MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Senaste inläggen

Av ensammalejonmamman - 29 november 2020 21:37

 

.....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig var det en lättnad när det hände. Jag vet att vi hade inte kunnat samarbeta, barnen, fastän de var små, bad mig om att aldrig mer behöva komma tillbaka dit och för mig fanns det inget annat alternativ. Att alla myndigheter stod på min sida gjorde att jag visste att detta var det rätta. Att ett virus skulle få mig att inse hur ensam man är i denna situationen har aldrig ens slagit mig innan. 

 

Jag kan erkänna att jag många gånger varit bitter över att jag inte haft någon att bolla med eller dela ansvaret med när beslut ska tas, nya saker behövs för att barnen ska klata av skola och vardag men jag har löst det. Nu insåg jag plötsligt att försvinner jag så finns INGEN för barnen. Jag är verkligen helt ensam som jag känt det i många år och jag erkänner jag hade kunnat skaffa någon ny att leva med men har man inte förtroendet för människor så är det inte en möjlighet för mig. Jag har haft nätter och dygn när jag varit vaken med barnen och bearbetat deras minnen, fått övertyga dem om att ingen kommer att komma för att hämta dem tillbaka till den platsen som de inte vill återvända till som ständigt dykt upp i deras drömmar, jag har suttit med dem när sömnskräcken kommit men för mig har det varit så det ser ut i våran vardag. 

 

Att jag är den som lägger mig med dödsångest för att jag tidigare läst hur viruset tagit ännu ett liv det fanns inte i min värld, och det skrämmer mig. Jag vet att ingen människa är lovad att leva tills den dagen de känner sig redo att somna in men för mig blev det en mardröm att jag inte vet när eller ens om jag blir smittad och hur det kommer påverka mig. Att veta att jag har 3 individer som är beroende av mig och som jag en gång räddade från helvetet inte har någon om jag försvinner som de känner förtroende för gör så enormt ont i mig att det känns som jag slits sönder. Jag har gjort ALLT för att skydda dem och låta dem vara barn och ibland undrar jag fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda?!? Svaret kommer jag aldrig få utan kan bara luta mig tillbaka mot de orden jag fick höra 2009  av en polis"Du gjorde det bästa du kunde i situationen du var i och med det du visste där och då"

Av ensammalejonmamman - 26 november 2020 16:18

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord är som att göra en tidsresa tillbaka till helvetet.

 

Just nu har detta med kvinnomisshandel uppmärksammats i en följetong i tidningen med olika vinklar under några dagar. Ja jag vet jag kan hoppa över att läsa det men det är som ett magiskt under med ögonen och det är precis på de texterna som ögonen hamnar och jag läser. När jag läser så är jag inte kvar i mitt trygga hem längre utan gör en tidsresa tillbaka - jag känner det jag kände då, jag upplever det jag upplevde då och framförallt så öppnas varje sår jag hade. När jag kommer tillbaka till min trygga vrå av världen igen så lämnar inte känslorna mig och jag inser att tårarna forsar längst min kind. Jag vill inte känna så här, jag vill inte påverkas som jag gör ändå är det inte ett val utan det är jag. En person valde att göra detta som en del av mig och jag inser ju längre tiden går att jag måste acceptera att det är så det ser ut.

 

Jag undrar om det ens kommer komma en dag när jag kan titta på en actionfilm utan att känna att magen är på väg att vända sig ut och in, hjärtat hoppa ur bröstet för jag vet att det är på film som det händer och att det inte är på riktigt men för mig var slagen min vardag och jag vet hur de känns när man får dem men även efter. 

 

Jag kan inte låta bli att undra om samhället och personerna som lever här förstår hur det är? Personen som väljer att utsätta en annan person för detta får ett straff och avtjänar det men vi som var dem som tog emot vi lever med "straffet" för resten av våra liv även om det blir att man visar det mindre och mindre utåt så är det kvar på insidan 

 

 

Av ensammalejonmamman - 22 november 2020 23:00

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING

 
SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45

...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad.

Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att känna att jag blir dömd eller att det ska följa med mig. Samtidigt finns samma frustration i mig sen förr att ingenting känns som det förändras. Kanske kommer jag en dag att kunna acceptera att jag inte ensam kan förändra världen och få människor att se det som man egentligen inte vill ska existera.

Någonstans trodde jag nog att alla frågor och grubblerier som jag bar på skulle få ett svar under vägen och åren men det har snarare blivit värre och kanske är det dags att efter 11 år lämna dem och inse att jag kommer inte hitta svaren men de har gjort mig till den jag är idag. Att efter mer än 10 år åter hamna i vårdnadsprocessen för att den som en gång kallades pappa kom på att det var läge för det, för att rubba våra liv och den lilla trygghet vi hade lyckats bygga upp gjorde att jag började ifrågasätta ALLT! Inte nog med att det känns som vi är de som fick det längsta straffet för det han gjorde utan nu insåg jag att jag kommer leva resten av mitt liv med oron att han åter igen ska komma på ett nytt sätt att rucka allt som vi byggt upp.

Samtidigt kan jag bara sitta och titta på Tripp, Trapp och Trull och känna mig så sjukt stolt - Jag har på egen hand fått dem att bli de individer de är idag i ett kaos som inte går att förklara med ord och det kan INGEN ta ifrån mig hur många frågor jag än bär med mig på insidan.

  

 
 

Av ensammalejonmamman - 4 juli 2017 19:17

Kod för att importera min blogg till Nouw:

6323869374

Av ensammalejonmamman - 5 april 2017 20:07

   


Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och sov påverkar även dem! Barn är mycket mer lyhörd än man anar! Detta slog mig som en blixt från en klar himmel när jag stod i affären härom dagen och tänkte "när hörde jag dem tjata sist om en glass, godis eller chips..........". Till helgen köper vi det så att det finns hemma men det är inte mycket som äts och detta fick mig att tänka några varv extra!

 

Innan jag förändrade min livsstil så var trösten när jag mådde dåligt, var ledsen eller helt enkelt kände för det godis. Jag hade alltid ett skåp där det fanns godis i fall att jag skulle behöva detta och det var alltid påfyllt. Nu när jag ser i spegeln inser jag att jag mådde ännu sämre när jag tryckt i mig detta. Samtidigt som vi hade rutiner här hemma så hade vi inte det när det gällde mat. Mina barn har alltid fått mat och inte gått hungrig men vi åt när vi var hungrig helt utan rutin eller så. Inte undra på att vi var 4 st här med ett himla humör så det kändes som fönstrena skulle åka ut ibland ;). Vårat blodsocker måste ju ha åkt berg-och-dalbana.

 

Jag trodde inte att barnen var medveten om mitt sätt att äta - jag gjorde det ju ändå när de låg och sov. Idag vet jag bättre. Egentligen borde jag ha vaknat upp redan de gånger som jag svarade dem att vi inte hade godis hemma och de sa: -Men mamma det ligger ju alltid chokladkaka i det skåpet.

Det var ju den som var min tröst, belöning eller bara njutning när de sov!

 

Idag när jag helt uteslutit bla socker i all kost så ser jag dels hur det påverkar mig genom att jag har ett helt annat humör än tididgare och jag orkar med saker på ett helt annat sätt. Samtidigt så ser jag hur detta påverkar barnen även fast de har sitt mys på helgen. Vi kan sitta alla vid bordet och äta och det är inte speedade duracellkaniner jag får dit. Okej syskonbråken kommer alltid att finnas men när socker försvann från våran vardag så är det ändå en situation här hemma som går att kontrollera. Jag inser att socker kan orsaka mycket jag som tyckte att ingen påverkades av det! Ibland inser man inte konsekvenserna innan man byter spår.

