..... Har jag skickat nästan ett kilo kopior till min advokat så nu ligger ansvaret åter hos honom och nu ikväll avslutade jag ansökan om förlägning av våra skyddade uppgifter! Och ännu en gång har jag överlevt trots att jag behövt plocka fram allt detta jobbiga som jag helst bara vill glömma! Nu kan jag lägga allt i mitt egna inbyggda arkiv igen och försöka glömma och gå vidare tills jag måste minnas nästa gång eller minnena knackar på! Nu ska jag värdesätta det jag har här och nu för det är det enda vi har och hoppas att de som beviljar eller avslår min ansökan har ett hjärta i kroppen! Hur det än går har jag gjort mitt bästa för att skydda dem jag älskar mest i hela världen så mycket som jag bara kan.........
CRAMAR från en som känner sig helt tom nu

Det känns ibland som att december aldrig mera kommer att bli det som det en gång var för mig fastän jag aldrig varit speciellt förtjust i jul och allt hysteri kring det men jag har älskat advent och alla ljusstakar och stjärnor som lyser i fönstrena och just att alla har så ljust och fint överallt! Sen denna "karusellen" började så känns det bara som att denna månaden innebär att många lik ska plockas fram ur garderoben och att jag måste tänka på alla hot och faror som finns för det är nu som det ska bestämmas för det första om jag ska söka de skyddade uppgifterna igen och när det beslutet är fattat så ska paprena fyllas i och ännu en gång ska jag sätta på pränt alla saker som jag kan känna som ett hot eller som jag är rädd för att det skulle kunna hända om de inte beviljar det. Med andra ord ~ jag måste lyfta fram alla de saker som jag hela tiden försöker förtränga och glömma och få ner dem på papper för att de ska kunna ta ett beslut om vi kan vara säkra eller så säkra som det går i det samhället som vi har året som kommer eller inte! Hela jag skriker att jag vill inte göra det igen för jag vill inte tänka på allt detta ändå så måste jag för det är det som gör barnen lugna när det är som värst, att jag kan säga att vi bor på ett hemligt ställe och jag vill inte ens tänka tanken om jag inte kan säga det till dem i framtiden! 

Mitt i allt det så fick jag detta året till ära ett uppdrag av min advokat eller rättare sagt jag var snäll och sa att jag skulle leta reda på de paprena åt honom för att han skulle skriva en ansökan som egentligen inte är hans jobb! Ännu en gång så kan jag inte låta bli att fundera över hur jag tänkte när jag sa att det var inga problem alls för mig att göra det för jag borde har förstått att det skulle bli ett helvete för mig att läsa och leta reda på allt i alla utredningar och material som styrker det barnen sett och upplevt när det gäller misshandeln på mig men även allt annat som jag utsattes för under tiden i helvetet och delvis även de! Minnen rullas upp och det är som att se en film som har spelats in i själva helvetet det är bara det att på denna filmvisningen finns det ingen stopp~ eller pausknapp för den rullar när den själv vill och jag minst anar det! Det spelar ingen roll om jag är vaken eller sover, för den spelas när den vill i alla fall och det är inte jag som styr över den, det gör minnenas regisör! Jag vet inte om jag ska vara tacksam över att det är en del som gör att bearbetningen går framåt eller om jag ska vara ledsen över att det kommer just nu och jag orkar inte lägga energi på det för det finns inte energi till det ~ jag kan bara vara och se på när filmen rullar! 

