en viktigare och bättre uppgift på ett annat ställe.

Det är så jag måste göra med allt som jag vill förändra inom och med mig själv. Jag måste göra mig själv medveten om vad det är jag tycker är okej och vad jag inte tycker är okej och jag måste få en insikt för det är där förändringarna börjar ske. Och det kanske låter självklart för många men när man varit så "liten" att jag inte ens visste vad det var jag tyckte om att äta utan bara visste vad han tyckte om att vi åt när jag stod på affären första gången när jag var på skyddade boendet så är detta på en helt annan nivå. Jag inser när jag skriver detta vilken resa jag gjort. Att jag inte fortfarande är helt övertygad om vilka mina intressen är och vad jag helt vill göra med vissa saker i livet känns inte som det mest avgörande längre utan jag har idag fått insikten att det som är viktigast är att jag bestämmer att detta är okej att människor gör mot mig och det är okej att människor behandlar mig på detta sättet men inte detta och om de gör det så kommer jag att göra så här. I vissa fall som tex oärlighet har jag en ståndpunkt men när människor står mig nära känns det som om modet sviktar men det är inte okej även om det är någon som är mig nära och det är det jag måste visa mig själv att det är jag och trollen som är viktigast. 

Jag inser idag att insikten kommer när jag vågar stanna upp och lyssna på mig själv och inte bara lyssnar på vad andra tycker och tänker om det jag känner eller om de tycker att det är okej att jag känner så här. När slutade jag att lita på mina egna känslor eller varför frågar jag mig ens det när jag vet frågan när jag vet svaret. Den dagen när jag inte ens visste om jag gick i mina egna skor för det kändes inte ens som jag var en person för det fanns inget kvar i skalet som var jag. Jag behöver stanna upp och fokusera på det som finns och det som händer precis mitt framför min näsa här och nu och det som jag känner när det händer. Mina minnen kan jag aldrig springa ifrån för de påverkar mig här och nu och kommer att påverka det jag känner och upplever här och nu men om jag har insikten och vågar så kommer jag att våga bearbeta och jag vet att jag kommer att gå både framåt och bakåt men det är det som är att förändra i livet. Kanske behövs det ibland att man hejdar sig själv från att komma till ro i det som man ser som en vardag bara för att få den förändringen som gör att man någon gång i framtiden finner det som är inre frid och det är det jag gjort under det som jag kallar min resa men jag har inte kunnat sätta ord på det som jag nu kan och det gör att jag nu på ett helt annat sätt kan jobba för att finna den och att jag kan jobba med mig själv. 

Jag tror att jag behöver reflektera över vad som vore ett bra sätt att förändra och vad som vore den bästa vägen för mig att gå för att jag skulle komma fram till de mål som jag satt upp för mig själv. För en gångs skull ska jag inte sätta upp mål som är höga på en gång utan istället sätta upp små mål och flera istället som gör att jag ser att det går framåt och inte tappa lusten på en gång som det går barkåt för jag vet att det kommer att göra det. Jag minns när jag fick ett armband av fina T som sen ett tag åter sitter på min arm för att påminna mig om vägen jag skulle gå där varje kula skulle vara för ett steg jag skulle gå framåt men som jag kände att jag ofta åkte bakåt på. Nu vet jag att för varje gång jag åker tillbaka så är det som min psykolog säger, så vet jag hur det är att gå vägen så det går fortare att ta tillbaka det som jag åkte tillbaka och det är inte värt att ge upp. 

Jag ska leva med mina sinnen, med en vilja som är starkare än den någonsin varit och med en medvetenhet och jag ska bygga upp mig själv på mina egna villkor och det är inte jag som ska rätta mig efter omgivningen denna gången. Omgivningen ska få rätta sig efter vad jag känner är det rätta för mig och vad jag känner är rätt för mig i min kontakt med dem för det är inte rätt med en ensidig respekt. Jag ska leva som jag lär mina Troll ~ att de aldrig mer ska låta någon göra något med dem som de inte själv vill och som inte känns rätt för de bestämmer själv över sin kropp och sina känslor och ingen annan har rätt att bestämma över den!

