När jag gick på min terapi sa min terapeut till mej att kroppen skulle minnas saker så länge jag levde och att detta är vad man inom psykologin kallar för kroppsminnen! Jag tänkte nog inte så mycket mer på det då än att jag insåg att det var det som hände när jag kände en välbekant lukt och kroppen reagerade med flykt fastän min hjärna sa att det inte var någon fara, att min kropp ställde sej i försvarsställning mot slag och sparkar bara någon höjde rösten men nu så inser jag att det är så mycket mer så ryms inom detta ordet för min kropp reagerade på att årsdagen på att dagen som jag inte ens vill minnas kom närmare och närmare och imorgon så är den här och jag önskar att jag bara kunde stoppa huvudet i sanden och att när jag "tittade fram igen" så var den dagen över för jag vill inte känna och må så här! Jag vill inte att min kropp ska påminna mej när huvudet gör allt det kan för att bara förtränga och inte minnas, inte behöva gå igenom detta igen men vad gör man när resten av en själv påminner en hela tiden och känner och reagerar!

Kanske är det som Snäckan sa när jag pratade med henne härom dagen att jag fortfarande inte klarar av att äta vissa saker trots att det har gått år sedan jag befann mej i det att det är inte tiden som är det avgörande utan det är hur det har bearbetats som är det avgörande! Och när hon säjer det så låter det så klokt och så rätt men är det något som jag har ältat fram och tillbaka i förhör och jag vet inte allt så är det dagen imorgon men kanske är det så enkelt att jag inte har vågat bearbeta alla känslorna och jag har inte fått det avslutet som jag behöver med domen! Alla skadorna som jag fick är inte färdigbehandlade och konsekvenserna av dem är inte klara än! Kanske är det så att så länge det inte finns ett avslut så kan det inte heller bli et avslut i bearbetningen och jag vågar inte reagera och känna fullt ut eller så är jag rädd att känna och bara rasa ihop som ett korthus för det finns inte utrymme för det i mitt liv! Jag känner att jag bara blir så frustrerad över alla kansken och alla tankar, funderingar och grubblerier och fastän jag inte vill fundera och försöker låta bli så finns de där omedvetet som ett surr!  

Känns som om det är så lätt att tänka att man inte ska fundera utan ta allt som det kommer och innan jag satt i denna sitsen vet jag att jag hade kunnat sagt till någon att de inte skulle fundera över det ~ men det är inte så lätt, för tankarna kommer vare sej jag vill eller inte! Det gör ont att se sina barn ligga sovande i fosterställning för att det kommit för många jobbiga minnen om hur det var när vi levde med den som ska kallas att vara pappa och det spelar ingen roll hur många gånger jag än gör det så väcker det minnen, reaktioner och i samband med det tankar och funderingar! Det gör ont att höra sina barn be om att aldrig mer behöva åka tillbaka till Helvetet och veta att jag kan inte göra mer än att kämpa och hålla mej till sanningen i vårdnadstvisten och tro att sanningen vinner men det sätter också igång tankar och hur det än är så kan jag inte sudda bort det som en gång varit hur gärna jag än vill och hur mycket jag än skulle vilja! 

Jag tror att det är så att det som man ger kommer tillbaka till en någon gång och det som man gör ger resultat med andra ord så tror jag på Karma men ibland så undrar jag vad det är som jag har gjort för att förtjäna allt detta! Min advokat sa en gång till mej att man inte får mer i livet än man klarar av men jag vet inte om jag tror på honom längre! Han har aldrig ljugit för mej och alltid hållt det han har sagt men det känns här som att han inte har känt mej innan han sa detta! Det finns alltid undantag från regeln och kanske är det jag som är just detta undantaget.....................