Samtidigt trodde jag att det skulle göra det så lätt att få ner på papret varför vi skulle få förlägning på våra uppgifter men ändå så tar det emot! Jag vill inte se det svart på vitt alla hoten, alla mina rädslor och alla mina farhågor för så länge de finns i mitt huvud och i min kropp så är de bara tankar och känslor men när de kommer ner på ett papper så finns de på ett annat sätt! Att andra sedan ska läsa detta och ta ett beslut utifrån dessa det skrämmer mig igen! Trots att vi fått detta flera gånger förr, han har blivit dömd och jag har fått ensamvårdnad utan umgänge och detta visar för mig hur tydligt som helst att de trodde på det som jag sa och visade så skrämmer det mig att de inte ska tro på mig denna gången och jag hör återigen alla gånger som han sa att ingen skulle tro mig och att det bara var min sjuka hjärna som hittade på allting trots att det egentligen borde ha försvunnit efter alla dessa år och efter alla motsatser till detta som jag har fått höra och fått bevis på! Det skrämmer mig att inse hur djupt den hjärntvättning som jag utsattes för sitter och det känns så hemskt att det ska vara så här, att jag tvivlar så mycket på mig själv och samtidigt har jag sett det hos barnen under hela den här tiden och verkligen fått bevisa för dem gång på gång att jag älskar dem, ser dem och tror dem! Och då inser jag att det är det jag behöver med att det blir bevisat för mig gång på gång på gång tills jag med förstår att det är så det är och inte bara förstår utan även känner det! Det är en sak att förstå utan att känna men när man förstår och känner samma sak först då är man hel och det har jag inte förstått förän nu och när jag kommer att komma dit det vet jag inte! 

Jag inser att mina "hjärnspöken" är inte så lätt att mota bort som jag har trott för det är lätt att tänka att de är bara spöken men de kommer tillbaka! Om en människa inte är som vanligt så analyserar jag på en gång varför den personen inte är som den brukar och jag söker inte orsaken hos den eller runt den utan genast hos mig! Hur ska jag kunna göra något annat för det är ju det som jag varit van att göra och få höra att jag är orsaken till allt och jag inser att först när jag fått känna gång på gång på gång att det inte är jag som är orsaken kommer jag att kunna mota bort de spökena! Det är inte bara med tankens kraft som man kan det! Det är bara att gå till ett litet barn de lär sig genom att känna på saker och det är nog så när man blivit tillräckligt bränd och sårad och "utraderad" man blir som ett "barn" och måste börja om igen! 

Även om december känns som en tuff månad och detta året värre än någonsin så kanske det helt enkelt är så att det är denna månad som allt vänder för det är som min läkare sa igår när jag var där och fastän jag hört det hundra gånger förut så känns det lika överraskande varje gång "Du har gått på reserven för länge så när det kommer tre snöflingor ute så blir det för mycket för dig för det finns inget att ta av för reserven är slut och din kropp har skrikit det länge nu"

Kanske är det så att nu när kroppen har skrikit det länge så kommer de grundläggande känslorna fram och jag som är envis som tre röda grisar och inte har de känslor som man ska ha för att jag har levt det liv som jag har och varit tvungen att stänga av de "negativa känslorna" för att överleva helt enkelt var tvungen att komma till botten under botten för att inse att man måste både känna och förstå innan man kan mota och bota det som är resultatet av den hjärntvättning och behandling som jag varit med om och kanske är det just det som är nyckeln till att få ner allt det jobbiga på ansökan så att vi kan känna oss så trygga som det bara går den närmaste framtiden med! 

Jag får helt enkelt köpa ett tålamod och ta ett steg och en dag i taget även om det inte är jag! 

  CRAMAR   

Idag var dagen som jag hade modet att ta fram min nyinköpta "lilla svarta" som jag egentligen köpte för flera veckor sedan men inte vågat eller haft energin att skriva något i eller ens ta bort plasten på! Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på att jag alltid kallat den boken som jag skrev ner den mörka sanningen i Helvetet för "den lilla svarta" trots att den var knallgul och hade blommor på sig! Varifrån jag fick modet att skriva sanningen i denna vet jag inte men jag skyddade den med mitt liv och gömde den så fort jag hade skrivit i den medans min "ljugdagbok" där jag skrev hur "bra" allt var alltid låg så att han skulle kunna hitta den och bli lugn eftersom han visste att jag skrev dagbok!