  CRAMAR   

Jag kan inte säga att jag någonsin har varit fåfängd men jag har varit mån om mitt yttre och inre och jag har skött om mig själv och tyckt om att träna och tyckt om att se bra ut! Nu varje gång jag ser mig själv i spegeln så är det inte längre mig själv jag ser utan en gammal, sliten person som har en död blick och det gör så ont för jag undrar varje gång vart mitt gamla jag har tagit vägen som när hon tittade på sig själv var full av linsglädje och hade en blick som var så full av energi att hon fick komplimanger för det, hade ett hår som glänste, en hud som var fräsch och som över huvudtaget såg ut att vara i den åldern som hon var för nu när jag ser mig själv i spegeln är det en gammal tant jag ser som försöker passa in i den åldern som hon befinner sig i biologiskt men det som skrämmer mig mest är att det inte finns något liv i blicken och för mig så bevisar det att livsgnistan inte finns, den känslan är besannad! Jag väljer att duscha när det är mörkt och tänder inte lampan för att slippa se min kropp av misstag i spegeln när jag kliver ur duschen för jag vill inte se vad jag har gjort mot den! Jag har lagt så mycket energi att bygga upp insidan att det yttre har förfallit och energin finns inte till att må bra på insidan helt heller så hur ska jag orka!?! Alla skadorna underlättar inte heller men fram för allt finns inte lusten så det blir inte av! Jag inser att det är det som man har livsgnistan till ~ att göra alla de där sakerna som man inte gör bara för att överleva utan för att man ska kunna få det där lilla extra i livet! 

Härom dagen tvingade jag mig själv att stå där framför spegeln och verkligen titta på mig själv! Min tanke var inte att jag skulle vara martyr utan att jag skulle försöka hitta en sak som jag kunde känna igen mitt gamla jag i och att det skulle kunna hjälpa mig att hitta fler! Det känns som det är detta jag kommer tillbaka til gång på gång, att jag till basic för att sedan bygga på! Tårarna kunde inte hållas tillbaka till slut utan rann varma och tunga på mina kinder när jag insåg efter att ha letat de minsta detaljerna i mitt ansikte och tom i håret att det fanns inget där ~ jag hade lika gärna kunnat titta på en person som var minst 30 år äldre än mig själv och det gjorde ont att inse! Det gjorde ont att inse att när det jag gått igen tärt så här mycket på min utsida hur mycket har det inte tärt på insidan och förkortat mitt liv med! Jag kände bara en sån enorm tomhet! Jag önskade där och då att jag kunde se inåt men insåg rätt fort att om det gör så här ont att se skadorna på utsidan som bara är skönhet hur ont skulle det inte göra då att se det som är skadligt på insidan! Samtidigt inser jag att detta är saker som inte går att åtgärda med bara en kräm eller någon motion utan jag har låtit det gått så långt att för att rätta till det skulle jag behöva operera och jag har inte märkt det förän jag "granskar" eller är det helt enkelt så att jag inte velat se eller orkat ta det till mig för det varit för mycket ändå! Jag känner att jag önskar att spegeln kunde ge mig svaret vart mitt gamla jag är när jag orkade och ville bry mig hur jag såg ut och när det fanns en återvändo utan ingrepp! 

Förr trodde jag inte att man kunde leva utan livsgnistan men nu inser jag precis som när jag pratade med Hjärtat att det är livsgnistan som gör att man orkar och gör det där extra i livet! Om ett ljus brinner ut kan man inte få det att börja brinna igen för det har slocknat men om livsgnistan har slocknat kan man någonsin få den att brinna igen.................... Jag vet inte för jag har inte lyckats med det iallafall och jag har inte heller energin och styrkan till att ta tag i de där extra sakerna som behövs för att jag ska stoppa de sakerna som gör att jag kommer att fortsätta att duscha i mörkret för att slippa att se hur min kropp har brytits ner av alla kamper och allt som är och har varit! Jag vet att jag kommer undvika speglar även i fortsättningen för det är inte roligt att se att man har åldrats mer än 30 år på 9 år för att det har varit en kamp för att överleva och rädda dem man älskar mest på denna jorden men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge hoppet kommer att finnas kvar att jag ska hitta det som kommer att kunna tända livsgnistan igen.................................. eller blir det så att den inte kan tändas! 

