Satt här ikväll och tittade på ensam mamma söker och jag inser att jag är kär i kärleken. Jag vill ha det så jag vill vara lycklig, att känna den där känslan i kroppen när det bara pirrar i hela kroppen, man är stolt över sin partner och man känner sej bekräftad och att ens partner tycker att man är vacker och det bästa som finns. Jag har haft det en gång med Per att vi var på samma plan och hade lika mycket utrymme i förhällande. Som ett slag i magen efter detta kom insikten att med Honom har jag alltid känt mej liten, värdelös och att jag var tvungen att förtjäna honom hela tiden och det gjorde jag genom att förinta mej själv. För det är det som jag gjort under alla dessa år - suddat ut mej själv som person och stängt av alla känslor.

Nu inser jag att vara kär i kärleken i mitt fall betyder att jag vill ha det men jag kan inte se att jag kommer att ha det eftersom jag inte kan se mej med en partner. Jag kommer alltid att vänta på det första slaget, på den första kommentaren som slår undan benen på en och som får mej att känna mej värdelös. Jag skulle aldrig kunna ta emot presenter för min erfarenhet av det efter dessa år det är att det är belöning för att jag hade skött mej genom att inte säja något som jag visste skulle vändas mot mej, jag höll allt helt undanröjt, jag ställde inga krav och skötte allt utan Honom så Han fick leva sitt liv som han ville och att när det passade Honom så fick Han leva sitt familjeliv med Hans regler så länge det passade. Jag var en hundvalp som lydde Honom. 

Om jag så skulle träffa världens mest underbara person så skulle jag ALLTID vänta på detta och att han skulle visa sin rätta sida. Jag skulle vara beredd och analysera alla handlingar och det känns inte rätt mot någon att få detta bemötande av den man älskar och har ett förhållande med, därför har jag konstaterat ikväll att jag är kär i kärleken och jag ska sträva efter att jag och mina barn ska ha ett BRA liv! Det är mitt uppdrag och jag ska sköta det ensam för att inte såra andra!!!!!!

PUSS 

Va jag önskar att jag kunde sitta här på en gren och titta ner på allt och kanske lättare se det som kanske är en utväg eller ett slut. Ibland så känns det som om man som utomstående kan se det på ett annat sätt för man är mer objektiv. Hur många gånger har inte jag och H suttit och ältat problem som hon eller jag har och så har den som inte har problemet för stunden  sagt att varför gör du inte så här och så ser man att så är det ju. Men nu sitter jag mitt i soppan och det är bara att skrapa ihop sej igen och kämpa vidare för nu kommer en vecka igen när man inte vet något vad den innebär. Detta är en känsla som följt med sen skyddade boendet eftersom det var starten efter allt, just detta att helgerna ger en andhämtning från allt för då jobbar inte myndigheterna men när måndagen närmar sej då börjar de igen och man vet inte vilka man blir kontaktad av under veckan. Det är som ett ekorrhjul och man vet inte heller vad de vill säja eller vad de tycker.

Denna helg har varit tung både för att jag mått rent ut sagt skit och inte har någon kraft kvar känns det som men även för att tankar snurrar runt runt i mitt huvud. En tanke som varit från dag ett är att jag är denna mamma som alltid har trott på att barn behöver två föräldrar men nu kämpar jag för att de inte ska ha Honom som kallas för pappa, men jag tycker inte att han förtjänar att kallas för detta efter alla övergrepp och vidriga saker som han utsatt dem för, få träffa dem igen och jag känner mej så dubbel. Jag vill inte att Han ska finnas i deras liv men samtidigt så vet jag att de skulle må bra av att ha en "pappa" och i min tanke-värld finns det inte att jag ska träffa någon för jag litar inte på män. Av myndigheter när jag har pratat kring detta så har de sagt att det inte behöver vara en biologisk pappa utan att en annan man kan komma in i denna roll. Vilken man skulle det vara när jag inte ser möjligheten med en man i våran värld. Och nästa fundering är kan en icke biologisk förälder komma in och bli en "riktig" förälder.

Jag har tidigare, innan jag fick egna, haft ett bonusbarn och jag tyckte att det var skitjobbigt och jag vet många med mej som tyckt samma sak. Man vet inte hur man ska vara och vad man ska göra för det känns som om allt blir fel!!!

Jag tänker inte skriva andras erfarenhet men jag kan skriva om min. När jag inte brydde mej då var det fel och när jag brydde mej så trapade jag alltid någon på tårna. Han blev avundsjuk och berättade att jag lika gärna kunde vara tillsammans med barnet istället för det var ju inte Honom som jag gjorde saker med eller som fick uppmärksamheten. Av mamman fick jag höra att jag inte hade rätt att ställa krav på barnet och att jag försökte köpa barnet så att han skulle tycka bättre om mej än henne. Jag satt i en sits där jag kände att INGET som jag gjorde blev rätt och till slut då sket jag helt i vilket. Jag orkade helt enkelt inte med situationen. Jag vet att i mitt fall fanns mycket runt detta problem som gjorde sitsen värre för det var inte ett bra förhållande men ändå så är det många med mej som har haft andra lyckliga förhållanden som kännt samma sak. Därför känns det som om det aldrig blir som en riktig förälder och jag kan inte sluta grubbla på vad myndigheterna säjer att det inte behöver vara biologiskt.

Jag får helt enkelt fortsätta att fundera ett tag till - så enkelt eller svårt är det!

PUSS