Försök att ta tillvara 

allt gott som livet ger.

Försök se det stora i det lilla

så kan guldkornen bli fler

Ge dig tid till att reflektera

en stund i lugn och ro 

Låt sanningen bli en vetskap

men släpp även fram din tro 

Och när du möter mörker

och livets tvära kast ~ 

känn då hur livet rör sig

och ljuset får kontrast

Känn att du får styrka

av det som gör dig svag ~ 

att där finns nåt att lära

av allt som sker var dag 

  CRAMAR   

Idag har det varit en sån där dag när det har varit jobbigt att andas luften och det har känts som att luften har vägt kilon på mig för det har tagit massor med energi att röra sig och mitt i detta så skulle jag sitta på ett möte som jag verkligen var tvungen att ge av det som jag inte vill minnas och prata om men samtidigt så måste jag det för att få den hjälp som jag behöver och som jag själv har bett om! När jag kom därifrån så kändes det som att det inte fanns något i mitt huvud kvar och det fanns inget inom mig för jag som aldrig bryter ihop inför människor jag aldrig förr har sett bröt ihop och erkände att jag orkar inte mer med allt som ligger på mina axlar! 

När vi kom ut därifrån var det samma kvava, tunga luft som mötte mig och allt jag önskade var att det skulle komma regn och åska om det så behövdes för att detta skulle försvinna men jag var inte beredd på den reaktion och minnen som kom när min önskan gick i uppfyllelse.

Aldrig hade jag trott att jag som är vuxen skulle gömma mig bakom en soffa och bara önska at "filmen" av minnen som spelades upp för mig i tempo av åskan och blixtrarna som kom i snabba intervall utanför mitt fönster så att de kändes i hela huset och bara känna att jag orkar inte se ett enda minnesfragment mer för då går hela jag sönder men en sak vet jag ~ aldrig mer om så luften väger tusen kilo kommer jag att önska mig åska igen 

Jag satt i soffan och utanför fönstret spelades en ljusshow som jag aldrig förr hade sett. Blixt efter blixt kom och lyste upp hela världen kändes det som och det fanns bara jag som såg detta för alla andra såg. Jag kunde låta tårarna rinna ner för mina kinder och jag kunde berätta för vädergudarna precis hur jag kände och hur jag mådde för det var ingen annan än de som kunde höra i detta öronbedövande oväsende vad jag sa. En känsla fyllde mig av en frihet för här kunde jag inte göra fel för ingen skulle se mig eller höra mig för jag var ensam ~ de andra var uppe och sova fortfarande! 

Plötsligt kände jag att jag inte var ensam i rummet  men det var inte något av barnen som hade vaknat av smällarna och kommit ner för då skulle jag känna värme inte denna kyla som fyllde hela köket och jag frös till is, jag vågade inte röra mig. Plötsligt fanns det ingen frihet i det jag tidigare hade känt utan bara en skräck för vem skulle höra mig om jag skrek, vem skulle se mig om jag sprang ut och miljoner med andra tankar. Barnen skulle jag inte kunna ta med mig i detta oväder och utan dem skulle jag inte lämna Helvetet levande. Mina tankar avbröts av att två händer kommer kring min hals, inte löst men inte heller hårt bara så att jag ska förstå att jag inte bestämmer något, jag är en person som bara ska stå där och invänta nästa instruktion för annars så hårdnar greppet och jag kommer inte att kunna andas. Jag känner andetag mot mitt öra och jag ryser i hela kroppen men vet att jag kan inte visa det för då kommer det att bli värre för mig så jag får tänka på barnen och att de kramar mig för det får mig att kunna stå stilla utan att rysa så att han ska kunna känna det ~ det är deras hårda kramar jag känner inte hans hårda händer och andedräkt

-Varje gång det åskar så tänker jag på hur lätt det skulle vara att ta ut dig i skogen och skjuta dig.............................................

Inte ett ord kommer över mina läppar även om jag vet att det gör honom ännu mer förbannad men jag får ta slagen och bestraffningarna, jag får inte ett ljud över mina läppar 

-..................ingen skulle höra dina skrik på hjälp hur länge du än skrek och ingen skulle höra skottet och sen skulle träsket gömma dig och jag spela sörjande och sen kan jag göra vad jag vill!

Jag står där som om jag har frusit till is eller om någon har förvandlat mig till cement för jag inser att han har rätt och jag inser att han är helt kapabel att göra allt det där. Jag ber inom mig att "snälla låt det sluta åska nu! Jag vill kunna säga hejdå till mina barn imorgon, ge dem en sista kram och försöka rädda dem från Helvetet" men inom mig vet jag att det sista är bara för att lugna mig själv ~ ingen av oss kommer härifrån så länge det finns en till i min mage som han inte vet om det är en tjej eller kille och han kommer inte att döda mig i natt för den som finns i mig är för viktig. 

Han lämnar mig och mina ben bär mig inte längre, de förvandlas till gele och jag faller som en hög på golvet som inte kan sluta gråta. Utanför fönstret fortsätter ljus-showen på himlen ~ den som jag en stund tidigare stod och njöt av men nu hatar jag den för den speglar bara rädsla för mig just nu. 

Varje gång som den kom tillbaka på himlen så kände jag händerna mot min hals, andedräkten mot mitt öra och hörde orden och jag visste att detta kunde vara den sista knallen som jag hörde

Ikväll var det precis som att sätta på en film när det börjat dundra och spraka på himlen och minnet som inte funnits där så levande där förut fanns precis som att det hände här och nu. 

Jag undrar om det kommer att komma en dag när det inte kommer ett nytt minne som slår undan fötterna på mig och får hela den "trygga" värld som jag trots allt byggt upp att rasa.......................... det ska jag nog ventilera ut och in med min kloka Goaste när jag åker till henne och ska prata om allt mellan himmel och jord, för det är trots allt så att jag tidigare sökte gemenskap med dem som var lika mig och i samma ålder nu inser jag att den gemenskap jag behöver för att komma framåt är de som har lika många sår som mig i själen för vi kan hjälpa varandra och skratta när det är som mörkast och vi vet vad det är den andra pratar om 

Men en sak vet jag ~ Jag kommer ALDRIG mer att vilja ha åska och blixtrar för de öppnade infekterade sår och minnen jag inte vill öppna igen 

  CRAMAR