Jag önskar verkligen att det fanns en Skalman i mej som gjorde att jag inte var världens största tidsoptimist. Kommer alltid med andan i halsen till dagis när jag ska lämna barnen och fastän vi är färdiga i tid så händer alltid något så vi kommer på minuten. Jag tror oxå att jag ska hinna med 1000 saker på en dag och på kvällen konstaterar jag ännu en gång att jag hann med 3 men dagen efter då är det bortglömt och 1000 nya saker inplanerade med samma resultat på kvällen igen.'

På helgerna verkligen beundrar jag dem som hinner med frukost, lunch och middag och mellanmål oxå för jag hinner med frukost lunch som kommer på eftermiddagen och sedan mellanmål. Idag slog vi alla rekord men jag skyller på att vi åt sen frukost och att barnen hade roligt för idag kom lunchen klockan 16.

Var slaskigt idag och all snö är nästan borta och jag kände att gå ut var inte min favorittanke idag. Upptäckte redan igår att när snön började försvinna så var det så att all kattskit (som jag bara tycker är så äckligt och ligger överallt och speciellt i lekparker där det är sand. Funderar på att samla ihop och ge tillbaka tillkattägarna och jag HATAR det som ligger där man ska gå) som legat gömd under snön kommer fram igen. Och min hjärna listade ut rätt fort att det skulle vara ännu mer framme idag alltså fick jag tänka ut något annat. Jag kom på att vi kunde åka till biblioteket och där finns det utklädningskläder, dator att spela på och mycket annat. Min baktanke var att vi skulle låna med lite filmer hem som de sedan kunde titta på så slapp vi gå ut till kattskiten. Hade dock inte behövt tänka så långt för det visade sej att vi inte var där förän vid 12. Jag tänkte att så länge kommer vi ju inte attbli kvar så jag strövade kring lite och  vi plockade ihop böcker, filmer och spel och sedan sa barnen vad de ville göra. Det gick bra till en början men som vanligt blir barn hem-tam efter ett tag och de är såna gånger man helst ska vara en vuxen per barn. Jag var en vuxen mot tre barn men det gick bra trots allt! Vi brände inte ner stället, spelade inte Domino med bokhyllorna och vi kom hem alla 4 vid 15 tiden. Så det var bara att acceptera det faktum att det skulle bli en sen lunch och sedan dusch så de luktar gott när veckan börjar. Töntigt men sant! Skulle inte kunna låta bli att duscha dem innan ny vecka - that´s me!

Konstaterade att trots att jag är ensam och uppfostrar mina barn så var de betydligt lydigare än de som var två på sina barn så nu är jag stolt och ska minnas denna känsla när det känns som om man misslyckas med allt. Men jag erkänner - Jag är avundsjuk på dem som är två om ansvar och uppfostran. Att bara få den avlastningen att inte vara tvungen att planera och genomföra allt och jag tror att dagispersonalen skulle tycka om det var någon annan än jag som jämt lämnade och hämtade dem men det går snabbt med rapporteringen för det är bara att fråga om allt har varit som vanligt och får man ett ja är det bara att gå och får man ett nej så är det bara att få en förklaring. Vilken försköning - jag glömde kampen med barnen att få på dem kläderna och sedan behålla dem på, få med dem trots att de inte gjort klart halsbandet, pusslet och teckningen samtidigt, när de ska berätta för tusende gången vad alla barnen heter och visa vilka de är. Tänk vad den första beskrivningen lät mycket bättre det är den jag ska drömma om inatt!

PUSS 

Jag känner alltid skuld - jämt! Skuld för att jag blev irriterad på Liten när kläderna åker av för femte gången, att jag höjer rösten när jag blev irriterad, att jag inte hann med barnen på dagen så som jag ville för att jag var tvungen att laga mat eller allt annat som har med livet som ensamstående att göra. Kan ha skuld känslor för allt mellan himmel och jord och så många gånger önskar jag att jag kunde klona mej till fyra personer. En som tog hand om varje barn så att ingen av dem fick vänta på sin tur och en som kunde sköta alla saker här hemma. Nu är det inte möjligt - jag vet- men kanske skulle min skuldkänsla och dåliga samvete bli bättre då.

Det som känns jobbigast är att jag skaffade barn med Honom och den dagen skrev jag kontrakt med djävulen känns det och jag kommer aldrig att bli fri. Även om jag får ensam vårdnad utan umgänge som jag har idag så finns ju en del av Honom hela tiden i mitt liv. Barnen är det bästa som har hänt mej och jag älskar dem över allt annat men jag hade önskat att de hade fått en pappa som brydde sej om, värnade och var en pappa för dem.

