Idag slog det mej som ett slag i magen efter mitt sista inlägg att varför tycker jag att det är helt naturligt att jag ska ställa upp för dem jag tycker om till 110% och tilloch med så att jag sätter dem före mej själv? Och jag väntar aldrig något tillbaka för då finns det en chans att bli besviken!!

Om jag ska leka att jag är en terapeut till mej själv och svara på detta så är det nog för att jag har blivit bränd så många gånger för att jag verkligen har stöttat mer än vad jag egentligen har orkat vissa gånger och när det har varit jag som behövt stöttningen ja då har de haft fullt upp med sitt. Jag har alltid svårt att säja till någon som jag tycker om att jag inte har tiden eller orken till att stötta dem och jag går hellre på knäna än säjer det. Egentligen är detta konstigt för jag kan verkligen säja nej och jag kan vara besk och jag säjer alltid vard jag tycker och tänker men inte när jag kommer till detta.

Kanske så gömmer det sej en känsla av att jag vet hur det känns att vara den som inte får stödet och att man behöver det så mycket. För de som jag tycker om vill jag skydda från allt som är sårande och jobbigt då tar jag hellre det själv. Därför uppskattar jag så mycket när det finns någon i min omgivning som inte bara tar utan även ger - för jag är helt enkelt inte van med det!

Idag när jag satt och tittade på olika ställen på nätet kom jag in på en sida där mammor berättade om hur de hade upplevt den första tiden som mamma och jag kände inte igen mej alls för mitt liv såg lika ut på en gång när jag kom hem det var bara det att det fanns en till person som man skulle finnas för och som behövde en. Jag reflekterade aldrig ens över att det inte var så för andra oxå. Jag har suttit uppe på nätter och stöttat "vänner" och varit som en zombi dagen efter men sen när det har blivit mer positivt i deras liv jag då upphör kontakten tills nästa gång det blir jobbigt. Och så här har mitt liv sett ut och det skrämmer mej när jag inser det. Nu under det senaste året har jag hittat personer som finns där när jag har bra och dåliga dagar och som tycker om mej för den jag är och det betyder så oerhört mycket för mej. Andra som jag trodde var stöttande gjorde det antingen för att få tillbaka eller för att det var en "skvaller-nyhet" min misshandel och att det var något att prata om och det sårade något fruktansvärt och jag är arg för att jag upptäckte det för sent.

Jag kan se tillbaka när jag var liten för det var samma sak då att jag satte andra före mej själv och jag förstår inte varför. Mina föräldrar har uppfostrat mej till att vara trevlig och artig men inte till att låta mej utnyttjas och det är ju på något sätt det som det blir när omtanken bara kommer från ett håll och man ger och ger. Jag är inte en sån som kräver att om jag lyssnar på en person som pratar i en timme så ska den lyssna en timme tillbaka men det skulle vara så skönt att få fem minuter för min klagan ibland. Nu har jag ju denna blogg och här kan jag ju klaga!

Detta att många ser mej som en som ställer upp inser jag idag när jag fick ett mess från en person som berättade att det var så mycket runt henne och att hon skulle behöva prata med mej för att jag var duktig att hjälpa henne att reda ut saker. Jag skrev som det var tillbaka att jag orkade inte idag för jag har inte sovit inatt och att det är så mycket kring mej just nu. Som svar på detta kommer en fråga om vi kan ta det nu ikväll istället och då känner jag bara att du bryr dej ju inte ett skit om min situation. Jag valde att inte ens svara på det meddelandet för jag hade skrivit något som jag hade ångrat men just den känslan att bli totalt överkörd med att hennes problem var minsann viktigare än mina. Min terapeut brukar säja till mej att jag måste börja sätta upp gränser igen och det känns som om jag gorde det idag och det kändes bra.

Därför betyder det så mycket för mej när Mickey bara ringer och inte ens frågar hur det är utan bara vet av det jag skrivit att jag behöver henne. Jag har en person som inte ens bor kvar i Sverige som det känns som om jag har en väldigt speciell kontakt med för jag känner att när jag mår dåligt så sänder hon mej kraft utan att ens veta om hur situationen ser ut. Jag fick en armlänk av henne och den tar jag aldrig av mej för den bevisar för mej att det finns folk som tror på mej och som ger mej energi och styrka. Tack för att ni finns!