Kanske slutar det med att det jag först får svar på är "Spegel spegel på väggen där, säg mig vart det som en gång var "jag" nu är............................ för jag inser redan nu att det försvann den dagen som kampen startade för att överleva

  CRAMAR   

En tanke som har snurrat i mitt huvud i flera dagar sen jag pratade med min advokat sist och vi började prata om tiden när någon gång i framtiden OM allt någon gång blir klart, vilket vi hoppas och tror och vad jag skulle fylla mitt liv med då är vem är jag!?!?! Jag är närmare 40 än 30 och egentligen borde man veta det då men jag inser att jag vet inte det ~ jag behöver läta känna mej själv utan alla de "roller" som jag har i livet!

Jag vet vem jag är när vi kommer till rättssammanhang för där är jag den bestämda som inte viker en tum! Jag är den personen som kom in på min advokats kontor 14 dagar efter att den sista misshandeln hade hänt och berättade precis hur jag ville ha det med barnen och vad jag tyckte och tänkte och på det har jag inte vikt en millimeter. Barnen  ska inte tillbaka till helvetet och jag kan gå genom eld och vatten för att det ska bli så och jag har förstått idag att det inte är vanligt att man som mamma håller samma linje hela vägen. Jag bestämde mej redan från början att det var den linjen jag skulle köra och jag skulle inte ljuga eller manipulera och det har jag inte heller gjort och jag är stolt över att inte ha gjort det och att jag inte kommer att göra det och här har jag en så tydlig roll! Min advokat vet vart han har mej till 110% för det jag sa där för år sedan är det som gäller fortfarande både rörande misshandlar men även barnen! Här vet jag vem jag är som målsägande!

Jag vet vem jag är som mamma! Jag är den som är rättvis, som låter barnen ta ansvar men som samtidigt låter dem vara barn. Jag låter dem göra misstag men jag finns till hands för att visa dem hur man gör det rätt och jag finns där för att trösta, för att visa dem vad som är rätt och fel och jag hoppas att de en dag kan ha mej som en förebild! Jag gör fel men jag är inte mer än en människa. Jag kan skratta mej barnen men jag önskar att jag kunde visa min svaga sida mer för barnen. Jag har svårt att låta dem ta motgångar men det är för att jag tycker att de har fått mer än nog av dem redan i sitt korta liv. Jag skulle ge vad som helst för att de skulle slippa lida mer och jag skulle ge vad som helst för att kunna ge dem beskedet att de aldrig mer ska behöva träffa den personen som de är mest rädd för i hela världen! Jag har en tydlig mamma-roll som jag har funnit mej i och hittat min plats i vardagen med städ och tvätt och matlagning och allt annat som hör till att vara mamma! Jag önskar att jag kunde dela mej, att jag hann med mer än vad jag hinner men jag har insett att jag kommer inte att hinna det hur mycket jag än försöker och jag har accepterat att så länge barnen är nöjda så är jag nöjd! Det känns på något sätt som att det är jag och barnen mot världen för vi har gått igenom så mycket och kommit så nära varann! 

Jag vet vem jag är som dotter, som syster, som vän och som dagis mamma och som alla andra roller som man har i livet och det känns som att jag vet det, har accepterat dem och är accepterad för dem av de människor som jag har runt mej så egentligen skulle jag vara nöjd! När jag skulle ha mitt första barn som aldrig föddes så läste jag massor med böcker om hur man skulle kunna bli mamma utan att tappa bort sej själv som person! Jag insåg inte då att jag redan var borttappad, att jag inte fanns som person längre utan att normaliseringsprocessen redan hade gått långt och att jag var en skapelsen av hur han ville att jag skulle vara! När jag kom från helvetet visste jag inte vad jag tyckte om att göra, äta eller något! Jag trodde att jag visste det men innerst inne så visste jag att det var vad han ville att jag skulle tycka! Jag började att bygga upp mej själv igen och jag har kommit jättelångt i det och idag vet jag vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker och tänker och jag står för det men jag inser att jag känner inte mej själv! Det låter som att jag är schizofren det inser jag men det är jag inte men det har inte funnits utrymme i mitt liv att bara vara jag för de andra rollerna har tagit för stor del av tiden och krävt för mycket så det har inte funnits kraft och tid att vara just bara jag! 

