Jag står för det att jag inte förän idag har funderat och grunnat över vad som har menats med det uttrycket för jag tycker att man som vuxen har ett ansvar för alla barn och jag kallar mina barn för ungar även om ingen annan i min omgivning gör det för det är vad man säger därifrån jag är innan jag fick fly. Jag anser att vuxna får stå för det de gör och det ska inte drabba barnen men här kommer dilemmat som drabbade mig som en blixt från klar himmel idag

Att gå in i en ny relation för mig med mitt bagage var verkligen en utmaning som inte var av denna värld. Jag fick ta av mig alla lager av rustningar som jag byggt upp under mitt destruktiva förhållande och öven efter och sedan fick jag riva alla de murar som jag har byggt upp för att skydda mig själv. Att det sedan fanns barn på båda sidor gjorde inte saken lättare för jag kände det direkt att om det inte var okej för dem så skulle mina känslor och vilja få backa för de har inte bett att få komma till denna jorden men alla skulle få ge det en chans innan de skulle få ge upp. Jag vet att många förhållande om inte de flesta förhållanden ser ut så här men jag har med mig i ryggsäcken som jag bara önskar att jag kunde slänga iväg att när jag gjorde något med hans barn så brydde jag mig inte om honom och när jag inte brydde mig tillräckligt om hans barn så ville jag inte att det skulle fungera Med andra ord hur jag än gjorde så fick jag bestraffning även här, så ibland kan jag känna mig som den största idioten på denna planeten som väljer att gå in i ett förhållande där det finns barn med i bilden men till mitt försvar väljer jag att ta att man inte styr över sina känslor även om jag bestämt att jag skulle bli en nunna i alperna

Jag var tidigare kompis med hans x och jag har sagt att jag aldrig skulle beblanda mig i en relation där jag känner båda parter (Förlåt M jag ska aldrig mer klandra dig) Ju mer som kommer fram om relationen dessto mer förbud kommer till barnet "Du får inte gå in där" "Du får inte äta där" jag vet inte allt och det gör mig både ledsen och förbannad för är det några som jag sätter före mig själv så är det barnen och då spelar det ingen roll om det är mina barn eller någon annans barn. Barn ska ha en plats som de vet är deras om det är så hemma eller i en relation vare sig det är vänskap eller kompis och det är det som denna relation är uppbyggd på att det inte ska komma som en chock för barnen att nu är vi kära utan det har kommit "smygande" och de har varit en del av den därför känns det så fel när någon utanför kommer och sätter förbud när detta är någon som mina troll värdesätter som vän   

Om man går inte i ett förhållande är det mycket som ska kännas rätt. Kan man eller rättare sagt får man känna att barn och x "ställer till det"? Det finns så många förbjudna tankar, känslor kring vad man får eller inte får Är det egentligen bara det som är probemet eller är det så att det är så det börjar att barn och fd är ett irritationsmoment och sen blir det andra saker som kommer in men man väljer att inte prata om dem utan man väljer att koncentrera sig på det som är uppenbart och lätt att se och prata om..... Jag skulle ljuga om jag sa att det bara hade varit en promenad på rosenblad för det är ändå så att vi år två individer och vi har våra ryggsäckar att bära men vi pratar om det och vi reder ut det fastän vi inte tycker och känner lika. Ibland bara önskar jag att jag inte hade gett mig in i nåt där jag riskerade att bli sårad eller utlämnad igen men jag gjorde det och jag är stolt, glad och starkare av att jag vågade göra det att jag vågade lita och gå på mina känslor. Efter allt som jag varit med om så tog jag det steg som för mig var enormt och lämnade ut mig i ett förhållande där det verkligen var jag och den sanna jag som visade mig. Ja jag var beredd att det skulle komma hinder efter vägen men jag visste att jag skulle klara av dem eller rättare sagt att jag var beredd att våga möta dem men jag var nog inte beredd på att det skulle finnas saker efter vägen som skulle slå krokben på mig på detta sättet och få mig att ifrågasätta allt runt oss istället för just oss. Under min egen resa har jag rest mig gång på gång på gång men hur många gånger orkar man göra det......Och när man är i ett förhållande är det inte meningen att när den ena faller ska den andra hjälpa den som fallit upp men hur gör man det i denna situationen? Han står upp för mig och tar diskussioner men det känns ändå och just när man blir sårad som person och minnen sätts igång på ett helt annat plan än de gjort förr hur gör man då för att resa sig? Jag är på mark nu som jag inte varit på tidigare........ jag har inte blivit påhoppad som någons flickvän eller som den som tar hand om hans barn  