Förra julen var Skruttans önskan när det gällde julklappar att de skulle få en snäll pappa. Nu har hennes rerapeut konstaterat att de inte har något positivt minne av pappa utan det är bara mörka minnen  som gjorde ont då men som gör ont fortfarande och det känns så hemskt. Det var inte de som bestämde sina föräldrar och jag önskar så att jag kunde ha förstått att jag kunde skydda dem. Om jag hade förstått hade jag inte tagit det där jobbet som innebar många timmar borta på olika tider av dygnet. Jag kan inte spola tillbaka tiden och få saker ogjorda så jag får försöka att ge dem allt detta i framtiden istället. Det kändes skönt när deras terapeut sa att de hade accepterat att de inte hade någon pappa för någon ny man lär inte bli aktuellt i mitt liv men man ska aldrig känna aldrig heter det ju men i detta fallet kan jag säja aldrig för jag kommer aldrig mer att kunna lite på en man. Allt kommer så krypande och jag märkte inte något förän det var försent och man blir så hjärntvättad att man inte kan se hur det egentligen är.

En klok person sa till mej en gång att jag kunde inte stå för hans val och det är nog så som jag får se det. Han gjorde valen! Barnen har ett halvsyskon som bara Skruttan träffat som väldigt liten och sedan såg vi inte denna person mer för att han valde att bara bo hos mamma (vilket jag då tyckte var konstigt då men förstår idag) och här kommer ytterligare en skuld del in. Ska man berätta detta för dem så att det blir en sak som finns med när de växer upp eller ska man bara låta det vara för att det kan såra mer än vad det hjälper?

Alla dessa funderingar kring att berätta eller inte berätta har kommit av att det varit mycket prat om farmor för att de har läst sagor om henne på dagis. Jag har sagt som det är att de har en farmor men att de inte har träffat henne på länge och att hon inte har hört av sej - jag tänker inte ljuga för dem och jag bestämde mej tidigt att jag skulle ta beslut som jag kunde stå för inför barnen om de frågar senare i livet. Sen har det funnits en önskan från Skruttan om ett storesyskon och jag sa som det var att det finns men att han har en annan mamma men att de har samma pappa som mina. Sen är det frågan hur mycket eller lite man ska berätta eftersom de inte har haftkontakt på flera år och jag vet inte om det finns intresse. Min tanke var från början att den dagen de vill träffa någon av släktingarna ska jag hjälpa dem men innan dess att de kan ta det beslutet så får vi se vad den permanenta domen visar eftersom den jag har idag bara är intreimistisk. Livet är så svårt och skulden gör det inte lättare! Vad gör man???????

Ska avsluta med en text som hjälpt mej en hel del

"Bakom oss ligger minnen, vid sidan av oss finns vänner, framför oss ligger drömmar"

PUSS

Varje gång det blir helg och jag frågar barnen vad de vill ha till lunch så blir svaret Makoroner och Köttbullar. Så blev även svaret denna helg så egentligen undrar jag varför jag ens frågor - jag vet ju redan svaret och den dagen det kommer ett annat svar då kommer jag och svimma.

Nu ska jag börja med maten snart eftersom Liten sover middag, allt är försenat som vanligt på helgen och vi har varit ute och gjort ordning på altanen  (inte en dag för tidigt) och vi har även hunnit med att gå och köpa glass, gungat och så har de byggt snögubbar.  

Nu är de dokumenterade så nu kan vi ju njuta av dem imorgon för det känns som om de är försvunna då!

Puss    

Idag är jag så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen, är inne på min tredje kaffekopp redan och börjar fundera varför det inte gör mej piggare och funderar samtidigt om det finns anonyma koffeinister för då behöver jag nog söka dit för jag dricker konstant kaffe hela varkna tiden känns det som även om det inte är så. Och inte blir jag piggare heller.

Pratade med en kompis härom kvällen och vi började prata om detta med sömn och jag kom på att det inte är så konstigt att jag står med ena foten igraven för ärligt talat har jag inte sovit en hel natt på fem år. Undra om man då någonsin kommer att komma i fatt. När jag har varit utan barn så har jag vaknat av mardrömmar istället så så men nu har det varit tillsammans med barnen så länge att en hel natts sömn känns som lyx.

