För ett bra tag sedan läste jag en bok som heter "Män som hatar kvinnor och Kvinnorna som älskar dem". När jag läste det så var det ett uppvakande men inget trevligt sådant för detta handlade om mej och om mitt liv. Jag hade lika gärna kunnat skriva det som en dagbok men med andra ögon. Just detta hur man hela tiden  la skulden på sej själv för det som hände. "Om jag inte hade låtit skorna stå kvar vid dörren så hade han inte slagit mej! Om jag hade plockat undan sakerna som barnen hade lekt med så hade han inte sagt att jag var värdelös, vidrig ful och äcklig" och just detta att man fann sej i det för att man var orsaken till det. Det var verkligen mitt fel tyckte jag då.

En annan sak som var vidrig att läsa var detta med att de ville visa att de ångrade sej efteråt när de hade blivit "den snälla" igen och att de dels gjorde det genom att man skulle ha försonings-sex och just detta att man kände sej tvungen att gå med på det för annars visste man vad som skulle komma istället. Hur många gånger när jag sa i början, eftersom jag senare visste att jag inte kunde, att jag skulle lämna honom och att jag inte fann mej i det fick jag höra att Han skulle ta livet av sej om han inte hade mej för då var inte livet värt att leva!?! Och varje gång så köpte jag det och trodde att han hade ändrat sej och att han mådde dåligt över hur han behandlade mej.

I denna bok fanns oxå en "övning" att man skulle rita en gubbe på ett papper och sedan skulle man ta lappar som man skulle skriva elaka saker som Han hade sagt åt en och sedan skulle man fästa detta på detta papper. Detta skulle göra att man såg att det var saker som bara satt utanpå att man inte var detta utan att det kunde tas bort. Jag bestämde mej för att jag skulle göra detta idag när jag var ensam här hemma men jag klarade det inte. Mitt självförtroende som jag har försökt att bygga upp försvann och jag kände att detta var för färskt fortfarande, att det inte fanns kraft att göra det utan att det fortfarande gör ont. Så nu har jag lappar, lappar och åter lappar som ligger här utspridda vissa är det skrivet på och andra är tomma.

Jag fick höra en gång att för att man ska kunna bygga upp sej själv igen så måste man först bryta ner det som trycker ner en och kanske har jag inte kommit till det stadiet där jag kan flyta upp till ytan igen och lära mej att börja simma ännu en gång. Varje morgon när jag vaknar så ser jag en tavla som en person som har en särskild plats i mitt och barnens hjärta och hon kommer alltid att finnas där, har målat till mej. Den tavlan ger mej kraft varje dag att möta det som kommer och innan hon flyttade fick jag även en armlänk som påminner mej om att hon finns med mej och jag känner att det ger mej en sån styrka. Jag känner att fast hon såg mej när jag var som svagast så trodde hon på att det fanns en kraft inom mej att jag skulle klara detta. Och det är något som verkligen är viktigt för mej att se att det finns personer runt mej som ser att jag klarar saker även när jag är som svagast och mest nere.

Mina barn påminne mej om att jag har något att kämpa för att jag har någon som är beroende av mitt beskydd. Jag älskar dem och om vi befann oss i öknen och det bara fanns lite vatten kvar så skulle de få det utan tvekan. Det finns inget som jag inte skulle vara beredd att göra för att beskydda dem. Jag förstår inte hur föräldrar kan såra och göra sina barn illa för det finns inte i min värld att man skulle kunna göra det men jag inser att det finns och att det har funnits innanför våra väggar i helvetet men jag ska göra allt jag kan för att skydda dem framåt i livet. Jag vet att de kommer att bli sårade och de kommer att möta hinder men det är så i livet men jag vill att de ska veta att de alltid är välkommen i mammas famn vad de än har gjort och vad än alla andra tycker och tänker. För vi är en familj!  

Jag vet inte vad det är som gör skillnaden men något är det för vissa dagar känns allt jobbigt, motigt och svart men idag så känner jag att jag ler och jag gör det även på insidan - helt utan någon yttre orsak och då går allt så mycket lättare. Jag har för första gången på en evighet kommit några minuter före den utsatta dagistiden och det känns bra och vi gick tom i normalfart till dagis.

Blir så full i skratt varje dag som jag lämnar Smulan och Skruttan på deras avdelning för det finns en pojk där som varje gång jag ska gå skriker Mamma! och vinkar som bara den. Slår aldrig fel och jag blir så full i skratt varje dag. Idag fick jag höra att han gör så till alla mammor för att han ser att de andra barnen gör det till sina men han gör det inte till sin egen. Tänk hur det är barn går helt och hållet sin egen väg och man kan inte få dem att göra saker men när det kommer till polisförhör med barn då ska de klara sej helt själv hur små de än är för då kan man som förälder ha sagt vad de ska göra om man gör ett tecken eller något annat inövat. Tycker det är sjukt för vore barn så lätt att påverka skulle det aldrig vara några tjafs mellan barn och föräldrar!!!!