 

En sak har jag i alla fall lärt mig av detta och det är att barn gör inte som man säger utan som man gör och jag är tacksam för att jag förändrade mitt eget sätt för det förändrade deras sätt att se på godis och sötsaker över huvudtaget utan att jag behövt säga ett ord. Ibland inser man inte vad det är man gör mot de man värnar mest om genom sitt eget beteende!

 

Kramar   

Barn · Livet
Av ensammalejonmamman - 25 mars 2017 15:38

      


Jag är en principmänniska och jag står för det jag gör trots att det ibland blir helt åt skogen. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mig att andra är det mot mig men just nu undrar jag om detta är rätt eller om det är så att den som kör det fulaste spelet, är den som är mest oärlig och lurar andra som vinner....... Jag vill inte tro det men det verkar som att det är så världen ser ut idag och jag vill inte vara en del av den. 

 

Jag har gjort fel i mitt liv för jag är inte mer än människa med fel och brister, men ofta går dessa att rätta till, och gör det inte det så får man stå för det, göra det bästa av situationen och gå vidare med en ny erfarenhet i bagaget. Jag har lärt mina barn samma sak och att om man erkänner så blir inte personen arg på samma sätt som om man ljuger. Just nu ifrågasätter jag den uppfostran med. Jag anser dock att man ska kunna gå med huvudet högt och kunna se alla människor i ögonen men det skulle jag inte kunna göra om jag visste att jag ljugade, lurade dem och inte körde med öpnna kort. Är det mig som det är fel på som resonerar så eller är det samhället runt mig som är fel....... Att en gång ha varit en bricka i ett spel med den man levde med gör att idag så ifrågasätter jag allt och analyserar det till minsta detalj men när det inte är enligt ens egna spelregler så är det inte så lätt att se allt. Alla tankar och funderingar som snurrar fram och tillbaka kan göra att jag känner att till slut vet jag inte in eller ut men jag följer mitt eget hjärta och det är vad som är bäst för mig. Innerst inne så har vi nog alla den där rösten som berättar för oss vilken väg vi ska ta när vi inte kan bestämma det fult ut med tanken. Finns det människor som har rösten som säger åt dem att göra det som sårar andra och gör att de inte mår bra?!? Hur känns det på deras insida och att se sig själv i spegeln eller blir man så avtrubbad till slut att det enda som finns där är en själv och tanken att alla andra finns för att man ska komma ett steg till hur man än behandlar dem...... eller är det så att alla människor sätter sig själv i första rummet och sedan så tänker man inte längre??

 

Jag vill kunna se mig själv i spegeln, känna att jag gjort det som var rätt för mig och kunna leva med de bslut jag tog. Visar det sig att det inte är rätt beslut men då var det rätt för mig där och då....... men jag kan fortfarande vara stolt över mig själv och se mig i spegeln 

Av ensammalejonmamman - 6 december 2016 23:12

   

Hur många människor känner du som är stressad?

Hur ofta känner du att du stressar runt för att hinna med allt du "ska" göra?

Hur många gånger har du stannat upp och funderat hur stressad du är inombords?

När stannade du upp och funderade hur all stress påverkar dig och vad du kan göra för att inte vara stressad? 


Idag vet jag att jag borde ha fått en diagnos som var "kronisk stress." Då spelade det ingen roll att människor påpekade att jag var stressad jämt. För mig var det så enkelt att det var mitt liv. Ensam med tre barn på heltid, de saker som jag har med mig i ryggsäcken, nya situationer som dök upp hela tiden....... Skulle jag kunna vara något annat!?!

Sen körde jag på som innan igen. Det var ju lätt att säga för alla runt mig hur jag var och inte var men de levde inte mitt liv.

 

Det var så illa att en dag när jag hade lämnat barnen, som då gick på dagis och skola, så kom jag bara till parkeringen. Där minns jag inget mer.

