Idag hamnade jag åter igen i diskussion med min mormor. För ett bra tag sedan lovade jag mej själv att jag inte skulle låta detta hända fler gånger men varje gång jag pratar med henne så driver hon mej till en gräns där jag bara exploderar. Det är alltid mest synd om henne och hon är alltid sjukast och jag orkar inte med sånt. Jag vet att lyckan inte kommer och ringer på dörren utan man måste söka efter den själv och jag är väldigt mycket yngre än henne så jag tycker att även hon borde ha insett detta men inte då. 

Jag vet att mormor har haft en tuff barndom dör det förekom barnaga och hennes mamma satte andra före sina egna barn men jag känner ändå att man är sin egen lyckas smed och att man någonstans börde ta ett beslut ska jag fortsätta att leva som offer eller ska jag leva mitt liv i lycka. Och det är när vi kommer till denna diskussion som vi blir ovänner och vänder helt åt olika håll. Hennes försvar när man inte håller med henne och säjer ¨vad man sjäv anser att att man inte vet vad hon har varit med om. Nä det vet jag inte men hon vet inte heller vad jag har varit med om eller andra som hon pratar med. Jag tror att två personer kan vara med om samma sak men ändå ha en olika uppfattning om vad som hände men även att det är olika känslor. 

Diskussionen löstes upp igen av samma orsak som förra gången och det var att jag aldrig skulle acceptera att mina barn gjorde så som min morbro gjorde mot min mamma för ett tag sedan när han sa rakt ut att han hatade henne och att han inte ville ha henne som syster längre. Jag hade aldrig accepterat att mina barn sa så till varandra för jag säjer till dem bara de säjer att de inte tycker om varandra - sen beror det naturligtvis i vilken situation det är. Min morbror sa detta hemma hos mormor och hon hörde och sa inte ett ord, I mina ögon är det samma sak som att man godtycker att det ena barnet säjer så till den andra och det är här min mormor och jag blir osams varje gång. 

Min morbror vräkte ur sej mycket mer och kontentan var att han helt sa upp bekantskapen med mamma och det innefattar oxå oss barn känner jag. Och mormor tycker inte att hon samtyckte när hon inte sa något då utan att hon skulle ta det senare men det har ännu inte blivit av och det kommer inte att bli av utan hon gör allt för att knyta tillbaka till honom. Han beter sej som ett barn och har ingen kontakt med mormor heller och det hela är en soppa som inte ens går att beskriva. Det var inte det jag skulle ta upp men eftersom jag skrev det så är det troligen något som jag behöver. 

Mormors försvar när hin inte tycker som någon annan är att försöka göra så man tycker synd om henne. Steg ett är att hon säjer att man inte vet vad hon har gått igenom. Svar: Jag vet inte allt men detta var saker som hände när hon var liten och det är hennes val om de ska få kuva henne eller om hon vill bearbeta dem och gå vidar. Det är detta som gör att jag är så rädd för att bli kvar i offersynen som jag inte ens har kommit in i för att jag vet hur de är eftersom min mormor alltid är ett offer.

 Steg två: Det är att man ska komma tillbaka när man har vuxna barn. Här ser jag verkligen inte vart hennes problematik sitter för när jag ska förklara för mina vart problematiken är måste jag tänka tio gånger på att det blir en nivå som de förstår och att de förstår vad problematiken är om man har vuxna barn så har de erfarenhet och tänker på samma sätt som föräldern så då behöver man inte börja med nummer ett utan kan starta vid problemet. Ju äldre barnen blir dessto mer förstår de ju själva.

Steg tre: Det är att hon byter samtalsämne och det är verkligen att byta ämne för att inte behöva prata om det som är jobbigt. Eller så lägger hon över skulden på mej. Jag är så hård! Jag förstår inte hur hon tänker för det hon har med sej från barndomen det har lärt henne vad som är bäst!

Och då är min fråga är en dålig barndom en ursäkt för att sticka huvudet i sanden hela livet? Att bara ta de diskussioner som man vill ta och de andra pratar man bara bort. Idag när jag berättade att jag inte vill ha kontakt med min morbror i framtiden för att han representerar det som jag har flytt ifrån och det jag försöker rädda barnen ifrån då kommer ytterligare en idiot-kommentar att jag kan inte likna honom med Äcklet. Jo jag kan det för de har samma sätt att bemöta människor för vissa saker säjer man inte och man kan faktiskt säja saker på ett lämpligt sätt och ett olämpligt. Man behöver inte säja såna här saker inför andra för det är ännu mer kränkande.

Hon vet inte vad jag har varit med om heller och de få gånger som jag försökt att förklara delar så säjer hon bara att varför lämnade du inte honom då? Jag försökte hundra gånger men det är inte bara att lämna barnen i det helvete som man själv flyr från för då var det de som hade fått tagit alla bestraffningar. Jag fick höra att det är mer synd om henne för att hon har nedsatt syn trots att det är av en sjukdom och hon är gammal än för mej som blev det och riskerar att bli blind för en persons handling. Jag hade haft lättare att ta det om det hade varit av sjukdom och jag hade levt och fått sätt saker men jag säjer inte till henne att det är mer synd om mej än henne för alla ger det problem vart de än befinner sej i livet.

Jag går på terapi för att jag ska bearbeta det jag har varit med om och för att jag ska kunna lägga det bakom mej. Helt kommer jag aldrig att kunna göra det men det kan man inte med några erfarenheter och minnen för det är ju dem som gör en till den personen som man är idag. Jag hoppas att inte jag sitter där på min ålderdom och inte vågar se och blundar för allt och skyller det på mitt liv med Äcklet. Man måste våga ta nästa steg och gå vidare och det kan ingen annan än en själv göra. Det är svårt, tufft och jobbigt men lyckan kommer inte i brevlådan och man måste kämpa. Livet är till för att fyllas med upplevelser och det är ingen som serverar dem och det kommer även negativa såna med men man bestämmer själv i vilken utsträckning man låter det trycka ner en eller om man bearbetar dem och kommer vidare och får chansen till lycka!

Så mitt svar på min egen fråga är att man inte kan skylla på barndomen eller andra negativa händelser för det är jag själv som beslutar hur mycket de brgränsar mej men det är inte lätt och det tar tid att läka men man får lön för mödan den dagen som man mår bättre och solen lyser igen! Det gäller bara att man vågar se - och det vågar jag nu!

   PUSS från Häxansurtant 

 

T

21 december 2010 10:42

Tyvärr så är det allt för många som skyller på sin barndom/uppväxt. I många fall är det en ursäkt för att missbruka alkohol/narkotika och åker man dit pga t ex innehav av narkotika då ska vi i samhället tycka synd om dom just för att dom inte haft en bra barndom! Sådant kan göra mig ganska upprörd! Så nej jag tycker inte heller att man kan skylla alla sina handlingar på sin bardom/uppväxt.

/T

http://tblogg.bloggagratis.se

ensammalejonmamman

21 december 2010 11:01

Tack! Va jag tycker om när jag inte är ensam om alla åsikter jag har!
Kramiz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...