Idag ska jag ta och plocka undan på min altan! Och här skäller jag på mej själv för jag hade kunnat göra det innan snön kom och innan det blev kallt men det är ju så träkigt att göra det så jag skjuter upp det och sedan hoppas jag ju in i det sista att det ska komma fler dagar med sol så man kan sitta där och njuta. Jag hoppas och hoppas och sedan när snön kommer då är det bara att inse att det blev inte så denna gång heller och bara acceptera att man bor i ett land där det inte är sommar jämt utan det kommer snö oxå. Så nu är det bara att bita i det sura äpplet och få det gjort. Kanske går det lättare om jag tänker på sol och värme men för att det ska lyckas så får jag nog klä mej varmt och ha ett par glasögon med solbilder!

KRAMIZ   

Jag blir ledsen och frustrerad när barnen berättar vad deras pappa har gjort mot dem och jag vet att barn inte ljuger om såna här saker för det finns inte i deras värld och framförallt inte att en förälder vill skada dem och trycka ner dem. Undra hur många timmar jag och andra har ägnat åt att bygga upp dem igen och att göra dem till självständiga och starka individer.

Ibland känner jag det som att personalen på dagis måste tycka att jag är helt knäpp för jag blir glad när jag hör att mina barn har vågat säja nej och att de inte vill och inte låter någon styra över dem. Nu menar jag inte att de är odrägliga och att det bara är deras villkor som ska gälla men från början tex så lämnade Skruttan iväg allt som någon ville ha för hon vågade inte säja nej.

Jag hoppas att mina barn ska bli så starka individer och att de inte gör samma tabbar som mej när det gäller val av partner. Jag har fått tre underbara barn genom denna relation och dem skulle jag aldrig vilja vara utan men det är oxå det enda positiva. Jag har alltid varit själv med allt kring barnen även när jag levde ihop med Honom så egentligen är det lättare nu när jag är själv med barnen för det största och mest krävande barnet är borta.

Ikväll grät jag när barnen berättade saker som pappa gjort mot dem. Egentligen är han ingen pappa för dem fär en pappa hjälper, älskar och bryr sej om sina barn och vill att de ska få det bästa i livet. Läste i en bok att föräldraskap är makt med ansvar och det tycker jag var talande. Jag är inte en perfekt förälder för det finns inte men jag är en förälder som sätter mina barn före mej och att de ska byggas upp till starka individer som ska ha sina gränser.

En god förälder för mej är en som kan se hela sitt barn och hjälpa dem att utvecklas med de egenskaper som de har och att de ska känna att de duger som de är, att man älskar dem för dem de är och att det finns utrymme för dem som individer med just deras egenskaper.

Det som gör mest ont är när jag ser hur Plutten är i jämförelse med de andra och jag vet att man inte ska jämföra barn med hos Plutten ser jag ett beteende som inte är nedtryckt och det är inte en kuvad individ som de andra har varit och är till viss del i vissa situationer.

Nu ska jag försöka somna. Säjer varje kväll att jag ska lägga mej tidigt för att inte vara lika trött imorgon när vi ska upp men kvällarna försvinner och jag tycker det är så skönt att sitta uppe en stund efter att barnen somnat. Samtidigt är jaf rädd för drömmarna som kommer när jag sover för på dagen kan jag göra saker för att de jobbigaste tankarna och minnena ska sjunka lite längre ner men på natten är det inte jag som styr vad som kommer upp till ytan!

God natt Sverige! Kramiz

Det är inte många gånger i mitt liv som jag har önskat att det fanns en fallucka i golvet där jag stod men det önskade jag idag när jag kom hem från dagis.

Till historien hör att det går mängder av tvättlappar och hushållspapper här hemma vilket inte är konstigt när man har tre barn men ibland känns det som om jag inte gör annat än att köper hem och bunkrar just dessa saker. Skruttan och Smulan har börjat säja att nu är det slut igen mamma! Vart tar de vägen egentligen! Jag har sagt bara så där på skoj: Det är nog grannen som har tagit dem!

Det ångrade jag idag för när vi kom hem så träffade vi henne när vi var på väg hem och blev stående och pratade med henne och då säjer Smulan :mamma är det hon som tar saker av oss!

Då hade fallucka gärna fått funnits! Men efter att ha förklarat för henne skrattade vi gott. Tur att det var någon som tog det på rätt sätt! 

Varje vän representerar en värld inom oss, en värld som kanske inte var född innan just denna vän anlände - men som föddes tack vare detta möte.