Plötsligt vaknade jag av att en granne står över mig och försöker få kontakt men jag reste mig snabbt upp och gick hem. Jag kom över tröskeln och där rasade jag ihop igen. Hur länge jag låg där vet jag inte än idag men när jag vaknade så var jag helt säker på att det är nu jag kommer att dö. Det kändes som om jag hade en bomb innanför bröstkorgen. När jag gråtande ringer till mina föräldrar så hör jag bara dem säga att jag måste ringa så att det finns en tid för mig när jag kommer till sjukhuset. Mer uppfattar jag inte och ringer sjukvårdsrådgivningen som skickar en ambulans omgående trots mina vilda protester. Jag blir kvar på sjukhuset i 2 dyng!

 

Att jag inte vaknade upp då av läkarens ord är något som skrämmer mig än idag. Han kom in på rummet och tittade på mig.

-Det finns ingen annan än du som kan bota detta. Din kropp var utsatt för en stress som inte kan beskrivas med ord när du var i ditt förhållande. Du kommer ur det men det byggs upp ännu en stress för att ditt liv ser ut som det gör! Du måste lyssna på din kropp för när hjärtat säger ifrån då är det sista varningen!

 

Rädd kan jag lova att jag blev men när jag kom tillbaka till min verklighet så var stressen inombords och runt mig min följeslagare igen. Hur skulle jag kunna undvika den eftersom vi levde ihop, delade säng på nätterna och den följde mig som en trogen följeslagare som aldrig lämnade min sida....

 

Idag eller rättare sagt för nån vecka sen öppnades mina ögon på allvar när jag för första gången fick höra någon som sa situationer runt mig utan att nämna ordet stress. När jag sedan fick följdgråforna så började "myntet trilla ner" fastän det hemska ordet stress inte ens nämnts. När jag sedan fick frågan: Vet du hur stress påverkar din kropp? Då var det som om muren rämnade när jag verkligen fick en förklaring på att detta händer i din kropp och så här påverkas du! Det var det som jag behövde för att komma till den stunden då jag satte mig ner och verkligen funderade hur jag påverkas men framför allt hur jag kan motverka det.

 

Idag är det en helt annan känsla som finns inom mig och jag känner när den minsta lilla stress är på väg in. Jag har lärt mig "koden" för att motverka att den tar över mig. Idag har jag gått igenom situationer som skulle ha fått mig att gå i taket innan men nu är det jag som styr.

 

Det är en sån befrielsekänsla att ord kan inte förklara det. Jag ska vara helt ärlig, det finns mycket kvar att lära än men jag har kommit längre mot ett liv där jag känner att det är jag som styr inte mina tankar, alla måsten eller de krav som jag sätter på mig själv. Det var ju jag och mina tankar som orsakade massor av stress inte alla saker runt mig som jag skyllde på.

 

Ibland behövs det bara att man får höra på rätt sätt och rätt ställe i livet att det är så här det är för att man ska vakna och inse att det är inte så här jag vill leva. Jag vill inte få massor av "effekter" som inte är välkomna i mitt liv bara för att jag går med denna trogna följeslagare! Ja det är jag som måste göra jobbet men för att man ska inse det så behövs den där "sparken" som får en att inse att det är nu och inte imorgon som jag måste ta det där steget. Och mitt steg är jag glad att jag tog för det har förändrat mig, mitt liv och min vardag! Och jag känner en enorm tacksamhet!

 

Hoppas att du med stannar upp och tänker till vad du vill och hur du egentligen mår!

KRAM 

 

http://scassociation.se/cellreset58.html

Ange ENSAMMALEJONMAMMAN för att få förtur




 


 

Av ensammalejonmamman - 29 september 2016 17:54

Jag vet att jag lagt ut massor av  personliga inlägg men detta kommer nog ändå att räknas som det mest personliga, för att jag  lämnar ut mig på ett otroligt privat plan. Självkänslan sitter inuti säger många men jag vet att den sitter ihop med det psykiska och fysiska och den som säger något annat vet jag inte vilket liv den levt.

