Ja jag vet att det egentligen är tabu att tycka det och att man ska leva i ett "gulligull" av tomtar och lycka men ursäkta mej men jag gör inte den.. Jag känner bara att jag skulle vilja krypa ner i sängen dra täcket över huvudet och vakna när denna tiden på året var över. Ja jag är en hemsk mamma som uttalar eller rättare sagt skriver orden men jag menar dem och de kommer från mitt hjärta och vore det inte för mina troll så skulle jag inte fira denna tid på året över huvud taget. Jag skulle låtsas som om den inte fanns. Denna tiden ger mej bara ångest och mera ångest och nej det är inte över att jag inte ska hitta den perfekta julklappen eller hinna med allt som ska hinnas med utan att minnena från att leva tillsammans med en psykopat under denna högtid spelas upp som på en filmrulle gång på gång och det finns ingen pus-knapp det finns ingen stopp.knapp och samtidigt ser jag att trollen påverkas men de kan inte säja varför och jag vill bara gå ut i skogen och skrika i ren frustration men så gör man inte så iställlet så "infinner jag mej i ledet" och försöker vara den normala mamman som anpassar sej,

Jag kan inte låta bli att undra om jag egentligen gör detta för trollens skull eller för min egen för att jag ska få nya minnen eller för att jag ska "ersätta" dem på något sätt för det som jag tycker att de har fått förlora? För ett tag sedan så träffade jag en person från vårat förflutna som jag inte träffat på år och jag kan inte med ord förklara vad det betydde för någon av oss, Det var som om ytterligare en pusselbit till vårat liv lades dit även om jag hela tiden vetat att den funnits där men att åter ha den inom "räckhåll" och kunna känna att alla band inte var kapade gav en verklighetskänsla som inte kan förklaras. Samtidigt så insåg jag hur mycket jag bär med mej på mina axlar som inte är min börda och som jag inte bett om att få bära, att ta med mej, Hur jag har kämpat under åren som gått men samtidigt hur långt jag har kommit

Jag vill inte sitta här en helg som egentligen ska vara fylld av glädje och "lättnad" och känna att jag ser en "film" framför mej som visar samma scener år efter år av saker som gör att jag är en millimeter från att tårarna ska komma och ändå så vet jag inte vad jag ska göra för att det inte ska vara samma sak som kommer att hända nästa år igen...................................... Minnena som tynger är för många inser jag och jag kan inte leva om de utan det är bara att skapa nya även om det kanske inte förändrar min syn just på julen

  CRAMAR