Innan den tiden var min lilla svarta en klänning som jag hade vid festtillfällen som var kort och var av spets med en underklänning för att den inte skulle vara helt genomskinlig medans min närmaste killkompis som jag alltid var tillsammans med kallade sin bok som han hade nummer till tjejer han gillade för "den lilla svarta" och den var svart! Nu har jag skaffat mig en lila bok och i den ska jag försöka att skriva av mig alla de mörkaste minnena som jag inte orkar bära mer och som jag inte vågar skriva ner här för att jag inte vill att någon ska behöva läsa dem, för de är för vidriga och för hemska för att någon mer än jag ska behöva veta att jag har varit utsatt för det! Jag ber till högre makter att jag ska få vara vid mina sinnens fulla bruk till den dagen som jag dör så att dessa saker inte kommer att lämna min mun och den dagen boken är full eller den helt enkelt har fyllt sitt syfte och jag kan lämna allt det bakom mig har jag bestämt att jag ska bränna den! Jag gör det inte för att skydda honom ~ jag gör det för att skydda dem jag har runt mig för jag vill inte att de ska veta allt jag har varit utsatt för och jag vet inte om alla skulle klara av att veta vad jag har varit utsatt för! Jag har berättat en tusendel för min psykolog och det är långt från det jag kommer att skriva av mig i denna boken och när jag berättade så bara tittade hon på mig och sa: Det är ren tortyr det du har varit utsatt för och han visste det och måste ha läst hur man gör!

Jag tror att det var först när hon sa de orden som det gick upp för mig vad det var jag har varit med om och på vilken nivå det har varit och det var då som jag även insåg att jag hur många gånger som helst försökt att lägga mitt pussel när jag velat komma vidare men det är bara så att man lägger inte bitarna i den takt och ordning som man själv vill ~ man lägger dem i den takt och ordning som pusslet/livet bestämmer och en sak är säker har jag lärt mig ALLT HAR SIN TID!

Idag när jag satte mig och började skriva av mig ett minne som kommit starkare och starkare inom mig så kunde jag inte låta bli att tänka "När försvann gränsen för mig med det som var normalt och med det som var tillåtet att göra mot mig?" 

Jag kan minnas känslan från när vi satt i Hovrätten och jag var en åskådare på ett annat sätt än jag var i Tingsrätten när jag skulle förhöras på ett annat sätt, för i Hovrätten malde hela tiden frågan "Hur stod jag ut och hur överlevde jag allt som hände där?" och den känslan kom tillbaka idag och gick som ett mantra inom mig för jag förstår det inte! Jag som hade så många att jag aldrig skulle tillåta att någon gjorde si eller så mot mig ~ jag tillät betydligt värre saker och att det hände flera gånger! Jag vet att det kom smygande och jag vet att det är en normaliseringsprocess och allt det och ändå så kan jag inte förstå hur det kunde hända och hur just jag kunde hamna där och på ett sätt tillåta det och det gör mig livrädd! Jag ältar det inte och jag försöker att inte fundera på det men ändå kan jag inte radera ut minnena och när de kommer så vill jag förstå för att komma vidare!

Jag känner det ibland när jag ska bearbeta saker som att jag går på en äng och ska rensa ogräs för att ängen ska bli vacker och ren igen med bara blommor! Jag kan välja mellan att bara klippa bort ogräset men då vet jag att det snabbt kommer att komma tillbaka för rötterna finns kvar eller så kan jag välja att lägga ner mer tid på en gång och ta upp ogräset med rötterna på en gång och det kräver mer tid och energi men jag tjänar på det i längden för när jobbet är gjort så kommer det att vara vackert på ängen längre innan nytt ogräs växer upp och jag kommer att få bort det lättare då för jag har en gång gjort arbetet ordentligt! 

Precis så känns det med minnena och det är det som är syftet med min "lilla svarta" att jag ska riva upp minnena med rötterna och bearbeta och förstå dem så att det kommer att vara lättare nästa gång som de kommer upp igen! Jag vet att bara för att jag har fått dem att försvinna en gång så kommer de inte att vara borta för alltid för det kommer att komma situationer som är som frön som får dem att "växa upp igen" men har jag en gång fått dem att försvinna så vet jag att jag kan lyckas en gång till!