Barnen har tagit sin plats, och det är rätt för det ska de göra för de ger så mycket och de har inte bett om att bli födda och inte att situationen som de föddes till skulle vara denna. Jag blev själv med tre små, det är inte bara att tänka på att det ska finnas plats för mej när jag har dem på heltid. Någonstans finns iallafall sorgen ~ vart finns "jag", personen bakom alla dessa rollerna och vem är den personen?!?! Den personen som inte behöver tänka på hur allt den säjer eller gör kan slå tillbaka i en vårdnadsprocess eller i brottsmålet! Tycker den personen om att göra de saker som den en gång i tiden tyckte om att göra för det har ju gått så många år så jag knappt minns hur det var! Hur känns det att bara vara "jag"

Jag vet att när man skaffar barn så blir man förälder för resten av sitt liv i resten av sitt liv det är inget man väljer när man vill vara och när man inte vill vara utan det är ett ansvar men det är inte alla som är det ensam 24 timmar per dygn 365 dagar per år! Det är inte alla personer som är offer och målsägande utöver det och samtidigt ska bygga upp sej själv och framför allt ska lära känna och hitta sej själv mitt i allt detta!

Det är bara att konstatera att på ett sätt så vet jag vem jag är men samtidigt så kan jag bara säja: Hej här är jag ~ vem är jag?!?!

  KRAMAR    

För första gången i mitt liv, iallafall så långt som jag kan minnas är jag stolt över att vara just jag! Vet inte om jag har träffats av blixten idag eller vad som fick mej att inse allt men något har verkligen hänt för jag tänker inte längre be om ursäkt för att jag finns till och för att jag tar min plats i livet för jag har rätt till den - den är min och ingen annans och det finns en orsak till varför jag fick den ~ nämligen att "livet" visste att jag skulle kunna axla det ansvaret som följde med min plats.

Jag befinner mej på en plats mitt i livet som jag inte hade drömt om att jag skulle ha befunnit mej om man hade frågat mej för några år sedan men jag inser att det är inte jag som har gjort så att jag hamnat här utan det är en annan persons val som gjorde att jag hamnade här men jag har klarat det och jag har klarat att ta mej och barnen framåt i liver. Idag kan jag se att det är verkligen i motvinden som dakar lyfter och det är det jag har gjort ~ jag har klarat av att överleva alla motgångar och tacklat dem. Jag har haft en drivkraft som har fått mej till den platsen i livet som jag är på nu! Jag är en vinnare vad som än händer i framtiden för jag har vunnit tillbaka makten över mitt eget liv. Från att inte ens komma ihåg vilken mat jag tyckte om så står jag nu med båda fötterna på jorden och vågar stå upp för att jag tycker! Jag vågar säja ifrån när jag känner att en persons behandling av mej inte är okej och jag vågar lita på mej själv! Jag är för en gångs skull i mitt liv rädd om mej själv och mina känslor!

Jag vågar se att jag har brister, svagheter och att jag här känslor som inte alltid gör mej stark men jag accepterar att det är så för jag är inte mer än en människa. Jag vågar erkänna att jag har gjort fel val i livet men jag tar konsekvenserna av dem och står upp för mina egna val. Jag kan se tillbaka och se att det många gånger hade varit lättare att bara ge upp men jag gjorde inte det ~ jag letade reda på kraften som fanns där hela tiden men som inte kändes och jag kom en liten bit längre fram!

Idag kan jag se att det fanns en mening med det jobbiga som hänt! Jag har lärt känna mej själv på ett sätt som är nyttigt för mej och hur jobbig än framtiden kommer att bli så kan jag se i backspegeln att jag hade kraften att återta mitt egna liv och stå upp för mej och barnen! Jag är starkare än jag trott så länge jag vågar lita på mej själv och mina känslor! Jag är jag för att jag har den erfarenheten som jag har och jag hoppas att jag en dag kan hjälpa andra att slippa få den erfarenheten! Jag kan idag känna att jag är stolt över mej själv och jag och barnen är vinnare vad som än händer och kommer att komma som dom för vi har vunnit tillbaka det "fria" livet där vi får vara de som vi är!