Är jag naiv som tror att efter att ha gått genom ett helvete så ska jag för en gångs skull få känna lycka och få en vardag att fungera där jag har ett förhållande med flera inblandade? Jag är inte den som är lättsårad egentligen men det triggar igång så himla många tankar och funderingar så det gör mig tokig. Får man känna att man inte vill ha vissa personer i ens närhet eller i ens liv.........Och hur går man vidare........mot lycka och att bara få känna sig "normal"

  CRAMAR  

Är det fel att stå upp för sig själv eller gör jag det på fel sätt? Jag är inte den personen som tycker och tänker och inte säger det men samtidigt så förväntar jag mig att det är precis det som andra människor ska göra till mig med ~ säga det direkt till mig istället för att jag ska få höra det från andra eller att jag ska få höra det som en kommentar som bara "råkar" hoppa över deras läppar när de redan har passerat. Är det farligt om man står och säger vad man tycker, känner tänker och det blir en diskussion? Är det inte precis det som vi lär våra barn och som de lär sig på dagis och skola att man löser saker genom att prata om det för hur ska man annars lösa det? Nä jag är inte dum jag vet att allt går inte att lösa genom att man pratar om det men man kommer en väldigt bra bit på väg genom att göra det och att kunna acceptera att alla människor kan inte ha samma uppfattning och tanke. 

Jag är den udda människan i samhället som inte infinner mig i alla de sociala reglerna som finns bara för att de finns där. På stället där jag bor ska man lyssna på vad alla säger och bilda sig en uppfattning om alla utifrån det. Vissa är okej att umgås med och andra mindre och sen finns det de som är ren synd att umgås med. Där går jag mot strömmen helt. Jag umgås med de jag vill och jagbildar min egen uppfattning, jag är den som uppfattas som den "aviga" typen för jag släpper inte nån nära innan jag fått en uppfattning. Ja jag går säkert miste om en del som jag skulle kunna umgås med men lätt fångat lätt förgånget Jag vill ha de personer runt mig som jag trivs med och som jag litar på och vad är faran med att bilda sin egen uppfattning jag förstår inte det för tycker alla om samma godis eller glass? Måste det då vara så att jag tycker om samma personer som alla andra tycker om. En annan sak som jag inte förstår är varför man på en gång när man fått reda på en sak måste berätta det för allt och alla vare sig det är sagt i förtroende eller som vänner mellan Tror man att man stiger för de andra då? Är det bara jag som tänker att vad händer då om jag berättar något för den personen? 

Jag kan se en person som står upp för sig själv och tänka att den är stark och den vet vad den vill men på en gång när man är tjej och gör det så är man kaxig, bitch och jag vet inte allt. Kan man inte bara accepteras för att jag har vuxit och jag vågar visa vem jag är men samtidigt så accepterar jag dig för den du är och vad du står för men jag kommer inte låta någon trycka ner mig mer för det hände under en allt  för lång tid och det tog för lång tid att bygga upp mig själv men framför allt att hitta mig själv igen. Det behövs väldigt lite för att jag ska falla på min stig och fundera om jag förtjänar min plats här på jorden men för varje gång som jag vågar stå upp för mig själv så blir fallet mindre och jag reser mig fortare. Jag har ärr på min insida som jag inte visar eller blottar förän någon kommer mig riktigt nära men det behövs inte mycket för att de ska rivas upp och kanske just därför låter jag inte så många komma mig nära för det gör ont när de rivs upp och det krävs tid innan de läks igen. Det finns minnen som sover just nu men det finns lukter, ord handlingar och rörelser som väcker dem till liv som gör att hela det liv som jag byggt upp för mig och trollen bara rasar sönder för jag hamnar som på en filmvisning där mitt förra liv visas och kag vet inte var knappen finns för att jag ska kunna stänga av filmen där jag sitter på första parkett. Det är bara så att alla människor som man möter har något som de kämpar med, bär på eller kämpar för så kanske ska man inte vara så snabb att döma, säga det som man precis fick höra eller som man fick se utan tänka till en gång till innan orden lämnar ens mun för orden kan göra större skada än nytta och kanske är den du pratar om en bättre vän och person än den du just är på väg att berätta det till

  CRAMAR