Pratade med en person idag som står mej nära och som jag kan visa alla mina känslor och hur jag verkligen mår (de är lätträknade) och fick detta av henne

   Detta är det jag ska börja leva efter så nu är det hejdå till alla energi-tjuvar och kanske kan jag få lite mer energi av detta om inte så vet jag att jag kommer att må bättre och jag måste göra det för min skull. Dessa kloka ord ska jag skriva ut och ha på mitt kylskåp. Mitt förra livsmotto var "stå på dej - annars gör andra det men detta är det nya. Det är bara att det är längre och fler ord och jag har kort minne så vi får väll se hur det går att memorera in det, Men efter några dagar kanske! Får springa till kylskåpet ofta!

PUSS

Det är något som jag har funderat på nu i en veckas tid - är det omgivningen eller är det jag som ställer alla de kraven som jag känner på mej själv?! Jag försöker att vara en "perfekt" förälder och änså så vet jag att det finns ingen som är perfekt. Jag försker att ha det välstädat, undanplockat och fint här hemma och egentligen är jag pedant men jag har fått lägga det åt sidan när jag fick barn men ändå så är jag de. Jag minns när de skrattade åt mej när jag bodde på skyddat boende för jag var tvungen att städa för det var lortigt men det var ingen annan än jag som såg det och de försökte att övertyga mej och jag dem. Jagförsöker vara en som ställer upp för andra som har det jobbigt fast jag sitter själv i skiten upp över huvudet känns det som ibland. Jag försöker att förstå och sätta mej in i vad andra känner men det känns inte som att alla de jag ställer upp för gör det samma till mej.

Jag försöker att vara lektant, mamma och pedagog till barnen. Jag skulle aldrig skicka dem till dagis med kläder som det är fläckar på eller med strumpor med hål i eller som är omaka eller kläder som skär sej mot varandra i färgen. Jag försöker uppmuntra barnen att utvecklas och att utveckla de egenskaper som de har som är speciella för dem. Jag försöker se dem på alla de olika utvecklingsfaser de befinner sej i och uppmuntra dem att vara stolt över sej själv, att känna en trygghet i sej själv och frmaförallt att tro på sej själv och kunna stå upp för vilka de är och vad de vill.

Jag känner att jag försöker och försöker men känner att jag aldrig uppfyller alla kraven och när min terapeut frågade mej vart kraven kom ifrån då kan jag inte svara. Jag känner det som att det är samhället som ställer dessa krav på mej och speciellt efter att jag varit "granskad" i över ett år eftersom jag har gått genom polisförhör och utredningar kring vårdnaden och att det är det som gör att jag känner kraven som är outtalade för de kollar med dagis om barnen är hela och rena och har de saker som de behöver.

De har rätt att komma och kolla hur mitt hem ser ut och allt runt omkring för inget är längre  privat. Jag sa att barnen inte ville att de skulle komma hem till oss för att vi "bodde på ett hemligt ställe" och att detta gör att de känner sej tryggare och man blir ifrågasatt. Jag ska kunna ta emot det som de berättar att Han har utsatt dem för och stötta dem samtidigt som jag ska bearbeta allt som jag själv varit med om. Och ingen gång har någon frågat om jag behöver avlastning om jag känner att det är för mycket om det finns något de kan göra för att underlätta mitt liv. Jag känner att jag klarar detta men frågan är hur länge och hur mycket mer som kommer att läggas på mej! Jag vet att jag klarar mej men alla människor har en gräns där de inte orkar bära saker längre att de inte orkar stå upp och det är den dagen jag är livrädd att jag ska möta för det finns inte utrymme för det i mitt liv just nu

Puss 

Varför är det så att vissa människor verkligen suger åt sej den lilla energin man har kvar? Har vissa personer i min omgivning som det känns så med och det är inte det att jag behöver träffa dem för att min energi skaa krympa - det räcker med att jag pratar med dem på telefonen. Jag skulle bara vilja skrika att för en gångs skull vore det bra om du kunde ge istället för att ta min energi men jag har en spärr så jag gör det inte utan istället försöker jag göra dessa möten så korta och så sällan som det bara går.

Se´n har jag två personer som finns i min närhet som är så nära man kan komma en själsfrände för det är som om de känner på sej när jag behöver höra från dem och de kommer med rätt ord och vid rätt tid. Dessa personer hörde av sej under denna helg på olika sätt och det som var deras andemening var att jag var en bra mamma och en bra förebild för mina barn och detta kom verkligen vid rätt tid när jag behövde det för ibland känns det verkligen som att man inte är det och som att man inte når de mål man sätter upp och  det är då som man behöver dessa personer. Dessa personer som man vet att man kan säja som det är och verkligen visa vem man är utan att de dömmer utan man vet att det kommer från hjärtat. Man behöver inte ens befinna sej på samma sida jorden men man vet att den personen finns stöttar en och att de accepterar mej för den jag är!

Tack för att ni finns!

PUSS