Idag hittade jag modet att börja skriva mina svartaste och svåraste minnen i min lilla svarta! Det kommer att ta tid och göra ont men samtidigt har jag insett för en gångs skull i mitt liv att varje pusselbit i livets och minnets pussel har sin tid och man kan inte tvinga dem på plats för då blir det fel, precis som om man försöker att tvinga fel person på fel plats! Så det är bara att inse att jag måste låta det ta den tid det tar och sträcka på mig för att jag börjat våga ta tag i ogräset på min äng och dra upp det med rötterna istället för att ta den lätta vägen och bara klippa av det med en sax och hoppas att det inte kommer att växa upp på en gång som jag vänder ryggen upp! 

En sak är det lika bra att jag konstaterar efter denna dagen ~ man lär så länge man lever och det är aldrig försent att tänka om! 

  CRAMAR   

Jag har skrivit många inlägg här på min blogg när jag tänkt och känt att detta är ett av de tuffaste och jobbigaste som jag skrivit men jag kan ärligt erkänna att hittills är nog detta som jag kommer att skriva nu det tuffaste för det innefattar så mycket ~ min roll som dotter, mamma men även som utsatt för övergrepp, allt i en salig blandning och jag hoppas att om någon kan känna igen sig i det jag skriver så önskar jag att de tänker till tidigare än jag gjorde! Jag hade en klok älskling innan jag träffade honom som jag här och i min vardag kallar för Äcklet, han sa alltid till mig att man alltid skulle reda upp problem innan man somnade och man skulle berätta för dem man älskade och som betydde något för en det innan man somnade för man visste inte om de levde dagen efter eller om man själv gjorde det och jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det var tidigare men jag är glad att jag gör det nu för det är aldrig försent att ändra sig och inse saker! 

Hur många gånger har jag inte hört uttrycket att man inte får välja sina föräldrar, och hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle vilja ha andra föräldrar än de jag fick när jag föddes när jag bodde hemma och de sa att jag inte fick göra det jag ville eller de tyckte något annat än mig?!?! Först nu kan jag inse att jag aldrig förän nu har tänkt att man borde lägga till efter det texten som jag skrev på bilden ~ att man inte heller får välja sina barn, för jag är helt övertygad om att mina föräldrar många gånger har önskat att jag hade varit på ett annat sätt, speciellt när jag under de senare tonåren valde att revoltera med näbbar och klor och verkligen visa att jag klarade mig utan dem och om de sa det minsta att de tyckte en sak så tyckte jag minsann tvärs emot dem! Jag har under mitt liv flera gånger sagt upp bekantskapen med dem men de har visat gång på gång att de älskar mig och bryr sig om mig trots att jag gjort detta mot dem och för mig så visar det massor idag ~ att man som förälder inte bara klipper ett band för att ett barn revolterar eller visar "taggarna utåt", när tårarna rinner ner för barnets kinder och man har sår på insidan så finns den trygga famnen där ialla fall! Jag önskar bara att jag inte hade gett dem som hade famnen öppen för mig de såren som jag gjorde där och då, men tyvärr är det försent för mig att inte orsaka dem!

Jag inser idag när jag själv är mamma/förälder att den kärlek som man känner till ett barn den är så stark att man kan göra ALLT för att skydda det och bevisa att man älskar det och hur det än är så känner man om barnet inte mår bra eller om det finns faror runt barnet vare sig man vill eller inte och det spelar ingen roll om det är ett vuxet eller ett litet barn ~ instinkten fick man den dagen som man blev förälder! "Tyvärr" tror jag att den instinkten är större när man är mamma för man har burit barnet i sin egen kropp, skyddat det med sin egen kropp för farorna som fanns utanför och gett den lilla som fanns där inne sin egen näring och det fortsätter när man har fött sitt barn ~ blod är tjockare än vatten och det kan inget förändra! 

Under tiden som jag levde i Helvet så hade jag och mina föräldrar kontakt hela tiden! Jag kan ärligt erkänna att den var bättre och sämre men jag kände att den var min livlina för utan den skulle jag inte överleva! Idag vet jag, genom att jag har hittat massor med brev som jag aldrig skrev klart, att jag flera gånger försökte skriva till dem hur jag hade det! Ett mail till pappa vågade jag skicka för det var "lagomt" avslöjande och om de nämnde något om hur det var, så visste jag att jag kunde förklara bort det om de skulle nämna något så Han hörde!

