Här har jag gått med mina teorier om detta med att ett spöke går omkring, eller vad nu spöken gör och tar saker och försöker att göra mej mer galen än vad jag redan är (har aldrig varit som alla andra och är stolt över det). Och det värsta är att jag inte tror på spöken och jag kommer aldrig att tro på det men något måste jag ju förklara saker med (som tex tavlan som inte kommit fram än).

Mickey Mouse har alltid lugnat mej och berättat att det finns inte spöken och verkligen försökt med att jag gått i sömnen och flyttat saker, barnen har lagt dem och jag vet inte allt. Idag frågade hon dock om jag hade tittat på alla tänkbara ställen och jag har gjort det och den finns inte. Det är bara det att innan jag ens hade nämnt ordet spöke eller försvunna saker idag  satt vi och pratade om att hon skulle komma och hälsa på någon gång och då säjer hon utan förvarning att hon vet inte om hon vågar när vi har spöke här. Hon som har varit min lugnande i denna cirkus kläcker denna kommentar på fullaste allvar så nu vet jag inte vad jag ska förvänta mej.

Nu ska jag iallafall gå och lägga mej snart och se vad spöket hittar på denna natt. Har jag tur så somnar jag innan spöktimmen och slipper se saker som flyger i luften eftersom jag fortfarande vägrar tro på spöken men men..........

Gonatt och puss 

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre! (Nalle Puh)

Och det är detta jag känner efter att ha läst min gamla skyddade-boende-dagbok och dessa kloka ord var något som kändes som om det var helt mitt i prrick efter att ha läst det. Jag hade samma känsla av frustration och uppgivenhet då. Jag ville bara ha ett normalt liv där jag kunde ta egna beslut och bara tänka på mej och barnen och att vi skulle ha det bra och där är jag ju än idag för inget är förändrat.

Skrev ett mess till en kompis och kallade henne för intern och att den hon lever med är fångvaktaren för att han ändrar och ställer olika krav och för henne är det bara att lyda. Vi skojade om detta men efteråt så slår det mej att jag lever oxå som en intern på ett sätt för jag kan inte vara bland folk som jag vill, jag har skyddade uppgifter och jag är alltid på min vakt utomhus. Jag kan inte som andra lägga ut en bild på mej eller barnen. Andra tar vissa saker så för givet och det gjorde jag oxå tidigare för att jag visste inget annat och jag tog vardagen förgiven. Det gör jag inte nu längre men jag hade önskat att jag hade tagit till vara på chanserna och tagit reda på dem bättre. Att jag hade tagit dem till mej och spart dem i en minnesask i hjärtat så jag kunde plocka fram dem nu. Bara en promenad utan att hela tiden vara på sin vakt skulle vara underbart men just nu så ingår det i min vardag och det är inget jag väljer utan måste och det har börjat gå på automatik.

Redan då när jag skrev i boken så var jag frustrerad över att lagens hjul malde så långsamt och vad ska jag då säja nu? När jag kom till mitt skyddade boende så skulle jag bara vara där några dagar tills allt lugnade sej. Tur att jag inte visste att det handlade om månader. När jag skulle flytta skulle allt bli bra bara jag landade tur igen att jag inte visste hur det skulle kännas nu. Och detta skrämmer mej att jag känner samma känsla fortfarande men samtidigt vilar jag i vetskapen att jag överlevt den fram till idag alltså dör jag inte av den imorgon heller! Men en sak ska jag göra och det är att ta tillvara på chanserna som kommer i framtiden och jag hoppas att alla andra gör det oxå.

PUSS 

Tittade i min dagbok som jag skrev under tiden på skyddade boendet och jag hittade dessa kloka ord av Nalle Puh som beskrev mitt liv:

"Om någon frågar om du är du kan ni låtsas att du inte är det och se hur det blir då!"