KRAMAR till dej från Lilla mej      

Att hålla ett visst avstånd till människor var en överlevnadsstrategi när jag levde i Helvetet. Ingen fick komma så nära mej att de kunde förstå vad som hände innanför väggarna för då visste jag att jag skulle dö. Att låta någon komma så nära att de kunde såra mej det tillät jag inte heller för jag skulle inte ha klarat det för det var för mycket som tryckte ner mej som det redan var. Jag var rädd för man fick inte visa andra känslor än att man var glad, nöjd, lycklig och att man älskade Honom om man inte var Han för då var alla känslor tillåtna förstår jag idag. Hur många gånger har jag inte duckat eller dragit undan barnen från en hammare som kom flygande utan någon anledning, hur många gånger flydde vi inte till skogen för att slippa det mesta av utbrotten - jag kan inte räkna så långt.

Nu har jag varit ifrån Helvetet i år men ändå så inser jag att det är så mycket som sitter kvar i minnet, som hämmar mej och som påverkar mej varje dag. Och nu har jag insett att det är dags att våga gå vidare - ATT VÅGA TA STEGET UT I DET OKÄNDA! Att släppa en människa nära mej och lära känna mej!

Det srkämmer mej och det är inte en rädsla som bara sitter i magen utan det fyller hela mej. Det okända skrämmer mej för att jag styr inte över det - det är inte jag som vet vad som kommer att hända efter att första steget är taget och jag är livrädd. Hur ska jag kunna släppa en människa så nära mej att den personen skulle kunna såra mej, se mitt jag som inte är något annat än just jag?!?! Jag som förväntar mej att alla ska såra mej på något sätt eller att de ska lämna mej för att jag är just jag.

Allt som inte jag styr eller har kontrollen över skrämmer mej just nu! Jag vill inte vara sårbar, rädd och känna mej liten men det är just det som jag gör för att jag måste ta detta kliv. Ensam är inte stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam.

Ibland känns det som att jag skulle vilja leva i en bubbla där ingen kunde komma åt mej, såra mej eller få mej att tycka om den personen för jag klarar inte avsked. För mej är det en sorg varje gång som någon jag håller av försvinner - för jag vet att jag klarar av situationen och livet med den personen närvarande men jag vet inte hur det kommer att bli eller gå när den personen försvinner. Jag känner att det har försvunnit för många människor i mitt liv redan. Såna som inte orkade för att mitt liv inte var som andras eller som jag helt enkelt bara fick lämna när vi flydde för att Han kan hitta oss genom dem. 

Hur många personer var det inte som sa att de skulle hjälpa oss, att de alltid skulle finnas när det var som mest kaotiskt och var finns de idag?!?! De vågade inte se att detta hade förekommit i närheten av dem och då var det lättare att inte ha kontakt med mej. Att jag känner att de försvann och svek mej det finns det inte en tanke på.

Jag vet att man inte ska blicka bakåt utan framåt men det är trots allt det som hänt som ger en referensen att se på framtiden och jag känner att jag blivit sviken, sårad och lämnad för många gånger redan. Jag vet att jag kommer att bli det fler gånger i mitt liv, att jag inte kommer att dö av det då heller men det gör så ont.

För att jag ska få erfarenhet som kan göra att jag litar på andra, att jag ser att jag duger som den jag är och att alla inte är ute efter att såra och trycka ner mej så vet jag att jag måste släppa någon så pass nära mej att den ser MEJ! Hur ska jag våga ta det klivet när jag inte vet om jag kommer att bli sårad igen? Hur ska jag kunna få ny erfarenhet att det finns personer som ser mej och tycker om mej för den jag är om jag inte vågar ta steget?

Jag vet att jag måste ta steget och jag måste våga låta någon komma nära mej men jag är så rädd, Benen darrar och hela kroppen ropar att jag ska inte ta det för jag vet inte vad som händer - ändå säjer hjärnan att jag ska ta det, Om jag bara vågar så vet jag att jag kommer att få ny erfarenhet men ibland är modet så litet och steget så stort.............................................
..................................................
...............

PUSS    till dej från Lilla mej     

Igår var det nog ett av de nyttigaste terapitillfällena men santidigt ett av dejobbigaste som jag varit på. Jag fick konfontera mej själv med hjälp av henne och att hon mer var så att hon berättade vad hon såg. Jag vet att jag många gånger i livet ser mej själv som mindre betydelsfull att inte man ska lägga så mycket vikt vid vad jag tycker eller tänker men det som fick mej att reagera igår var att hon på ett så tydligt sätt kunde se att jag gör detta mot mej själv.