Under tiden som jag levde där önskade jag att det var någon av dem som hade haft erfarenhet av det som jag utsattes för dagligen samtidigt som jag kände tacksamhet för att de inte hade den erfarenheten och skuld för att jag ens kunde tänka tanken att jag önskade att de skulle kunna förstå vad som hände! Hur många gånger jag fått frågan av min mamma egentligen under åren där i Helvetet om Han var snäll, om jag älskade honom och om det var bra mellan oss det vet jag inte och att hon inte trodde på mina svar det förstår jag idag! Att de inte trodde på mina svar på hur mina blåmärken hade kommit till det förstår jag med idag men då trodde jag att alla trodde på mina förklaringar för det fanns dörrar, trappor, träd och skog och jag vet inte allt att skylla på! Jag önskar än idag att någon av mina föräldar hade haft modet eller kunskapen att ställa mig mot väggen och fråga "Slår han dig och barnen? Utsätter han er för övergrepp? Gör han det här mot er?" 

Orsaken till att jag inte berättade för dem var att jag skämdes för att de i mina ögon hade den perfekta relationen där de var på samma plan, pappa har aldrig förlöjligat mamma inför någon annan eller berättat för oss barn att hon är värdelös. Han har aldrig hotat någon av hennes släktingar eller gjort något av det som fanns i min situation så för mig var det pinsamt att erkänna ~ hade det funnits en annan erfarenhet så tror jag att jag hade tagit emot den hjälpen och kunnat erkänna på ett annat sätt för det är bara så att KÄRLEK SKA INTE GÖRA ONT OCH SÅRA! 

Jag tror inte att jag förän nu har förstått hur mycket barnen har förstått av vad som hände mellan oss där i Helvetet! På radion kör de en reklam eller vad jag ska kalla det som polisen har för att om man utsatts för kräkning så ska man vända sig till dem och där hör man en man som säger motsatsen till vad kvinnan säger och det för mig vid första "konfrontationen" tillbaka till Helvetet! Jag är inte kvar i Sverige utan jag är i minnenas land! Att mina barn skulle förknippa och koppla ihop detta har jag inte haft en tanke på förän igår när min äldsta dotter som nu är 6 år sitter och pysslar och vi har radion i köket på! Det blir just den "reklamen" och jag står och diskar och ser henne i ögonvrån och hon blir helt stel när hon hör den! Jag har varje gång jag hör den försökt att tänka att det är bara en reklammen jag kan erkänna att det fungerar dåligt och när ser hennes reaktion så fungerar det ännu sämre! 

- Mamma! Hör du att det låter precis som dumma pappa!

- Vad menar du?

- Han sa alltid så elaka saker till dig när vi bodde med honom!

Tårarna börjar rinna på hennes kinder och på mig rinner de på insidan när jag inser att det är inte bara mig han har gjort illa med det psykiska våldet utan det är även barnen även fast de var så små! Jag har försökt att intala mig att de inte minns, att de har glömt och jag vet inte allt men när hon har sagt dessa ord så finns det inte längre någon återvändo utan det är bara att inse att minnena finns där! 

Det gör så fruktansvärt ont att inse att fastän det gått år så finns minnena och såren kvar även hos mina barn av det psykiska och det verbala som någon gjort mig! När barnen lagt sig så sitter jag i soffan och tänker, TV:n är på men jag har inte en aning vad det är på den för tankarna är på situationen och det som hände när hon hörde det som var på radion! Hade jag accepterat att hon hade mått så här och att någon hade fått påverka dem så här mycket om det inte var för att det var deras sk "pappa"? Nä inte om jag vetat att det hade följt dem så här länge i livet men det är så lätt att anta att barn glömmer så lätt och de minns inte men de gör de och det är vårat ansvar som föräldrar att se till att de växer upp i en trygg miljö! Vi vuxna har så  lätt att tro att barn inte uppfattar bråk och speciellt om de sover ~ jag inser idag hur mycket de uppfattat trots att de sovit eller varit i ett annat rum eller del av huset ~ de kan berätta massor som jag inte förstår hur de kan ens minnas eller veta om!  