Om någon som läser detta är en såm som tar och tar men aldrig lämnar något tillbaka så tycker jag synd om den personen för en vänskap bygger på att man ser varandra och lämnar utrymme för den andra. Vänskap är en dialog inte en monolog. Och det skrämmer mej lite att det finns folk som läser denna blogg som inte känner mej och tanken var att detta var terapi för mej (och det är det fortfarande) men jag trodde inte att jag skulle få uppmuntrande kommentarer av människor som jag inte ens vet vilka de är men även det ger mej styrka att se att det finns andra som tycker lika och att det inte bara jag som är kritisk mot samhället och vissa instanser!

Tack och stå på er för annars gör någon annan det!

Puss från sur och gnälltanten som ska göra ett rens bland de sk vännerna

Idag när jag satt på BVC med Smulan så ringde Mickey Mouse till mej och när jag svarar så säjer hon bara att hon hade läst min blogg och att hon förstod att jag behövde henne! Då kom tårarna för det är få förunnat att ha sån vän som stöttar fastän den har det jobbigt själv! Tack för att du är du och jag älskar dej!

Idag kom ett meddelande på min telefon som verkligen fick mej att fundera om de verkligen finns folk som låter andra styra och ställa och trots att de säjer att de inte tycker om det verkligen tycker om det!!!! Det är hon som jag skrev om tidigare som flyttat tillbaka till helvetet trots att hon varit dårifrån men nu gällde det flytten och att hon eftersom socialen betalade skulle ta flyttfirma även om hon kunde ha fixat till det själv. Då känner jag vilken tur att mina skattepengar går till en så bra sak - not! Det som fick mej att grubbla mest var "det ska bli spännande att se hur fortsättningen blir. Om jag kommer att få kämpa för att vara där och om barnen kommer att få vara där utan att han kräver att även han får vara där". Min känsla är att detta bara är ett spel för henne. Hon vill att han ska böna och be om att hon ska bo kvar att de kommer att få det bra osv och för mej känns det som ett HÅN MOT DET JAG HAR FÅTT KÄMPA FÖR!!!!

Jag har fått hjälp att komma fram till vissa resultat men det är ingen som har serverat mej på detta sätt som de gör med henne. Jag har fått beöksförbud för att personen som jag gjorde anmälan på inte skulle kunna ta kontakt med mej hur lätt som helst innan vi fick skyddade uppgifter och flyttade till ett helt nytt ställe. Jag kämpar med rädslan varje dag och jag gör nya saker för att rädslan inte ska få mej att bli fånge. Jag går på terapi och bearbetar det som jag har varit med om och det känns som ett hån att jag har en person i min omgivning som jag stöttat till 110% som bara "leker bort" alla chanser som hon får och att det är samhället som betalar för dessa saker. Socialen har även berättat att föräldraansvaret inte fungerar när de bor ihop men ändå så görs det inte något för att skydda barnen. Vad är det som är fel i samhället? Om inte jag hade kämpat för mej och barnens trygghet och att vi skulle få ett liv så hade jag inte fått något serverat för det har jag inte fått de andra gångerna som jag försökt att komma från Honom.

Jag har två nära vänner som båda har kämpat sej blodiga för att barnen ska få det bästa men där socialen och Familjerätten slagit undan benen på dem gång på gång för att de kan inte  göra något. Där avfärdar man det bara och lägger ansvaret på föräldrarna men i det andra fallet så tycker jag att socialen  hjälper till detta spel. Det är inte det att det har hållt på en kort period utan det är år vi pratar om. Jag känner mej så frustrerad för hela tiden har jag fått höra att jag måste visa i ord och handling att jag menar det jag säjer och att jag står för det till 110% men det verkar ju inte gälla här och då undrar jag för mej själv vad skillnaden ligger. För inte tror jag att lagen ser olika ut för olika personer eftersom det är samma text som står där.

Jag tror efter all kontakt som jag tidigare haft med denna person att det finns personer som tycker att det är så bekvämt att andra tar besluten åt en att man bara fortsätter så. Det har funnits förbud om att skicka sms, ringa, maila och ha kontakt med andra människor och det som skrämmer mej är att hon inser att det är förbud och att det egentligen inte är rätt men hon finner sej i det iallafall. Ofta får jag  svaret att hon inte kunnat svara för att han är hemma, att helgerna kan vi inte höras för då är han hemma och jag förstår inte att man finner sej i detta. Jag levde i samma sorts relation men jag var inte medveten om att det var förbud för de uttalades aldrig de visades bara genom surt humör eller elaka gliringar och det är inte heller okej men jag hade aldrig tagit ett förbud på detta sätt. Jag försökte flera gånger att ta mej ifrån Honom men jag hade inte pengar och jag hade inte någonstans att ta vägen. Jag minns fortfarande första gången som jag tog kontakt med socialen och de berättade att de hade inga lägenheter som man kunde låna vid relationsbråk. Jag bara grät i telefonen och eftger det gav jag upp att ha kontakt med dem tills nu sista gången. Då känns det ännu mer som ett hån att det finns dessa möjligheter för någon som säjer en sak men visar en annan. Är det myndigheterna som är blind eller är det mej det är fel på som reagerar och ser skillnaderna??!!

