I går tog jag mej en dag då jag inte skulle göra något här hemma och att jag skulle köpa lite kläder till mej. Det hör inte till de vanligaste händelserna utan det brukar vara inköp till barnen som har prio ett men nu känns det som om jag har kommit på vad JAG VILL ha för stil på kläder och annat i mitt liv.

Sen var det dax för min terapi och jag kände att jag var på hugget så jag sa att det jag behöver är att få mer att ta på något mer konkret genom att hon bekräftar mej och det jag känner istället för att bar spinna vidare på det jag säjer och det känns som om hon förstod vafd jag menade och började med detta på en gång så jag kände att samtalet igår gav mej lika mycket som de andra tillsammans har gjort (kanske för att jag har världens sämsta minne) för nu känner jag att det är så här jag känner och att jag har rätt att känna så här. Att mycket av mitt beteende är konsekvenser efter att ha levt i helvetet och att misshandeln är priset som jag fick betala för att komma därifrån. Och att jag får tillåta mej att känna att jag inte vet vem jag är och vad jag tycker om för att jag ska kunna bygga upp MEJ! Ett mej som är den rätta personen som jag vill vara och som den jag skulle vara.

Det är så jobbigt för ibland så känner jag igen mej i Skruttans beteende med detta att hon testar vad hon tycker om och vad hon inte tycker om och att höra att det är "normalt" efter det jag varit med om det går inte att beskriva vilken lättnad det var. Men även detta att jag känner mej helt snurrig i mina tankar och att det känns som att den ena dagen tänker jag så och den andra helt tvärs emot att det är så det ser ut efter det jag gått igenom - tack och lov att jag tog detta samtal.

Pratade även med en myndighetsperson som jag haft kontakt med sedan jag blev vansinnig och fick henne jag hade utbytt till M och det började hända saker. Är lite roligt att se vilken bild han har av mej och som jag har sv mej själv för de personerna går verkligen inte ihop i min hjärna men det är väll för att jag har Hans ord kvar och ser mej som en svag och värdelös person.

Nu ska jag ta mej en långpromenad och byta Litens tofflor för tredje gången. Börjar bli less på att byta dem men hon behöver ju dem på dagis så det är väll bara att ta ytterligare ett par hoppas att de håller och att det är tredje gången gillt som gäller denna gång. Sedan tror jag att jag bara ska gå hem och lägga mej i soffan och unna mej den stunden. Köpte ju saker igår till jul och advent som borde plockas undan men jag känner att jag behöver denna stunden!

PUSS

Igår satt jag en stund framför tv:n och det var Tyra Banks som hade en show. De pratade om att det hade kommit fram att det fanns en gen som x% av män hade och denna gen gjorde att de hade ca 78% större chans än de andra som inte hade den. Det var även en man med och han hade varit otrogen mot 44 flickvänner och en x-fru och han sitter där och pratar om detta och det kändes som att han skröt och bara skyllde på denna gen. Han kände ingen skuld för han kunde ju inte rå för att han hade ju denna gen och han trodde även att han skulle vara otrogen i framtiden för han kunde inte rå för det.

Jag tittade i 10 minuter max sedan kände jag att jag kunde inte titta på det längre för det var bara för vidrigt att se. ´Han sitter där och tycker att det är helt okej för han hade ju denna gen. Hallå vill man så finns det alltid en ursäkt men man kanske inte ska stänga av allt bara för att man har en orsak till det. Kanske ska man tänka på de som man utsätter för otroheten och som man bedrar. JAG HATAR OTROHET och har själv varit utsatt för att min partner bedragit mej. Det man känner då när man är den som blir bedragen och de känslorna som man har de går inte att beskriva med ord. Man känner att man inte vet något och det är bara så att man är den sista som får veta det. Jag hade magkänslan med Honom att det var så men jag hade inget att ta på men magkänslan sa att det var så. Blev senare kontaktad av en person som jag inte ens under pistolhot skulle berätta vem det är som sa att jag borde få veta det alla andra redan visste. Han hade precis fått reda på det och han ville ge mej en chans att själv välja om jag ville stanna kvar och bli bedragen eller om jag ville gå ifrån! Jag valde att gå men fick betala ett högt pris genom att jag blev misshandlad av Honom.

Jag önskar att det fanns fler som berättade för den som blir bedragen för jag kommer alltid att vara tacksam till "tjallaren" och den chans jag fick! Känslorna av svek blev inte mindre genom att jag visste att Han var otrogen men jag kunde välja och jag kunde säja till folk att jag valt att jag gjort så pga otrohet även om det fanns andra saker oxå. Det som förvånar mej var att så många i min omgivning var helt medveten om detta men hade valt att inte säja något till mej och då tycker jag att man är medbrottsling. Man skyddar den som gör fel och är delaktig. Jag tycker att de som berättar har ryggrad, är medmänsklig och visar att den bryr sej! Kanske kan man tänka sej hur man själv skulle vilja bli bemött om man själv var i situationen. Och skylla på en gen - nej du! Behandla andra som du vill att andra ska behandla dej

PUSS

..............var allt som behövdes för att denna dagen skulle kännas bättre!