I veckan fick barnen en påse med såna här guldpengar med choklad och här äter vi bara godis på lördagar förutom något fusk ibland så vi bestämde att vi skulle spara dessa till idag. När vi hade ätit frukost sa jag till barnen att de skulle få en varsin guldpeng eftersom det var lördag. Till Plutten tog jag dock bort pappret, hon tog pengen och försvann in i barnrummet och efter ett tag hör jag ett skrik. Ilskan över att inte få ner pengen i sparbössan var stor och nu kan jag skratta åt det gott men det är ju klart att det är där som man stoppar guldpengar.¨

Nu ska jag klä på barnen och så ska vi gå ut och fixa till altan och utemöbler. Igår hoppade jag över det med förklaringen att det kunde vara roligt för barnen att vara med men nu är barnen hemma och fri från dagis idag, det är inte svinkallt utan rätt fint väder så idag vet jag inte vad jag ska skylla på för att slippa. Troligen tar det längre tid och mer funderingar att hitta på en ursäkt än att bara göra det!

Puss

En person som betyder FRUKTANSVÄRT mycket för mej nämnde en förening som jag nu har varit in och tittat på som vänder sej till de som varit med om övergrepp men även till de runt omkring eller om man känner att man vill stödja de som är i en sån situation. Gå gärna in på deras hemsida och titta! De heter Slagfärdiga och jag har gjort en länk till deras sida!

Puss

Är det bara jag som känner att de man en gång todde var ens vänner inte finns där när det hettar till lite?! Ikväll satt jag med barnen i soffan och tankarna for som vanligt i hvudet. Jag förstår inte varför det inte finns e stopp-knapp för det skulle jag behöva och speciellt inför natten.

Innan jag träffade  Honom hade jag många vänner och många kompisar. Vänner ser jag dem som verkligen står mej nära och som vet allt om mej och dessa hade jag lyckan att ha flera stycken av. Men i mitt förhållande fick det för många negativa konsekvenser att ha dessa personer kvar och jag led något fruktansvärt när jag sa till dessa personer att allt var bra med Honom och att Han inte var elak så jag bröt med dem. En av dessa har jag senare tagit kontakt med och berättat om varför jag sket totalt i honom och berättat precis om hur mitt liv sett ut och vad som har hänt. Det som var så underbart var att han bara öppnade sej igen och sa att han var, är min vän och kommer alltid att vara det. Tyvärr är det för många mil mellan oss för att vi ska kunna träffas men jag vet att han finns där och det värmer. Detta är den enda personen förutom min familj som känner mej som den jag var innan jag bröts ner.

Sen har jag ett fåtal vänner som jag fick under tiden tillsammans med honom. De var inte många för jag kunde inte ha vänner och jag fick inte ha vänner för honom men de fanns och för dem vågade jag bara antyda vad som hände för jag visste vilka konsekvenser det kunde ha för alla om det kom ut. En av dessa vänner har sårat mej jättemycket eftersom hon valde att välja bort mej helt när hon blev kontaktad av polisen men det är hennes val och hennes förlust anser jag idag.

Sen har jag de vänner som jag har fått genom denna resa. De är vänner som jag känt under en kor tid men som betyder så mycket för mej. Utan dessa skulle jag inte kunna leva och jag skulle inte orka. Dessa vänner är de som fått den ärligaste bilden av mej egentligen för jag har kunnat berätta hur livet har sett ut, jag har "övat" mej inför rättegångar att våga berätta saker som har varit hemliga under så många år. För dessa vänner har jag vågat gråta, skratta och bara varit tyst. Jag har kunnat säja att jag nte orkar den dagen eller att jag mår för dåligt för att orka med något mer än det som tillhör vardagen. Jag uppskattar dem och skulle inte kunna leva utan dem. Sen står jag närmare en del än andra och speciellt en har jag kontakt med nästan dagligen på något sätt och det känns så bra för vi kan köra med öppna kort och hjälpa varandra genom våra svagheter och starka sidor och jag önskar henne all lycka och allt som ger henne styrka inför det hon står inför.

När jag var liten så var det min morfar som sa att i motgångarna prövas vännerna eller något liknande och det märker man verkligen för vissa har jag trott att jag skulle ha kvar hela livet men dessa har svikit och jag har fått kämpa mej upp från sveket och besvikelsen men det finns även de som har gjort motsatsen och visat att de hjälper mej och stöttar mej mer än vad jag någonsin trodde att de skulle göra.

Så även om mänga som detta berör aldrig kommer att läsa min "under cover" blogg så vill jag tacka alla dessa personer som gör att jag klarar av mitt kämpande som har pågått för länge men som jag hoppas snart ska komma till ett slut! Tack för allt ni ger mej!

PUSS  

Hej vännen! Här kommer bilden på hur Herbert ser ut efter att ha varit hos frisören - tänk på att hon var tre år så det är rätt bra ändå!

Puss och tack för att du är du och ingen annan!

Om du vill adoptera honom så är det bara att du säjer till - annars kan vi ju köra med delad vårdnad här på min under cover ha ha ha  

Det är ingen konst att vara modig

om man inte är rädd

Tove Jansson