Anais Nin   

Jag har upptäckt att jag har en tjuv i min närhet och det är konstigt för den äter upp en av varje sort, nästan,som jag lämnar till honom för att få dem rena

Jag fattar inte hur men varje gång som jag ska tvätta strumpor så försvinner det en av olika sorter. Jag försöker att se vart de har hamnat men de finns inte. Så nu är min slutsats att den äter upp dem och den blir en tjuv i mina ögon. Men något som jag undrar över är om det bara är mej som den utsätter för med detta? Jag skulle vägra att sätta på barnen eller mej omaka strumpor. Jag är svag för mönstrade strumpor så alltså blir det att köpa nya när denna har varit i farten. Nu vet jag den samarbetar med dem som säljer strumpor!!!

JAG ÄR INTE KNÄPP för det är sant den äter strumpor!!!! Och det kommer jag att tro tills motsatsen beevisas genom att jag upptäcker alla försvunna strumpor.

Jag blir både arg och ledsen när jag hör hur soc och andra myndigheter bemöter personer som behöver deras hjälp! Det känns som om oftast så tas det inte på allvar det som finns runt personen som söker för att få hjälp och för att få stöttning. Allt avfärdas som att det hör till ett normalt mönster och att det är så livet ser ut. Känns som om de ger dessa personer en "klapp på axeln" och säjer -Ja ja lilla gumman! Det är så här livet är!!!

LIVET SKA INTE VARA SÅ!!!!! Man ska inte behöva vara rädd för en annan person och inte känna att detta tas på allvar. Barn ska inte behöva fara illa för de har inte valt sina föräldrar eller situationen de föds till. Jag tycker att det fattas folk me dpåersonlig erfarenhet och ett sunt förnuft på många platser i samhället och jag tycker att man ska bemöta personer som man själv vill bli bemött. Det är pengarna som styr - jag vet! Men vad kostar det inte om man inte tar itu med dessa problem innan det har blivit till våld inom familjen, innan den ena föräldern är helt nertryckt av den andra, innan den ena orsakat den andra skador både psykiskt och fysiskt???? Om man gjorde denna jämförelse med de´verkliga kostnaderna utan att se att det hamnar hos olika instansers bord så är jag helt övertygad om att det skulle bli billigare att ta tag i detta när det "ligger i sin vagga". Om inte så skulle dessa personer må mycket bättre och kunna leva ett annat liv.

Mitt livsmotto har blivit "STÅ PÅ DEJ - ANNARS GÖR NÅGON ANNAN DET!"

Jag har konstaterat att mina barn har några tentakler som de fäller ut när de ska sova och jag har planerat att uträtta saker på kvällarna. Nu i två kvällar har jag haft massor av saker som jag måste göra och då känner barnen detta på sej. Det måste vara genom dessa osynliga tentakler som vuxna inte ser som de känner av att mamma har bestämt att hon ska plocka upp allt hon handlat, sortera tvätt och plocka undan från golvet så det går att gåä här inne igen SÅ NU SKA JAG INTE SOVA! I förrgår kväll var det Skruttan som hade dessa utfällda och var vaken och igår var det Smulan. Å jag känner att jag inte orkar ha detta liggande men vad gör man? Så idag ska jag tvätta, plocka upp allt det jag handlade igår som kunde ligga kvar i kassarna och blockerar hela hallgolvet, skriva och skicka in alla dessa papper som skulle vara klar igår och allt annat.

Mitt i allt annat elände så har mina mardrömmar kommit tillbaka och det som är mest skrämmande är att dessa mardrömmar är verkliga för de hände när jag levde i Helveteshuset tillsammans med Honom. Jag vaknar på nätterna och svetten och tårarna bara rinner. Pratade om detta på min terapi och tydligen så är kroppen sådan att det man inte låter komma fram när man är vaken det kommer när man sover. Det skrämmer mej för jag vet inte hur mycket som jag orkar minnas åt gången och jag vill inte minnas allt. Helst skulle jag bara vilja lämna detta bakom mej och starta mitt nya liv där jag kan vara trygg och glad. Jag vill inte behöva vara rädd varje dag, hela tiden hålla koll vilka som finns runt mej, titta i varje folksamling vilka som är där. När jag tänker på hur mycket jag är på vakt hela tiden så förstår jag varför jag är så trött och varför jag får ont överallt i musklerna och det är egentligen så självklart för om man hela tiden är på spänn så är ju även musklerna det. Så kanske har även jag tentakler men de är utfällda av en annan orsak - rädsla!

Nu ska jag ta och plocka undan här hemma så att barnens tentakler ikväll inte behöver komma fram för att jag har planerat in saker att göra!