 

För 7 år sedan lite dygt fick jag höra att jag skulle inte ha överlevt den sista misshandeln. Det fanns inte en fläck på min kropp som inte var täckt med blåmärken eller andra märken och skador fanns på insidan och jag insåg att detta är något som jag kommer att få leva med. Att upptäcka att min högra fot och ben inte alls ville följa med mig när jag gick var en chock men att sen upptäcka att jag hade haft 2 armar som löd mig men nu levde sitt egna liv tror jag inte var mindre jobbigt. Att öppna munnen och säga något som inte alls var det jag hade tänkt eller inse när jag kom till slutet av meningen att jag inte mindes hur jag börjat var som att känna att jag ger upp här och nu. Att stava var ett mysterium och att kunna skriva ner en mening som var begriplig det var bara att glömma. När det var som mörkast kom min dotter in på min sal och hennes första kommentar var "Mormor jag känner visst igen mamma även om hennes skinn ser annorlunda ut" Efter den kommentaren väcktes en överlevnadskänsla hos mig som försvann när läkaren kom in och ville prata med oss allihop. Vad som blev sagt under det samtalet finns olika uppfattningar om för alla snappade vi upp olika saker. Det enda jag hörde var att jag hade hjärnblödningar som skulle resultera i skador och de visste inte hur många funktioner jag skulle få tillbaka. När min dotter kommer och kryper upp i mitt knä hör jag orden "du kommer inte att kunna gå mer och hela livet kommer att bli förändrat och påverkat" I den stunden bestämde jag att jag skulle kämpa för att visa att de hade fel och att jag skulle kunna återhämta mig. Det har kostat mycket men jag återhämtade mig och satte mig aldrig i rullstolen som jag skulle sitta i enligt dem och steg för steg har jag kommit tillbaka.

 

Där och då startade jag min resa som handlade om att överleva för det var ju det enda jag kunde göra, jag ansåg att det var en vinst.

Nu 7 år senare har jag startat en Hälsoresa  för att jag inser att jag men även barnen förtjänar en mamma som lever, inte bara överlever, som orkar göra de där sakerna som förgyller vardagen. Jag valde att lyssna på dem som sagt till mig så många gånger att om jag mår bra då gör även barnen det och idag kan jag erkänna att dessa personer hade rätt även om jag inte insåg det då när de sa det. Jag valde att ta en utmaning när den kom i min väg och jag ångrar inte en sekund att jag skickade iväg en motivering som kändes ärlig. Jag fick chansen för att det fanns de som trodde på mig (vilket jag inte är van med i alla lägen) att satsa på att jag skulle må bra igen och att jag skulle få bygga upp kroppen som jag så länge hade misskött. Jag kan erkänna att jag var skeptisk när jag gick in i detta för jag tänkte att jag har så många gånger fått höra att jag ska få hjälp med en det ena än det andra men det har inte blivit så men nu blev det så och jag vill dela med mig av det resultat som jag fått de 3 veckor som jag gjort denna resa för att få en bättre hälsa och att bli nöjd med mig själv.

 

Jag kan erkänna att den bilden som mött mig i spegeln under den senaste tiden har inte känts som jag. Jag som alltid har tränat och varit aktiv såg en person som hade fått mage och allt kändes dallrigt. Ja jag har fått lära känna mig själv genom åren men att se detta var något som jag inte kunde acceptera bara. Mina mål var att gå ner x antal kilo, att komma igång med träningen vilket jag fått höra att jag aldrig mer skulle klara samt att få leva igen, inte bara överleva. Jag ville verkligen känna att jag levde. Med tveksamhet om detta skulle funka efter alla mina andra försök med LCHF, 5:2 och ja jag har nog gått igenom listan med dieter så skulle jag få resultat utan diet. Resultatet kom fortare än jag någonsin vågat tro.

