Mitt i vårat lördagsmys när jag ligger i soffan och känner att snart är denna dagen över och jag har klarat den trots yrsel och ont överallt i kroppen och det känns som om jag har åkt vasaloppet så säjer Skruttan:-Mamma kan inte jag få gå ut i mörkret och leka i snön? Jag har aldrig gjort det förut!!!

Jag känner att man ska uppmuntra barnen och detta var ingen orimlig önskan så kör! När jag med min stela och ömma kropp har fått på henne kläderna säjer hon att hon inte vågar och jag börjar som den psykologiska mamma jag är att prata med henne om att mörkret inte är farligt och att det är lika som att hon är ute på dagarna bara det att nu är det mörkt och det är inte farligt med mörkret (fastän jag är mörkrädd själv så vägrar jag föra över det på barnen). Då tittar hon på mej och säjer: Men mamma! Jag är rädd att en katt ska komma och äta upp mej!

Tack för den gumman! Nu vet jag att nästa gång ska jag fråga vad det är du är rädd för innan du går ut och jag kan lova att jag känner att jag lär mej något av barnen varje dag!

Nu är iallafall denna dag snart slut och jag håller tummarna för att jag mår bättre imorgon när jag vaknar! För snart är det måndag och då snurrar allt runt igen i samma takt!

PUSS 

Jag vet att den kommer att göra det men jag kan ändå inte låta bli att undra och därför oxå skriva det här (med andra ord jag utmanar ödet). I två dagar har jag nu gått och funderat om Alah (eller hur det stavas) är döv?!? Mina grannar är muslimer som måste ställa klockan för att komma ihåg alla bönestunder och jag klagar inte på religonen utan jag klagar på ljudnivån. För varje gång de ber så skriker de så jag lovar att Marsmänniskorna ute i rymden hör precis varje bokstav utan att ens anstränga sej och detta verkar vara alla som ber inom denna religion. Idag när vi gick till affären ja då hör man dem tom utanför husen.

Pratade om detta med en granne och då säjer hon att hon oxå har funderat över detta men inte vågat fråga någon så nu träffas jag säkert av blixten men jag hann iallafall ställa frågan innan den kom och utsätter inte barnen för risken att bli träffad av misstag eftersom de sitter och pysslar i ett annat rum. Så kommer det inte något mer på denna blogg efter detta då vet ni vad som hände! Kanske ska jag köpa en hörapparat och skicka till Alah så kanske de inte behöver skrika mer när han hör bra och då slipper jag fundera över det! Eller så skickar jag min specialdesignade

PUSS

Igår trodde jag att jag skulle dö. Klev upp ur sängen och var så yr så det var bara att sätta sej ner igen! Känner bara att detta går inte men det måste ju göra det för jag kan inte ha barnen hemma när det känns så här. Skruttan frågade vad det var och för att hon inte skulle bli orolig så sa jag bara att jag blev lite snurrig. Fick kläder på barnen och fick dem till dagis men efter att ha lämnat de två stora så visste jag inte hur jag skulle ta de få meter till Litens avdelning men det gick. Om någon hade sett mej så skulle de ha trott att jag var dyng-rak för eftersom det var snö ute så fanns det inget att fästa blicken på heller. Men jag överlevde dagislämningen och att återvända till min trygga värld hemma. Ringde mamma och bara grinade efter att ha pratat med min gamla neurolog och eftersom det är väntekö till min nya och även hjärnskadeläkaren så har det blivit ett glapp som man får försöka att överleva som patient. Jag är glad att jag har en läkare som trots att jag är överrapporterad till annan klinink tar hand om mej när det är jobbigt. Beskedet jag fick av henne var att det troligen var hjärnskadorna och hjärnan som spökade att det helt enkelt var för mycket för min hjärna. Hon skulle ändå prata med deras hjärnskadeläkare och höra med honom. Hon återkom med samma besked från honom och det fick mej att bara bryta ihop för är det så här mitt liv ska bli. Bara detblir för mycket så blir det att jag känner mej som ett fyllo? Och detta för att en person som jag levde med VALDE att misshandla mej och att detta är konsekvenser efter Hans val. Det gör mej så förbannad!!!!!

Men nu har jag ju ställt min egen diagnos bara för att det helt enkelt är lättare att leva med. Jag lider av SSMS. Det är mi egen diagnos och kanske en dag använder fler den och jag kanske får nobellpriset   . Inte för att jag tror det på allvar att jag kommer att få den utmärkelsen men men.......... SSMS=SuperStressadMorsaSyndrom och innebär ett tillstånd som man befinner sej i när man har småbarn och för mycket krav på sej själv och att det ska vara ett perfekt hem och allt annat. Jag tror att många andra lever så oxå och därför finns ddet nu även bokstavsföräldrar oxå! Tänk om jag alltid var så duktig att komma på diagnoser då skulle jag aldrig behöva gå till läkare mer än att få medicin mot syndromen men mot detta finns det nog inget annat än vila. Smulan är hos mina Paranteser nu eftersom jag inte mådde bra eller om jag ska vara ärlig så mår jag skit idag med med yrsel och ont i hela kroppen men är för stolt att erkänna det. Så jag, Skruttan och Liten ska försöka ta oss till affären för att köpa hem till den traditionella lördagsmyset och sedan är det inte så mycket mer inplanerat än att vi ska ha en lugn dag. Det snöar ute så det känns helt okej för mej och Smulan hon får njuta av att bli bortskämd och ha all deras uppmärksamhet. 

Nu ska jag vila lite igen!!!!

PUSS