Jag är iallafall stolt över de val som jag har gjort och gör än idag och jag vet att om det kommer en dag när barnen frågar så kan jag se dem i ögonen och ge dem ett ärligt svar. Även om det kanske visar sej att jag har tagit beslut som inte är 100% rätt längre in i framtiden så kan jag ändå svara för hur jag tänkte när jag tog dem och det är att det är det som är bäst för mej och barnen! Det har kostat både tid, svett och massor av tårar och det kostar fortfarande men jag är stolt över vart jag befinner mej idag och att inte allt har serverats på ett silverfat! Jag kommer dock aldrig att sluta reagera över orättvisor för alla människor är lika värda och alla har fötts med en egen vilja och när man skaffar barn så har man även ett ansvar för dem så kanske är det dags att växa upp för vissa föräldrar och tänka längre än näsan pekar för vare sej man vill eller inte så är man en förebild för sina barn och det är ett ansvar!!!!

PUSS 

Jag tror att John Blund har glömt bort mej efter att ha strött sömn-pulver på mina barn. Så här sitter jag efter att verkligen ha försökt med allt för att somna igen så blev min sista utväg att skriva av mej och se om hjärnan lugnar sej då och jag somnar.

Barnen somnade jättefort efter tomte-äventyret och jag satte mej och tittade på mammorna som blev en besvikelse för det blev så konstigt slut. 1 mamma valde precissom jag trodde, den andra bad att få fortsätta träffa killarna ytterligare för att kunna bestämma sej och den tredje hon gav båda nobben. Känns som om det har gått för många säsonger och samma sak med Bonde söker fru men ändå sitter man och tittar! Efter det plockade jag undan lite här hemma och gjorde iordning det som ska med barnen till dagis. Sen stupade jag i säng och somnade som en stock för att vakna 1 timme senare av att jag skrek och grät.

Jag förstod först inte vart jag var eller vem det var som skrek men när jag insåg att det var jag så kom minnena från drömmen. Jag drömde att Han hade hittat oss och torterade oss för att jag skulle ta tillbaka anmälan och gå ut och säja att jag hade ljugit och att han aldrig hade gjort något. Jag vägrade och ju mer jag sa nej dessto mer tortyr fick jag. Jag var stark enda tills han började göra barnen illa och det var då jag vaknade. Det var en sån här dröm som lämnar känslor efter sej och det känns verkligen som om det hände. Känslan sitter fortfarande kvar fastän det är flera timmar sedan jag drömde och det är så hemskt att jag är så rädd att detta kommer ut i drömmar. Om Han hittar oss så tror jag inte att vi lever efter det. Min mage säjer det och tyvärr kan jag säja så brukar den känslan vara rädd.

Jag gick upp och tog en sömntablett men trots att den har effekt och skulle hjälpa mej att sova för flera timmar sedan så är kroppens försvar så starkt att den vägrar låta mej somna. Detta känner jag igen från tidigare för det var så i nästan 2 månader efter misshandeln men sedan så har det avtagit och kommit mer och mer sällan men nu kom det ordentligt. Det värsta är att jag är så beroende av sömn och imorgon är dagen i stort sätt fullplanerad så det finns inte många lediga stunder att sova på. Jag hoppas att nu när jag har skrivit av mej så kommer jag att kunna somna. Det har funkat tidigare så jag hoppas att det funkar även denna gång. Har ont i käken oxå nå fruktansvärt men troligen är det för att jag bet ihop så mycket under drämmen. Usch va vidrig känsla det var när jag vaknade. Var tvungen att titta att barnen sov i sina sängar och att dörren fortfarande var låst och att kedjan var på. Jag vill inte ha det så här och jag vill inte vakna av såna vidriga drömmar och allt detta pga en persons handlande och det han valt att göra.

Nu ska jag göra ett nytt försök att ropa på John Blund och hans paraply så får vi se om han kommer eller om han kanske har somnat själv!

PUSS