Just nu känner jag bara att om jag ska må så här varje gång som denna dagen närmar sej, vare sej jag är medveten om det eller inte, och jag ska behöva känna de känslor som finns inom mej så skulle jag kunna göra allt för att den dagen försvann ur almanackan! Den ledde till något bra för den ledde till att jag dagen efter träffade en helt underbar människa som finns i mitt liv och stöttar mej än och den ledde till min frihet där jag slapp övergrepp och att varje dag "kämpa för att överleva" men jag önskar att jag hade kommit så mycket längre än jag har gjort men kanske är det helt enkelt där som felet ligger att jag inte ser de framsteg som jag trots allt gjort för de gör inte ont längre för jag har bearbetat det onda och tagit ett steg vidare och jag vet att imorgon kväll har jag överlevt ännu en av de värsta dagarna i mitt liv och det som inte dödar en gör en starkare..........................................
........................

  KRAMAR   

Idag är det 21 år sedan du lämnade den jorden och som du bestämde att du inte ville leva mer! Varför det kommer jag aldrig att få reda på men jag vet att när du försvann så tog du med dej en bit av mitt hjärta som jag aldrig kommer att få tillbaka och jag vill inte det heller för den delen tillhör dej men jag saknar dej fortfarande och idag mer än alla andra dagar önskar jag att jag bara kunde ringa och få höra din röst! Höra alla de kloka sakerna som du sa! Jag önskar att jag kunde berätta för dej hur fel du hade när du berättade för mej att hur man än "cyklar" så vänder motvinden till slut och blir till medvind för det känns inte så i mitt liv längre och jag vet att du skulle komma med förklaringen till varför. Jag vet att du skulle ha lärt dej så mycket mer av livet idag som du kunde berätta för mej ~ men du gav livet aldrig den chansen och jag kan inte sluta undra varför............. Var det något som jag gjorde eller sa under vårat sista samtal eller var det valet du hade som var för tungt? Jag tänker inte på det varje dag men vissa dagar så kommer tanken och jag önskar att den kunde försvinna för jag vill inte ha den och det är den sista som jag behöver just nu i mitt liv! Jag vet bara att du var den storebror som jag inte haft och det är du än även om du hade en annan roll i mitt liv när du försvann! 

Samtidigt är jag så arg på dej att du tog en så "lätt" väg ut ur allt och lämnade alla oss andra med skuld, frågor och tankar och du fanns inte längre kvar! Vi var de som fick känna och fundera och du bara försvann från oss! Samtidigt var du så omtyckt så ingen vågade säja det högt det alla tänkte men jag har funderat och jag har vågat känna efter och jag kommer att våga fortsätta känna tills den dagen jag kommer att kunna le åt minnet av dej istället för att det ska göra ont för jag vet att den dagen kommer att komma! Jag kommer fortfarande att önska att jag kunde lyfta en telefon och höra dina kloka ord, din röst och känna det du betyder för mej det kommer jag alltid att göra och tiden läker inte alla sår men den gör så att det gör mindre ont och att tankarna kommer med längre och längre mellanrum! Du hade ett val och du tog ett beslut men det känns som om det är vi andra som måste leva med konsekvensen! Jag vet inte hur du har det men jag hoppas att du har det bra för du förtjänar det! 

Jag minns när jag hade smugit mej ut och vi låg på höskulle! Jag vet att jag hade fått gått ut om jag frågat men det var inte lika spännande och höskullen var det ställe vi inte fick vara på! Vi låg där och drömde om vad vi skulle göra i framtiden! Jag kan berätta för dej att ingen av de planer som jag hade då blev sanna ~ inte en endaste och du skulle skratta så tårarna sprutade om du sett (men det har du nog redan från det moln du sitter på) att jag skaffat barn eftersom det var det sista jag skulle ha på denna jord! Nu är de det sista jag skulle byta bort på denna jorden! 

En sak vet jag iallafall ~ Jag kommer ALDRIG sluta att sakna dej och jag vill inte för något byta bort de år jag fick lära känna dej men jag önskar att du kunde ge mej svar på de frågor jag har! Och jag hoppas att du har det bra där du är fastän det inte finns någon telefon men en bit av mitt   har du fått med dej! 

KRAMAR