"För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sej" 

Puss

Det är bara att ta tre barn på två pulkor och sedan har man världens bästa rump och benträning. Jag lovar och jag kommer att få det varje morgon och eftermiddag ha ha ha ha    Å det är gratis oxå. Springer man så får man in konditionsträning oxå. Bara att välja jag tar det i lugnt och stilla tempo kan jag lova med tre som skrek wiiiiiiiiii efter så lyssnade man på dem så lät det som om det gick i 110

Puss

På något sätt så känns det som att bara för att jag blev misshandlad och hamnade i denna situation efteråt så är det helt okej att säja vad som helst eller ge vilka förslag som helst från myndigheters håll. De som lever runt mej vet inte vad jag har varit med om men de ser att jag är ensam med barnen och då är det okej att komma med förslag oxå tydligen. Var ungefär som när man var gravid och vid ett visst antal månader så blev det okej att känna på min mage utan att fråga om lov innan.

Jag och Skruttan gick till biblioteket efter att jag hade lämnat de andra och hon är inte sjuk utan hon kände sej hängig! Då kommer en som jag inte ens vet vem det är men hon visste tydligen vem jag var för hon sa att hon såg hur jag slet med barnen och allt och att jag skulle skaffa mej en karl så jag fick hjälp!!!!!!! Det är såna här gånger jag bara vill skrika SKÖT DEJ SJÄLV OCH SKIT I ANDRA SÅ LEVER NI LÄNGRE!!! Bara för att jag är singel så betyder det inte att man längtar efter ett förhållande - jag trivs med att vara själv förutom när jag rensar rören till handfat och diskho. Jag vill bara skrika att det inte gör mej något att vara själv för det har jag alltid varit med barnen och jag slipper släpa på det största barnet med det största egot och de största kraven nämligen Han. Att myndigheter pratar om att det finns en möjlighet och så vidare det är en annan sak men att folk i min omgivning som jag inte ens vet vilka de är ska kommentera detta - NEJ TACK!! Jag vill kunna gå utanför dörren utan att bli påhoppad om detta.

Och då kommer min frågande tanke fram - Är man en sämre granne, medmänniska och förälder om man är ensam?! Är det ett krav att man ska vara två och är det en oskriven lag att det blir lättare då för att man hjälps åt med barn och allt annat? För om det är så i samhället då måste jag ha levt på en annan planet. Nu ska jag leta reda på pulkor och hämta barn så får jag se vad jag blir påhoppad om denna gång jag går utanför dörren eller om jag kan bara få vara en ensam mamma som gör sitt bästa för att överleva och klara av barnen men som aldrig haft delat ansvar så jag märker inte skillnaden!!!!

PUSS

Idag såg jag fram mot en lugn dag när jag inte skulle göra så mycket för att se om min värld slutade att snurra när jag var vaken men varför planerar jag ens en dag framåt kan man undra. Skruttan kände sej hängig idag så henne har jag hemma men jag får se det positiva att två kom till dagis iallafall.

Nu när det är ny termin så blir det ju även samtal med fröknarna oxå och idag fick jag tider till alla barnens samtal. Jag känner att det ska bli kul att gå på samtal och höra hur det går för barnen och om det är något som är jobbigare för dem eller något som man ska öva med barnen på för jag tycker att det ingår i mitt ansvar som för'lder och detta trodde jag var den allmänna synen hos föräldrar men det har jag insett att det inte är. Det finns föräldrar som har ursäkter för allt, insåg jag idag efter att ha pratat med en annan förälder, att hennes barn hade problem med det och det var ju inte hennes problem för det fick de minsann lösa på dagis för de var ju de som tyckte att det var ett problem inte hon. Grattis tänkte jag för mej själv! Det är dags att öppna ögonen och inse att hennes barn inte är felfri för det finns ingen människa som är det och man kanske ska se till att hjälpa barnen innan det blir stora problem. Så nu har jag konstaterat att det finns en till bokstavskombination på föräldrar och det är DUMP för de dumpar över problemen på andra för att det inte är deras fel eller inte kan ta det att deras barn inte är perfekt!!!! Jag kommer att älska mina troll vad de än säjer på samtalen!!

PUSS