Igår pratade jag med en vän. Hon är en person som jag beundrar för hon kämpar för sina barn trots att det vore enklare för henne att ge upp. Hon är modig för när hon ser att det är för barnens bästa att ge upp kampen och vara en bra mamma när hon har barnen då vågade hon göra det utan att tänka på sej själv. Jag har känt henne ett kort tag men det känns som om jag känt henne jämt! Och jag lovade att skriva om detta och jag håller mina löften så här kommer det för nu har jag bearbetat det klart i min hjärna!

Hon har fyra barn varav ett med funktionshinder! Ju mer hon berättar för mej dessto mer inser jag att det inte är jag som har missuppfattat samhället och på det sätt som jag har fått se att det inte finns ett barnperspektiv, man vill bara ha nöjda, snälla barn som följer en mall och när det kommer in något i barnens liv som gör att de inte passar in innanför denna mallen då försöker man att blunda. Jag har mött det flera gånger när det gäller mina barn och olika myndigheter att det inte finns ett barnsperspektiv varifrån man ser till barnens bästa och hur de upplever situationer. Jag ser bara till det att Skruttan bara var några år den första gången som hon hamnade i ett polisförhör och fick inte ha med NÅGON som hon kände sej trygg med utan skulle gå in i en obekant miljö med en främmande kvinna och berätta om hemska saker som hon och hennes syskon hade blivit utsatta för. Den gången kände jag avsky för hur illa barn behandlas men jag gömde mej bakom en tanke att det kanske var en engångshändelse att det inte brukar vara så här utan att samhället ser till barnen. Idag vet jag att verkligheten inte är så men jag kan också säja att jag mött personer inom olika myndigheter som har ett bra barnperspektiv men detta finns hos individen inte i samhället och myndigheten.

Igår var hon och hennes dotter till barnhabiliteringen och i mina ögon  skulle denna instans verkligen kunna möta barn på ett bra sätt men idag så undrar jag hur jag ens kunde tänka tanken. De kommer in i ett rum där det sitter fyra personer som dottern inte känner och bara títtar på henne. Jag som vuxen skulle bli ställd i en sån situation även om jag har mer erfarenhet och förståelse för denna miljö och att de personerna är där för att hjälpa mej men hur ska hon kunna förstå det. Att de vill hennes bästa när de bara tittar. En av personerna frågar henne om hon kan gå och jag förstår henne att hon vägrar! Det jag reagerar på i denna situation är varför man inte leker fram detta istället för att säja det till henne. Om de hade lekt så hade det ju kommit av sej själv men nu blev det mamman som fick rädda situationen och säja att "kom så går vi ut i korrodoren och så får doktorn titta" vilket leder till att hon både kan gå och springa. 

Jag reagerar så starkt på detta för jag tycker att detta borde vara naturligt och något som personal som har med barn att göra ska ha ett barnperspektiv. Jag förväntar inte mej att när jag lämnar barn på dagis eller skolan så ska jag få rädda situationen utan att personalen ska ha en kunskap som gör att de kan möta barnen på deras nivå. Barn ska inte behöva kliva på en stege för att komma upp i den vuxnas nivå det är mycket enklare för en vuxen att sjunka ner och tänka på barn nivå för vi har alla varit där en gång. Jag minns en gång när jag gick till tansläkaren när jag var liten och jag hatade det för jag ville inte gapa bara för att någon sa att jag måste det. Denna gång så var min tandläkare sjuk så jag fick en annan och hon sa aldrig åt mej att gapa men hon fick mej att göra det omedvetet genom att skoja och leka med mej. Jag har själv jobbat bla inom sjukvård och för mej är det en gåta varför man inte har det tänkandet där att man möter patienten och personen på den nivå som den befinner sej på. Hur ska ett barn kunna gå på befallning med fyra främmande människor som tittar på om det inte finns ett syfte med det? Varför kan det inte finnas ett vettigt barnperspektiv? Barnen är våran och allas framtid!

PUSS  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...