Tankar snurrar, snurrar och snurrar igen och jag har vänner som står mig nära som har barn som är mycket äldre än mina! Något som jag inser är att kärleken och instinkten att skydda sitt barn den försvinner ALDRIG! Jag vet att jag kommer ALDRIG så länge jag lever sluta älska mina barn eller sluta att skydda dem och jag tror bara att det är så enkelt som att gå till sig själv om man är förälder och fundera över hur det skulle kännas om sitt eget barn skulle svika eller vända en ryggen?! Jag vet att jag skulle få sår som aldrig skulle läka om det var mitt barn som gjorde det och hur det än är så är blodsband tjockare än vatten! Jag har lärt mig en sak i livet och det är att den som inte kan acceptera att man har en sund relation med sina föräldrar och släktingar den har något att dölja och är inte värd ens kärlek och en som person, och det har jag fått lära av egen dyr erfarenhet! Den jag levde tillsammans med försökte göra så att alla i mina familj vände mig ryggen, och även alla mina vänner och jag skulle stå helt ensam och han höll på att lyckas! Det som räddade mig var att jag inte spelade helt som han ville och berättade alla gånger som vi hade pratat, vad vi hade pratat om och alla andra detaljer! Mina föräldrar genomskådade honom och han hade mig inte helt i sitt våld och det var min räddning annars hade jag inte levt idag! 

Orsaken till att jag skriver och delar detta är att jag vet att det finns fler än jag som lever i en relation där man känner sig speciell över att han som man älskar tycker att man ska vara en familj tillsammans med honom istället för med dem man är en "äkta" familj med och det är så lätt att tro på det! Jag höll på att göra det men det hade kostat mig massor bla livet! Jag tror att om en kärlek mellan en man och en kvinna är äka så klarar den av vänner, familj och att det finns ett socialt nätverk men i mitt fall skulle det bara var jag och han enligt honom annars älskade jag inte honom som han älskade mig! Barnen blev till slut tom en "sak" som han var svartsjuk på! Jag kände att för varje sak och person som jag gav upp så kom det hela tiden nya krav och saker som jag var tvungen att uppfylla för att visa att jag älskade honom! Det fanns inget slut men idag inser jag att det finns en kärlek och omtanke som aldrig tar slut och det är den som man känner och får från en  äkta, ärlig förälder! Många gånger kunde jag och kan nog än idag känna att mina föräldrar engagerar sig för mycket men jag kommer alltid tillbaka till tanken att det är av ren kärlek som de gör det för det enda de vill är att jag har det "bästaste" som jag och barnen kan ha och det är bara så att en dag kan det vara försent!

Jag inser även att det är den äkta och starka kärleken till mina barn som gjort att jag orkat kämpat och kämpar än för min och mina barns trygghet och deras bästa och som gör att andra föräldrar gör detsamma och gör att vi orkar för det att vi vill skydda barnen från allt som kan skada dem! 

Jag har en önskan med detta inlägg och det är att om det är någon som läser detta, värdesätt den kärlek och omtanke som du får från din mamma/pappa för det är den enda kärleken som aldrig tar slut och den famn som man kan krypa in i hur mycket det än blåser där utanför! Jag nedvärderar inte partner, det är inte det jag menar om det är bra, men en förälder har känt dig från den dagen du föddes och kan inte ersättas av någon annan och har en trygghet som ingen annan kan ge och jag väljer att avsluta detta inlägg med orden som Plumzen en gång gav mig

" Vänta inte med att visa det du kan göra idag till imorgon, för då kan det vara försent"

Jag tror att om man säger förlåt till en förälder och menar och visar det så kan man bygga upp en fungrande relation igen   