Jag tror att jag alltid har haft en snedvriden självbild men att den blev ännu mer snedvriden under åren i Helvetet. Ibland önskade jag att jag vågade fråga dem som jag har kontakt med hur de ser på mej men jag skulle inte våga det för jag är livrädd för svaren. Jag känner att jag nästan ber om ursäkt vissa gånger för att jag finns till eller för att jag öppnar munnen och har en åsikt. Detta är något som ligger omedvetet och jag tror att det har med det att jag varit nedtryckt under så många år och fått höra hur ful, äcklig och värdelös jag varit.

Igår när hon ställde frågan till mej; Varför gör du så här mot dej själv? Varför förminskar du dej själv? Är det någor som jag sänder ut som gör att du känner så?

På en gång kunde jag svara på att det inte var något som hon sände ut som gjorde att jag kände så men jag kunde inte svara på frågan varför jag förminskar mej själv och det jag tycker och tänker för jag vet att jag har samma rätt som alla andra att ha en åsikt och finnas till men jag gör ändå detta mot mej själv. Jag känner att det gjorde så ont att få den insikten men samtidigt så var det nyttigt för det får mej att kunna tänka på det och kunna jobba så att detta försvinner för jag vill inte förminska mej själv.

Idag när jag pratade med min älskade Sis så inser jag att jag gör det i så många situationer. Om det finns mat kvar och någon annan vill ha det så får de ta det även om jag ville ha det för varför ska jag ha det?!? Om jag har en åsikt så säjer jag allid efteråt att det är ju vad jag tycker! ~ skulle inte personen som jag pratar med förstå det själv och det känns som att jag lika gärna kunde säja förlåt att jag tycker något.

Jag skulle kunna göra en lista som vore enorm när jag förminskar mej själv men jag vill ju inte göra det ~ et var ju så jag hade det i Helvetet att jag blev förminskad men även nedtryckt. Bara min "näsa kom ovanför vattenytan" så blev jag nedtryckt igen och nu inser jag att det är samma sak som jag gör mot mej själv. Jag ska arbeta med det men det gör så ont att se att jag gör detta mot mej själv. Och det som skrämmer mej var att min terapeut sa att när jag förminskade mej själv fick jag ett annat kroppsspråk, röst och liksom "krömp" och det känns så hemskt att det kan synas så tydligt samtidigt som detvar nyttigt för mej att höra att det inte bara var orden utan även sättet att säja det och hela mitt kroppsspråk som visade det.

Inatt har jag funderat över orsakerna till att jag gör detta och jag tror att det är som hon säjer att jag lärde mej det beteendet när jag bodde i Helvetet för att jag visste att om jag gjorde mej liten så slapp jag bestraffningar eller de blev iallafall lindrigare. Då var det en fråga om liv eller död men det är det inte idag och ändå så gör jag det! Jag har visat att jag har kraften att fortsätta att kämpa trots att det är motvind men ändå kan jag inte se mej som den jag är. Jag tillåter inte mej själv att vara den som jag en gång var ~ en som inte bad om ursäkt för att finnas eller att tycka saker. Jag vill inte vara sån som gör det och ändå så har jag gjort det under så lång tid. 

Jag inser att jag har en lång väg kvar att vandra innan jag bearbetat vissa delar av det som finns inom mej för jag inser at bearbetningen kommer att fortgå under hela livet men jag kommer inte att påverkas av den på samma sätt. Jag kan vara glad at det finns människor runt mej som kan visa för mej och hjälpa mej att se saker som jag glr motmej själv, att de finns där och stöttar mej. Min självbild är det bara jag som kan bygga upp och rätta till så att den överensstämmer med verkligheten men det är så mycket lättare för mej att ta åt mej av det negativa än av det positiva. Jag är nog rädd för att veta hur andra ser mej för det kanske är samma person som den jag ser när jag tittar och tänker på mej själv. Kanske kan den förändras bara jag får fler vinklar på hur andra uppfattar mej och en dag bli övertygad om att jag inte är den svaga, som inte klarar mycket som jag fått höra varje dag under flera års tid som ett mantra.

PUSS    till dej från mej