Jag vet att det låter helt idiotiskt men jag började fundera och det är efter min terapi som denna tanke har kommit. Jag menar verkligen inte att det är rätt att misshandla någon eller utsätta någon för övergrepp för det är det värsta man kan göra mot någon.

Jag känner att jag har fått en andra chans efter misshandeln! Den innebär mycket kämpande och många strider men kanske leder det till ett resultat som jag inte hade kunnat uppnå utan denna händelse. Innan misshandeln har jag flera gånger försökt att komma från Han men det är inte gått. Jag har aldrig haft pengar eftersom han har styrt över ekonomin, jag har inte haft den möjlighetern för att vi har haft barn tillsammans som Han har utsatt för övergrepp och jag visste att jag inte kunde skydda dem mot Honom om inte jag fanns där för dem. Sen visste jag inte att det var övergrepp i den utsträckningen som jag vet idag men det räckte för att jag skulle gå emellan och ta slagen istället för dem. Jag var en gång när Skruttan var liten till sjukhuset pga att han hade brutit en del av min kropp men INGEN av sjukhus personalen frågade om jag ville anmäla eller visade på något sätt att detta var fel och när man är kuvad och har hört tillräckligt många gånger att det inte är någon ide att man berättar för att ingen kommer att tro en så tolkar man deras tystnad som att de instämmer med honom. Jag tog ändå mod till mej och berättade precis vad som hade hänt och detta fördes in i min journal men ingen gjorde något. Skruttan var då 6 månader och jag tycker idag att det är konstigt att ingen tänkte på henne åtminstone om de inte ville tänka på mej.

Misshandeln och tiden efter har visat vilka mina riktiga vänner är. En del som jag trodde skulle vara mina vänner försvann av rädsla och att man inte ville att något sånt här skulle finnas i ens närhet medans andra som jag trodde skulle försvinna finns för mej i vått och torrt. Andra vänner har jag fått under resan och jag har lärt mej att det är inte tiden som man varit vänner utan hur man är vänner som betyder något.

Jag har fått en chans att bygga upp mej och barnen igen och jag har fått hjälp med det genom kunniga personer. Jag har blivit utredd som förälder in till under underkläderna känns det som men det har bevisat för mej att jag är en bra mamma och det suddar lite ut Hans beskyllningar att jag är värdelös och att jag inte klarar saker även om jag hör det i mitt huvud ibland. Jag har fått lära känna människor på myndigheter som jag vet ställer upp för mej och barnen vad som än händer och att de vet att jag har kört med helt öppna kort. Hur många har kontakt med tidigare utredare efter att de avslutat utredningarna? Jag tror inte att det är många men jag är stolt och känner mej trygg i att jag har det.

Jag kan idag se Honom genom andra "glasögon" och även mej själv och hela situationen och jag kan idag se att det var Han inte jag som var svag. Det var inte jag som var så rädd att jag slog och förnedrade andra. Det jag gjorde var att ha strategier hur utbrotten skulle avta så fort som möjligt och lämna minst skada. Ibland lyckades jag medans andra gånger var jag säker att jag skulle dö! Idag börjar jag känna mej stark och jag kan erkänna att jag har en lång väg att gå tills jag blir en hel person igen, om jag någonsin blir hel. Mina skador kommer att följa mej hela livet men på något sätt känns det som att de och misshandeln är "priset jag fick betala" för att jag skulle bli fri från honom, överleva och kunna bli en mamma, person. Detta kan säkert låta helt sjukt för en del men det är så det känns.

Idag kan jag se en framtid, jag kan skratta med barnen och jag kan vara den mamma och person som jag vill vara och som jag håller på att bygga upp! Jag kan säja till mina vänner att jag älskar dem utan att bli kallad för lesbisk, jag kan trösta mina barn utan att få höra att jag gör dem till töntar och att barn måste lära sej att tåla lite smärta och inte springa till mamma jämt. Jag kan och jag SKA bygga upp mina barn till starka individer som inte finner sej i det mamma har gjort och som vet att det mamma har utstått är fel men att inte skulden är hos dem. Jag vill att de ska kunna vara stolta och säkra över sej själv och jag är stolt över de personer de har blivit till idag!

En dag kommer jag förhoppningsvis att vara en stark person igen som inte låter  någon sätta sej på mej igen och till den dagen ska jag kämpa. För kanske kommer det något positivt ur en sån här händelse ändå!!!!????

PUSS 

Måste ju kommentera dagens nyhet oxå -börjar bli en "tradition". Jag lyssnar alltid på radion medans jag gör klar barnen och idag pratade de om detta att det var farligare med passiv rökning än vad man tidigare har trott! Grattis känner jag är folk verkligen idioter eller säjer de bara sånt här för att det ska se ut som om de forskar????? Man har vetat under hur många år som helst att det är farligt att röka och man kan få KOL och cancer och att man kan dö fortare av det än om man inte röker. Och nu först så kommer man med larm att det är farligare än vad man trott om den passiva rökningen. Vad är skillnaden egentligen för den som röker drar in röken och det är den som skadar dem vad skulle då vara skillnaden med att man sitter bredvid och andas in den? Jag fattar att den inte är nyttig då borde ju andra oxå göra det. Och något som jag verkligen HATAR är när de röker och andas in röken i barnvagnar där det sitter barn i eller när de ens röker i barns närhet!!!!

Det är bara att konstatera att jag är smartare än andra som redan listat ut detta INNAN forskare och andra! Så nu har jag konstaterat att det finns idioter!  

Imorse när vi skulle till dagis var jag överlycklig för de hade inte hunnit ploga så jag trodde att det skulle gå lätt att dra pulkorna. Nu vet jag dock bättre att det inte var så lätt för det var 2 dm kladdsnö så jag hade en hel snövall framför mej så  det blev ett riktigt träningspass. Det gick lättare hem men det var tungt även med tom pulka.

Jag gick hem soom en stolt förälder efter att ha haft utvecklingssamtal med Smulan och Skruttans "fröken". De hade haft intervju med barnen och Skruttan hade svarat på vad som gjorde henne glad att det var när mamma kom och hämtade henne från dagis och då smälte jag helt. Smulan hade sagt på favoritmat att det var pepparkakor, makaroner och köttbullar. Jag var så stolt över att de hade utvecklats så mycket sedan de började där och det känns jättebra. När Smulan började där så lekte hon inte tillsammans med andra utan var en åskådare och nu så leker hon och tar för sej och jag känner mej så stolt för hur det än är så måste det ju ligga som grund till detta att hon känner sej tryggare. Jag ska lära mej att ta det som är positivt istället för det negativa som jag tidigare bara sugit åt mej!

Nu ska här plockas undan lite!!!! Puss