 

Redan efter 2 dagar börja jag känna en energi som jag inte kan säga när jag senast hade. All energi försvann inte av att göra de saker som var tvugna att göras utan det fanns över till att engagera sig i barnen och hitta på saker och ändå så var jag inte som en urvriden trasa när kvällen kom. Det kändes som att vinna högsta vinsten. Samtidigt började jag se och känna att saker hände med kroppen och detta blev bara mer och mer ju fler dagar som gick på resan.  

Jag klarade av mitt första gympass med en timme på löpband och sedan ett pass styrka efter en vecka och detta hade läkarna tom sagt att jag inte skulle klara. Det var med stolthet och tårar rinnande på kinderna som jag lämnade gymmet. Under de här 3 veckorna som gått så har jag orkat gjort mer saker än sammanlagt på ett år innan och det är en känsla som får en att växa.

 

När jag var tonåring fick jag Acne Rosacia i ansiktet och detta har jag inte varit utan mer än när jag medicinerat. Detta försvann under den första veckan och bara det gjorde att det var roligt att titta i spegeln igen. Jag kunde se när jag titta på mig själv att där fanns en energi och utstrålning som jag glömt att jag haft. Jag började även få frågor från andra vad jag hade gjort för jag var inte samma person längre och ändå hade jag inte berättat för någon innan jag startade detta. Jag orkade ha kontakt med människor igen och jag kände en glädje som inte funnits där innan. Min kroniska migrän försvann mer och mer och i vecka 2 bestämde jag mig för att återigen sätta ut den medicinen och prova även om jag visste att det kommer resultera i att bli liggande. Jag vet inte om jag eller omgivningen är mest chockade över att jag nu 10 dagar senare inte behöver ligga pga huvudvärk eller tagit medicinen igen. Min medicin mot PTSD tog jag också bort trots läkarens varning och har inte mått så här bra på år. Det är första gången på över 7 år som jag inte äter mediciner morgon och kväll eller ens vid behov. Det känns som om min kropp håller på att bli hel och jag tillsammans med den. Jag kan sova igen och har ännu inte haft en vakennatt eller att jag vaknat upp av mardrömmar och jag har fått en ro i kroppen som inte kan beskrivas med ord.

 

Idag kör jag 2 pass per dag bara för att jag njuter av det för jag klarar både styrka och kondition utan att jag känner att jag har värk och i rygg, knän eller resten av kroppen som jag haft under åren utan att ha tränat. Jag känner att  jag håller på att ta tillbaka mig och mitt liv. Jag är inte nöjd med att bara överleva och få tiden att gå tills jag får lägga mig igen utan nu vill jag njuta av alla möjligheter som kommit under resan att jag bestämmer inte min värk

 

Vikten....ja den har jag fått som bonus med livskvalitén och en kropp som jag känner att jag inte behöver skyla med massor av stora plagg. Min självkänsla växer med allt det som händer och jag känner att alla de ord jag fick höra tidigare de påverkar mig inte längre för jag har fått bevisa för mig själv att jag klarar det som jag bestämmer mig för. Ibland är det verkligen så att bilder säger mer än ord och därför väljer jag att visa detta istället för att skriva mer om detta

 

   

 

Jag kan inte med ord säga vad allt detta betytt eller betyder för mig. Ger er därför chansen att se vad det handlar om

 


http://scassociation.se/cellreset58.html


Bara för att jag anser att detta är ett av det bästa valet som finns så tycker jag att ni ska ge det en chans och satsa på er själv och eran hälsa. För att få förtur, ange ensammalejonmammans blogg när ni fyller i formuläret och så hoppas jag att just du tar chansen att få ett bättre liv. Jag kommer i alla fall att fortsätta på min resa och ta chansen att få det liv jag önskar mig och verkligen leva det. Hoppas att vi ses på resan

KRAMAR FRÅN EN SOM FÅTT LIVSGLÄDJEN TILLBAKA    

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2020
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards