Jag vet att den kommer att göra det men jag kan ändå inte låta bli att undra och därför oxå skriva det här (med andra ord jag utmanar ödet). I två dagar har jag nu gått och funderat om Alah (eller hur det stavas) är döv?!? Mina grannar är muslimer som måste ställa klockan för att komma ihåg alla bönestunder och jag klagar inte på religonen utan jag klagar på ljudnivån. För varje gång de ber så skriker de så jag lovar att Marsmänniskorna ute i rymden hör precis varje bokstav utan att ens anstränga sej och detta verkar vara alla som ber inom denna religion. Idag när vi gick till affären ja då hör man dem tom utanför husen.

Pratade om detta med en granne och då säjer hon att hon oxå har funderat över detta men inte vågat fråga någon så nu träffas jag säkert av blixten men jag hann iallafall ställa frågan innan den kom och utsätter inte barnen för risken att bli träffad av misstag eftersom de sitter och pysslar i ett annat rum. Så kommer det inte något mer på denna blogg efter detta då vet ni vad som hände! Kanske ska jag köpa en hörapparat och skicka till Alah så kanske de inte behöver skrika mer när han hör bra och då slipper jag fundera över det! Eller så skickar jag min specialdesignade

PUSS

Igår trodde jag att jag skulle dö. Klev upp ur sängen och var så yr så det var bara att sätta sej ner igen! Känner bara att detta går inte men det måste ju göra det för jag kan inte ha barnen hemma när det känns så här. Skruttan frågade vad det var och för att hon inte skulle bli orolig så sa jag bara att jag blev lite snurrig. Fick kläder på barnen och fick dem till dagis men efter att ha lämnat de två stora så visste jag inte hur jag skulle ta de få meter till Litens avdelning men det gick. Om någon hade sett mej så skulle de ha trott att jag var dyng-rak för eftersom det var snö ute så fanns det inget att fästa blicken på heller. Men jag överlevde dagislämningen och att återvända till min trygga värld hemma. Ringde mamma och bara grinade efter att ha pratat med min gamla neurolog och eftersom det är väntekö till min nya och även hjärnskadeläkaren så har det blivit ett glapp som man får försöka att överleva som patient. Jag är glad att jag har en läkare som trots att jag är överrapporterad till annan klinink tar hand om mej när det är jobbigt. Beskedet jag fick av henne var att det troligen var hjärnskadorna och hjärnan som spökade att det helt enkelt var för mycket för min hjärna. Hon skulle ändå prata med deras hjärnskadeläkare och höra med honom. Hon återkom med samma besked från honom och det fick mej att bara bryta ihop för är det så här mitt liv ska bli. Bara detblir för mycket så blir det att jag känner mej som ett fyllo? Och detta för att en person som jag levde med VALDE att misshandla mej och att detta är konsekvenser efter Hans val. Det gör mej så förbannad!!!!!

Men nu har jag ju ställt min egen diagnos bara för att det helt enkelt är lättare att leva med. Jag lider av SSMS. Det är mi egen diagnos och kanske en dag använder fler den och jag kanske får nobellpriset   . Inte för att jag tror det på allvar att jag kommer att få den utmärkelsen men men.......... SSMS=SuperStressadMorsaSyndrom och innebär ett tillstånd som man befinner sej i när man har småbarn och för mycket krav på sej själv och att det ska vara ett perfekt hem och allt annat. Jag tror att många andra lever så oxå och därför finns ddet nu även bokstavsföräldrar oxå! Tänk om jag alltid var så duktig att komma på diagnoser då skulle jag aldrig behöva gå till läkare mer än att få medicin mot syndromen men mot detta finns det nog inget annat än vila. Smulan är hos mina Paranteser nu eftersom jag inte mådde bra eller om jag ska vara ärlig så mår jag skit idag med med yrsel och ont i hela kroppen men är för stolt att erkänna det. Så jag, Skruttan och Liten ska försöka ta oss till affären för att köpa hem till den traditionella lördagsmyset och sedan är det inte så mycket mer inplanerat än att vi ska ha en lugn dag. Det snöar ute så det känns helt okej för mej och Smulan hon får njuta av att bli bortskämd och ha all deras uppmärksamhet. 

Nu ska jag vila lite igen!!!!

PUSS  

Och varje avsnitt som jag har sett så har det funnits en fråga - Hur kommer man på att söka dit om man inte kan simma? Har man aldrig sett det då eller! För det som är genomgående genom alla säsonger det är ju just detta att det är vatten-tävlingar eftersom de befinner sej på en ö och det innebär vatten runt. Jag skulle iallafall få panik om jag hamnade i vattnet och inte kunde simma. Kanske beror det på att jag när jag var liten och var med mina föräldrar på Kanarieöarna och vi skulle bada i en lagun. Det var första gången som vi var utomlands och tänkte inte på hur starkt havet var och det blev högre och högre vågor där vi lagunen. När en jättevåg kom så blev det såna underströmmar att jag höll på att följa med ut i havet. Detta var saker som förföljde mej i drömmar i många år efteråt och jag kan fortfarande känna paniken.

Jag trodde även att det var krav att man skulle kunna simma om man skulle vara med i Robinson men det kanske är så enkelt så att de satte med henne för att hon inte kunde simma och det skulle bli en irritation.

Något som jag tycker är tråkigt det är att det blir så taktiska val att det blir bara de svaga kvar till på slutet. Alla som ses som ett hot röstas ju ut och då blir det ju ingen kamp på något sätt på slutet. Har kommit på att de skulle tävla istället och den som är sämst är den som får åka hem för då blir det ju en kamp på slutet om att bli den sista kvar. Troligen kommer det inte att bli någon ändring på detta för det är ju ett sätt att få debatt och uppmärksamhet genom att de som tittar stör sej och kommenterar och även lilla jag föll i den fällan!!!

Puss

Alla föräldrar borde få en flaska där man kunde fylla på tålamod för jag får räkna till både tio och hundra och ändå känner jag att jag blir irriterad för att kläderna åker av snabbare än jag sätter på dem, det stannas varje centimeter och man måste titta på samma saker hundra gånger varje dag och denna eviga kamp om att sätta på och ta av kläder. Diskussioner om det är varmt eller kallt ute.'

Så när man ligger där på förlossningen efter att ha fött ja då är det extra tålamod som barnmorskorna skulle komma in med på brickan.

När jag hade fått Smulan och var på kontrollen efter x dagar så sa doktorn när de hade mätt någonting i örat för att se att allt var som det skulle "Lilla Mamma! Din dotter har det som behövs för att hon ska kunna höra men det är så att i en viss ålder försvinner hörseln men det är bara tillfälligt och minns då dessa tillfällen att de kan höra trots det" Detta har jag tänkt på många gånger när de inte hör meningar som inte innehåller orden glass, godis, duktig eller gullig.Det är vid dessa tillfällen som man tror att de har en hörapparat som sorterar bort allt mamma säjer till dem. Det positiva är att när man hämtar barnen på dagis så ser man att detta fenomen finns hos andra barn än mina.

Men barn är söta! Speciellt när de sover och det ska jag försöka få mina att göra nu men först väntar kampen om av-med-kläder-på-med-pyjamasen-borsta-tänderna med andra ord föräldrars kvällsstrid!

Puss

Men nu tror jag att jag ska börja med det för vad mycket lättare det blir att förklara vissa saker här hemma. Redan när vi flyttade in här så började det med att saker låg på andra ställen än vad jag hade lagt dem. Skyllde detta till en början på mina tre yrväder men till slut så höll inte den teorin för saker flyttades medans vi var ute! I min värld finns det alltid en naturlig förklaring så jag började forska om det kunde finnas nycklar ute som jag inte hade fått med men det visade sej efter ett tag i telefonen att det fanns det ingen möjlighet till. En punkt att stryka på antagandelistan. Mina föräldrar trodde nog att de skulle ringa efter någon som gav mej en "krama-mej-själv-tröja" men de försökte att lugna mej.

Jag låser ALLTID dörren men 3 gånger har dörren varit upplåst när vi har vaknat vilket har känts jätteobehagligt eftersom jag vet att jag alltid känner på dörren innan jag går och lägger mej.

Över Litens säng hänfer en målning av Nalle puh som liten och denna är rätt tjock. Kan tänka mej att den är mellan 2-3 cm på bredden och Litens säng står max 5mm från väggen och hon når inte upp till tavlan. När jag känner mej rastlös och inte kan få ro i kroppen så brukar jag ligga och titta på denna innan jag ska somna och jag VET att jag gjorde det igår kväll eller rättare sagt natt (har sagt 3 kvällar i rad att jag ska lägga mej tidigt men inte då) och i morse när vi vaknade så är den borta. Jag har gått igenom Litens säng för om den har ramlat ner så måste den vara där. Jag har tittat igenom sängen och under madrassen och sängen och tavlan finns inte. Har letat på alla tänkbara ställen och även alla otänkbara ställen här hemma men den finns inte. Jag är lättväckt och har säkerhetskedja på dörren så ingen kan ha kommit in och knyckt den. Och den är inte ens värdefull finns saker som det finns mycket, mycket mer värde i men som finns kvar. 

Hela dagen idag har jag försökt att komma på en logisk förklaring men den finns inte. Och jag vägrar tro på spöken men snart vet jag inte om jag kan låta bli. Någon som vet hur en tavla bara kan försvinna och den är rätt stor förutom att den är tjock????????

PUSS 

Här är det verkligen svinkallt idag. Termometern visar minus 3.6 men det känns som 20 och så blåser det. Troligen så skulle det inte kännas lika kallt om man satte på sej varma kläder men det tar så lång tid och när man har tre till att få på alla dessa lager kläder  - ja då har man tröttnat innan man kommer till sej själv. Är uppväxt med talesättet det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder så det är väll bara att tänka om och planera bättre.

Nu när jag kom hem så låg det ett handskrivet kuvert bland den andra posten och det värmer så mycket. Var så att jag kände att min situation som ensam med tre småbarn inte hade så stort utrymme för social kontakt så jag har brevvänner precis som när jag var liten och det känns som om det ligger så mycket kärlek bakom dessa brev för det är någon som lagt ner tid att skriva och posta och allt det som är lite "gammeldags" och det kändes bra med den värmen eftersom mina ben blev bortdomnade av att gå till brevlådan för att posta breven till Skatte och Försäkringskassan. Känns bra att ha poatat brevet till skatte för det innebär ännu en frigörelse från Honom när jag ändrar stavningen på Skruttan från Hans till den jag ville ha från början! Det har stört mej att den varit kvar och jag är ju i trotsåldern så det är lika bra att köra på! Nu ska jag värma mej med en god kopp Kaffe! Och så brevet förståss

P.s Länk till vart jag hittat mina underbara brevvänner finns under länkar D.S 

Puss  

....är en bok som jag läser just nu och kortfattat så handlar den om en kvinnlig polis som ikläder sej en annan kvinnas identitet för att lösa ett mordfall (vilken kort resume jag blir nästan imponerad själv) och idag när jag pratade med en bekant så säjer jag bara -Vad jag skulle vilja leva som någon annan jag med!

Hör bara ett skratt i andra sidan av telefonen och nästan inte hörbart orden men vad gör du nu då?!?!

Då tänkte jag inte så mycket på det men det är ju verkligen det jag gör. När jag bodde på skyddat boende hade jag ett namn, jag har skyddade uppgifter och det innebär fullt med saker som man inte har när man lever som en vanlig Svensson och jag har kod-ord och jag vet inte allt. Så nu är det bara att konstatera att jag har ett liv och en blogg som går under ordet "under-cover" och jag får kanske vara glad iallafall att det är så för det är en trygghet samtidigt som det krånglar till vardagen. Försök att teckna en försäkring utan adress! Lycka till

PUSS

Jag tror jag ska åka till en affär och fråga om mann kan köpa minnen till sej själv för jag skulle verkligen behöva det och speciellt idag!

Allt började i morse när jag lämnade på dagis och hade lämnat Liten först. Hade satt på mej mina vinterskor som man ska snöra till förbannelse så jag kände att jag inte orkade snöra upp dem så jag använde dessa blåa-tossor som även finns på sjukhus och tandläkare. Men hur jag trodde att jag skulle komma på att ta av dem det förstår jag inte. Och när jag kom ut så tyckte jag att det var så mycket halare än är jag gick dit så jag tittade ner och naturligtvis så satt de kvar!

Sen skulle jag gå och byta Litens tofflor ocn när jag kommer till affären så hade jag glömt tofflorna hemma så det var bara att ta en promenad hem igen och hämta dem vilket tog 40 min. Skavsår började jag få redan igår av vinterskorna och inte blev det bättre av 60 minuters promenad idag heller. När jag kom tillbaka till affären igen kom jag på att jag lika gärna kunde kolla lite vad de hade för kläder och jag hittade flers stycken som jag tyckte om och bestämde mej för att jag var värd dessa så jag gick till kassan och skulle betala. DÅ FINNS INTE PLÅNBOKEN i väskan heller och jag ser framför mej hur den ligger i den vanliga väskan hemma. Då kände jag att jag bara gav upp och kom snabbt på en lösning att jag ringer till pappsen så får han komma och lösa ut mej och så kan jag lifta med honom hem. Och han var på rull så det kom han och gjorde och skavsåren tackade honom verkligen och jag betalade min skuld. Så nu sitter jag här efter en mycket längre promenad än jag hade tänkt och känner mej trött och då kommer jag på att jag glömt att äta frukost med så nu ska jag gå och göra det och sedan ska jag nog söka vart man kan köpa ett extra minne till en person!

PUSS