Igår satt jag en stund framför tv:n och det var Tyra Banks som hade en show. De pratade om att det hade kommit fram att det fanns en gen som x% av män hade och denna gen gjorde att de hade ca 78% större chans än de andra som inte hade den. Det var även en man med och han hade varit otrogen mot 44 flickvänner och en x-fru och han sitter där och pratar om detta och det kändes som att han skröt och bara skyllde på denna gen. Han kände ingen skuld för han kunde ju inte rå för att han hade ju denna gen och han trodde även att han skulle vara otrogen i framtiden för han kunde inte rå för det.

Jag tittade i 10 minuter max sedan kände jag att jag kunde inte titta på det längre för det var bara för vidrigt att se. ´Han sitter där och tycker att det är helt okej för han hade ju denna gen. Hallå vill man så finns det alltid en ursäkt men man kanske inte ska stänga av allt bara för att man har en orsak till det. Kanske ska man tänka på de som man utsätter för otroheten och som man bedrar. JAG HATAR OTROHET och har själv varit utsatt för att min partner bedragit mej. Det man känner då när man är den som blir bedragen och de känslorna som man har de går inte att beskriva med ord. Man känner att man inte vet något och det är bara så att man är den sista som får veta det. Jag hade magkänslan med Honom att det var så men jag hade inget att ta på men magkänslan sa att det var så. Blev senare kontaktad av en person som jag inte ens under pistolhot skulle berätta vem det är som sa att jag borde få veta det alla andra redan visste. Han hade precis fått reda på det och han ville ge mej en chans att själv välja om jag ville stanna kvar och bli bedragen eller om jag ville gå ifrån! Jag valde att gå men fick betala ett högt pris genom att jag blev misshandlad av Honom.

Jag önskar att det fanns fler som berättade för den som blir bedragen för jag kommer alltid att vara tacksam till "tjallaren" och den chans jag fick! Känslorna av svek blev inte mindre genom att jag visste att Han var otrogen men jag kunde välja och jag kunde säja till folk att jag valt att jag gjort så pga otrohet även om det fanns andra saker oxå. Det som förvånar mej var att så många i min omgivning var helt medveten om detta men hade valt att inte säja något till mej och då tycker jag att man är medbrottsling. Man skyddar den som gör fel och är delaktig. Jag tycker att de som berättar har ryggrad, är medmänsklig och visar att den bryr sej! Kanske kan man tänka sej hur man själv skulle vilja bli bemött om man själv var i situationen. Och skylla på en gen - nej du! Behandla andra som du vill att andra ska behandla dej

PUSS

..............var allt som behövdes för att denna dagen skulle kännas bättre!

Liten har börjat med att hålla utkik efter mamma när man kommer och hämtar och "mamma-ropen" hörs enda ut! Och när man kommer in och får tre STORA kramar då känner jag att all irritation bara rinner av mej och jag ser meningen med mitt kämpande.     Nu ska jag gosa och titta på tecknat med mina tre underverk som jag kan göra precis vad som helst för och ingen ska få göra dem illa igen!

Och hur kan man som partner till denna låta honom prata så om en av hennes vänner och även berätta det för mej????

Idag hörde C av sej till mej och säjer på telefonen -D han verkligen hatar dej! Jag menar VERKLIGEN hatar dej!

Jag kände tack det var precis det jag behövde denna dagen. Jag känner mej nere för att jag har så ONT, har ingen energi och jag hör Honom mala i mitt huvud att jag är fet, ful och vårdelös, så detta var verkligen det som jag inte behövde. Sen kommer en hel ramsa med vad det är D inte tycker om med mej eller vad det är han säjer och jag känner bara att detta är mer än vad jag klarar och om det var äkta vänskap ja då hade hon inte sagt det till mej.

Jag hade om jag hade en partner inte låtit han prata illa om Mickey Mouse och jag hade ABSOLUT inte berättat det för henne (nu slog mej ironin med ett manligt namn på en tjej men men hon valde det själv   ). Då känner jag bara att det återupprepas igen det att någon slår på mej när jag är nere!  Är detta något jag utstrålar att varsågod det är bara att trycka ner mej eller vad är det? Jag känner att det finns så mycket i mitt liv just nu som jag inte behöver men jag vet inte hur jag ska rensa bort det. C bad jag dock dra till ett varmare ställe!!!!!    Andra saker kan jag inte rensa bort lika lätt men jag ska sluta att ge av mej själv när jag känner att jag inte får något tillbaka och efter att ha blivit kallad Duracell-kanin igår som har en fart på 110 (kan inte hålla med helt men till viss del) så får jag väll fundera på hennes råd att börja dreja men Yoga det hade jag redan kommit på att jag ska börja med igen för det var ännu en av dessa saker som jag gav upp för Hans förbud.

Detta att hela tiden förklara mej ska jag oxå träna på för nu har jag lärt mej att det är ett beteende som man får efter att ha levt i ett sånt förhållande som jag har gjort. Det kommer säkert att ta tid men jag ska lyckas och nu är det två personer som har sagt att jag har detta så nu får jag väll inse fastän det tar emot att det är så!

Usch vad jag gnäller idag! Nu ska jag hämta min tvätt så jag inte får skäll för att jag ockuperar någon annans tid oxå för nu räcker det med skit idag!

PUSS  

Ibland så känner jag att det är livets fråga. Jag skulle vilja säja att jag orkar inte mer nu men jag måste fortsätta och det finns inget val. Se´n upttäcker man att min "medsyster-i-nöd" oxå står inför samma val och detta satt vi och diskuterade till 2 inatt och idag så känner jag mej som en helt död-vandrande-zombi. Jag känner det ibland som om mitt uppdrag här i världen är att rädda den och alla andra planeter runt i kring och jag är inte den som ger upp så det är bara att kämpa på.

Jag har kämpat konstant sen jag kom från Helvetet och jag känner att hur länge tycker myndigheterna att jag ska få fortsätta. Jag vet inte om jag skulle komma upp ur sängen om det inte var för att jag var tvungen. Jag vet inte om jag skulle ens hålla mej på benen om det inte var för att jag måste göra det. Och de tankarna skrämmer mej så enormt mycket. 

Min "medsyster" tog sitt föräldraansvar och sa att barnets pappa inte var en förälder och gjorde inte vad som förväntas av en förälder. Det blev att barnet inte fick åka till pappan när han skulle myndigheter blev indragen men de stod på hennes sida. Pappan drog detta till tinget och när hon sitter på ett samtal så råkar hon säja ja till att göra upp i samarbetssamtal och hux-flux finns ingen bakom henne känns det som för nu blir allt det hon sagt ifrågasatt.

Jag reagerar över att det inte finns mer uppbyggt i samhället när man kommer till en ssådan situation och att det inte finns något som man går efter. Känns som om de griper efter varje litet halmstrå för att man som föräldrar ska lösa det själv. Dessa personer har försökt under flera år att lösa det men de kom till denna situation för att det inte gick.

Igår när jag pratade med min "Stärkare" så bara säjer hon till mej: - Jag förstår att du är trött och tom på energi! Inget har gått som det borde och det är bara du superhjälte för att klara av detta och samtidigt leva ett så normalt liv som det bara går. Jag är inte denna superhjälte men det är helt enkelt bara att kämpa på och göra det så gott man kan och som min morfar sa när jag var liten "Har man gjort det bästa man kan så kan man inte göra mer" och det stämmer men denna gången är det mitt och barnens rätt till att leva som jag kämpar för. Jag vet inte vad konsekvensen blir om jag förlorar, troligen så är det döden