Liten har börjat med att hålla utkik efter mamma när man kommer och hämtar och "mamma-ropen" hörs enda ut! Och när man kommer in och får tre STORA kramar då känner jag att all irritation bara rinner av mej och jag ser meningen med mitt kämpande.     Nu ska jag gosa och titta på tecknat med mina tre underverk som jag kan göra precis vad som helst för och ingen ska få göra dem illa igen!

Och hur kan man som partner till denna låta honom prata så om en av hennes vänner och även berätta det för mej????

Idag hörde C av sej till mej och säjer på telefonen -D han verkligen hatar dej! Jag menar VERKLIGEN hatar dej!

Jag kände tack det var precis det jag behövde denna dagen. Jag känner mej nere för att jag har så ONT, har ingen energi och jag hör Honom mala i mitt huvud att jag är fet, ful och vårdelös, så detta var verkligen det som jag inte behövde. Sen kommer en hel ramsa med vad det är D inte tycker om med mej eller vad det är han säjer och jag känner bara att detta är mer än vad jag klarar och om det var äkta vänskap ja då hade hon inte sagt det till mej.

Jag hade om jag hade en partner inte låtit han prata illa om Mickey Mouse och jag hade ABSOLUT inte berättat det för henne (nu slog mej ironin med ett manligt namn på en tjej men men hon valde det själv   ). Då känner jag bara att det återupprepas igen det att någon slår på mej när jag är nere!  Är detta något jag utstrålar att varsågod det är bara att trycka ner mej eller vad är det? Jag känner att det finns så mycket i mitt liv just nu som jag inte behöver men jag vet inte hur jag ska rensa bort det. C bad jag dock dra till ett varmare ställe!!!!!    Andra saker kan jag inte rensa bort lika lätt men jag ska sluta att ge av mej själv när jag känner att jag inte får något tillbaka och efter att ha blivit kallad Duracell-kanin igår som har en fart på 110 (kan inte hålla med helt men till viss del) så får jag väll fundera på hennes råd att börja dreja men Yoga det hade jag redan kommit på att jag ska börja med igen för det var ännu en av dessa saker som jag gav upp för Hans förbud.

Detta att hela tiden förklara mej ska jag oxå träna på för nu har jag lärt mej att det är ett beteende som man får efter att ha levt i ett sånt förhållande som jag har gjort. Det kommer säkert att ta tid men jag ska lyckas och nu är det två personer som har sagt att jag har detta så nu får jag väll inse fastän det tar emot att det är så!

Usch vad jag gnäller idag! Nu ska jag hämta min tvätt så jag inte får skäll för att jag ockuperar någon annans tid oxå för nu räcker det med skit idag!

PUSS  

Ibland så känner jag att det är livets fråga. Jag skulle vilja säja att jag orkar inte mer nu men jag måste fortsätta och det finns inget val. Se´n upttäcker man att min "medsyster-i-nöd" oxå står inför samma val och detta satt vi och diskuterade till 2 inatt och idag så känner jag mej som en helt död-vandrande-zombi. Jag känner det ibland som om mitt uppdrag här i världen är att rädda den och alla andra planeter runt i kring och jag är inte den som ger upp så det är bara att kämpa på.

Jag har kämpat konstant sen jag kom från Helvetet och jag känner att hur länge tycker myndigheterna att jag ska få fortsätta. Jag vet inte om jag skulle komma upp ur sängen om det inte var för att jag var tvungen. Jag vet inte om jag skulle ens hålla mej på benen om det inte var för att jag måste göra det. Och de tankarna skrämmer mej så enormt mycket. 

Min "medsyster" tog sitt föräldraansvar och sa att barnets pappa inte var en förälder och gjorde inte vad som förväntas av en förälder. Det blev att barnet inte fick åka till pappan när han skulle myndigheter blev indragen men de stod på hennes sida. Pappan drog detta till tinget och när hon sitter på ett samtal så råkar hon säja ja till att göra upp i samarbetssamtal och hux-flux finns ingen bakom henne känns det som för nu blir allt det hon sagt ifrågasatt.

Jag reagerar över att det inte finns mer uppbyggt i samhället när man kommer till en ssådan situation och att det inte finns något som man går efter. Känns som om de griper efter varje litet halmstrå för att man som föräldrar ska lösa det själv. Dessa personer har försökt under flera år att lösa det men de kom till denna situation för att det inte gick.

Igår när jag pratade med min "Stärkare" så bara säjer hon till mej: - Jag förstår att du är trött och tom på energi! Inget har gått som det borde och det är bara du superhjälte för att klara av detta och samtidigt leva ett så normalt liv som det bara går. Jag är inte denna superhjälte men det är helt enkelt bara att kämpa på och göra det så gott man kan och som min morfar sa när jag var liten "Har man gjort det bästa man kan så kan man inte göra mer" och det stämmer men denna gången är det mitt och barnens rätt till att leva som jag kämpar för. Jag vet inte vad konsekvensen blir om jag förlorar, troligen så är det döden 

Pratade med en person idag som står mej nära och som jag kan visa alla mina känslor och hur jag verkligen mår (de är lätträknade) och fick detta av henne

   Detta är det jag ska börja leva efter så nu är det hejdå till alla energi-tjuvar och kanske kan jag få lite mer energi av detta om inte så vet jag att jag kommer att må bättre och jag måste göra det för min skull. Dessa kloka ord ska jag skriva ut och ha på mitt kylskåp. Mitt förra livsmotto var "stå på dej - annars gör andra det men detta är det nya. Det är bara att det är längre och fler ord och jag har kort minne så vi får väll se hur det går att memorera in det, Men efter några dagar kanske! Får springa till kylskåpet ofta!

PUSS

Det är något som jag har funderat på nu i en veckas tid - är det omgivningen eller är det jag som ställer alla de kraven som jag känner på mej själv?! Jag försöker att vara en "perfekt" förälder och änså så vet jag att det finns ingen som är perfekt. Jag försker att ha det välstädat, undanplockat och fint här hemma och egentligen är jag pedant men jag har fått lägga det åt sidan när jag fick barn men ändå så är jag de. Jag minns när de skrattade åt mej när jag bodde på skyddat boende för jag var tvungen att städa för det var lortigt men det var ingen annan än jag som såg det och de försökte att övertyga mej och jag dem. Jagförsöker vara en som ställer upp för andra som har det jobbigt fast jag sitter själv i skiten upp över huvudet känns det som ibland. Jag försöker att förstå och sätta mej in i vad andra känner men det känns inte som att alla de jag ställer upp för gör det samma till mej.

Jag försöker att vara lektant, mamma och pedagog till barnen. Jag skulle aldrig skicka dem till dagis med kläder som det är fläckar på eller med strumpor med hål i eller som är omaka eller kläder som skär sej mot varandra i färgen. Jag försöker uppmuntra barnen att utvecklas och att utveckla de egenskaper som de har som är speciella för dem. Jag försöker se dem på alla de olika utvecklingsfaser de befinner sej i och uppmuntra dem att vara stolt över sej själv, att känna en trygghet i sej själv och frmaförallt att tro på sej själv och kunna stå upp för vilka de är och vad de vill.

Jag känner att jag försöker och försöker men känner att jag aldrig uppfyller alla kraven och när min terapeut frågade mej vart kraven kom ifrån då kan jag inte svara. Jag känner det som att det är samhället som ställer dessa krav på mej och speciellt efter att jag varit "granskad" i över ett år eftersom jag har gått genom polisförhör och utredningar kring vårdnaden och att det är det som gör att jag känner kraven som är outtalade för de kollar med dagis om barnen är hela och rena och har de saker som de behöver.

De har rätt att komma och kolla hur mitt hem ser ut och allt runt omkring för inget är längre  privat. Jag sa att barnen inte ville att de skulle komma hem till oss för att vi "bodde på ett hemligt ställe" och att detta gör att de känner sej tryggare och man blir ifrågasatt. Jag ska kunna ta emot det som de berättar att Han har utsatt dem för och stötta dem samtidigt som jag ska bearbeta allt som jag själv varit med om. Och ingen gång har någon frågat om jag behöver avlastning om jag känner att det är för mycket om det finns något de kan göra för att underlätta mitt liv. Jag känner att jag klarar detta men frågan är hur länge och hur mycket mer som kommer att läggas på mej! Jag vet att jag klarar mej men alla människor har en gräns där de inte orkar bära saker längre att de inte orkar stå upp och det är den dagen jag är livrädd att jag ska möta för det finns inte utrymme för det i mitt liv just nu

Puss 

Varför är det så att vissa människor verkligen suger åt sej den lilla energin man har kvar? Har vissa personer i min omgivning som det känns så med och det är inte det att jag behöver träffa dem för att min energi skaa krympa - det räcker med att jag pratar med dem på telefonen. Jag skulle bara vilja skrika att för en gångs skull vore det bra om du kunde ge istället för att ta min energi men jag har en spärr så jag gör det inte utan istället försöker jag göra dessa möten så korta och så sällan som det bara går.

Se´n har jag två personer som finns i min närhet som är så nära man kan komma en själsfrände för det är som om de känner på sej när jag behöver höra från dem och de kommer med rätt ord och vid rätt tid. Dessa personer hörde av sej under denna helg på olika sätt och det som var deras andemening var att jag var en bra mamma och en bra förebild för mina barn och detta kom verkligen vid rätt tid när jag behövde det för ibland känns det verkligen som att man inte är det och som att man inte når de mål man sätter upp och  det är då som man behöver dessa personer. Dessa personer som man vet att man kan säja som det är och verkligen visa vem man är utan att de dömmer utan man vet att det kommer från hjärtat. Man behöver inte ens befinna sej på samma sida jorden men man vet att den personen finns stöttar en och att de accepterar mej för den jag är!

Tack för att ni finns!

PUSS