  CRAMAR   

Jag kan inte säga att jag någonsin har varit fåfängd men jag har varit mån om mitt yttre och inre och jag har skött om mig själv och tyckt om att träna och tyckt om att se bra ut! Nu varje gång jag ser mig själv i spegeln så är det inte längre mig själv jag ser utan en gammal, sliten person som har en död blick och det gör så ont för jag undrar varje gång vart mitt gamla jag har tagit vägen som när hon tittade på sig själv var full av linsglädje och hade en blick som var så full av energi att hon fick komplimanger för det, hade ett hår som glänste, en hud som var fräsch och som över huvudtaget såg ut att vara i den åldern som hon var för nu när jag ser mig själv i spegeln är det en gammal tant jag ser som försöker passa in i den åldern som hon befinner sig i biologiskt men det som skrämmer mig mest är att det inte finns något liv i blicken och för mig så bevisar det att livsgnistan inte finns, den känslan är besannad! Jag väljer att duscha när det är mörkt och tänder inte lampan för att slippa se min kropp av misstag i spegeln när jag kliver ur duschen för jag vill inte se vad jag har gjort mot den! Jag har lagt så mycket energi att bygga upp insidan att det yttre har förfallit och energin finns inte till att må bra på insidan helt heller så hur ska jag orka!?! Alla skadorna underlättar inte heller men fram för allt finns inte lusten så det blir inte av! Jag inser att det är det som man har livsgnistan till ~ att göra alla de där sakerna som man inte gör bara för att överleva utan för att man ska kunna få det där lilla extra i livet! 

Härom dagen tvingade jag mig själv att stå där framför spegeln och verkligen titta på mig själv! Min tanke var inte att jag skulle vara martyr utan att jag skulle försöka hitta en sak som jag kunde känna igen mitt gamla jag i och att det skulle kunna hjälpa mig att hitta fler! Det känns som det är detta jag kommer tillbaka til gång på gång, att jag till basic för att sedan bygga på! Tårarna kunde inte hållas tillbaka till slut utan rann varma och tunga på mina kinder när jag insåg efter att ha letat de minsta detaljerna i mitt ansikte och tom i håret att det fanns inget där ~ jag hade lika gärna kunnat titta på en person som var minst 30 år äldre än mig själv och det gjorde ont att inse! Det gjorde ont att inse att när det jag gått igen tärt så här mycket på min utsida hur mycket har det inte tärt på insidan och förkortat mitt liv med! Jag kände bara en sån enorm tomhet! Jag önskade där och då att jag kunde se inåt men insåg rätt fort att om det gör så här ont att se skadorna på utsidan som bara är skönhet hur ont skulle det inte göra då att se det som är skadligt på insidan! Samtidigt inser jag att detta är saker som inte går att åtgärda med bara en kräm eller någon motion utan jag har låtit det gått så långt att för att rätta till det skulle jag behöva operera och jag har inte märkt det förän jag "granskar" eller är det helt enkelt så att jag inte velat se eller orkat ta det till mig för det varit för mycket ändå! Jag känner att jag önskar att spegeln kunde ge mig svaret vart mitt gamla jag är när jag orkade och ville bry mig hur jag såg ut och när det fanns en återvändo utan ingrepp! 

Förr trodde jag inte att man kunde leva utan livsgnistan men nu inser jag precis som när jag pratade med Hjärtat att det är livsgnistan som gör att man orkar och gör det där extra i livet! Om ett ljus brinner ut kan man inte få det att börja brinna igen för det har slocknat men om livsgnistan har slocknat kan man någonsin få den att brinna igen.................... Jag vet inte för jag har inte lyckats med det iallafall och jag har inte heller energin och styrkan till att ta tag i de där extra sakerna som behövs för att jag ska stoppa de sakerna som gör att jag kommer att fortsätta att duscha i mörkret för att slippa att se hur min kropp har brytits ner av alla kamper och allt som är och har varit! Jag vet att jag kommer undvika speglar även i fortsättningen för det är inte roligt att se att man har åldrats mer än 30 år på 9 år för att det har varit en kamp för att överleva och rädda dem man älskar mest på denna jorden men samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge hoppet kommer att finnas kvar att jag ska hitta det som kommer att kunna tända livsgnistan igen.................................. eller blir det så att den inte kan tändas! 

Kanske slutar det med att det jag först får svar på är "Spegel spegel på väggen där, säg mig vart det som en gång var "jag" nu är............................ för jag inser redan nu att det försvann den dagen som kampen startade för att överleva

  CRAMAR