Det är något som jag har funderat på nu i en veckas tid - är det omgivningen eller är det jag som ställer alla de kraven som jag känner på mej själv?! Jag försöker att vara en "perfekt" förälder och änså så vet jag att det finns ingen som är perfekt. Jag försker att ha det välstädat, undanplockat och fint här hemma och egentligen är jag pedant men jag har fått lägga det åt sidan när jag fick barn men ändå så är jag de. Jag minns när de skrattade åt mej när jag bodde på skyddat boende för jag var tvungen att städa för det var lortigt men det var ingen annan än jag som såg det och de försökte att övertyga mej och jag dem. Jagförsöker vara en som ställer upp för andra som har det jobbigt fast jag sitter själv i skiten upp över huvudet känns det som ibland. Jag försöker att förstå och sätta mej in i vad andra känner men det känns inte som att alla de jag ställer upp för gör det samma till mej.

Jag försöker att vara lektant, mamma och pedagog till barnen. Jag skulle aldrig skicka dem till dagis med kläder som det är fläckar på eller med strumpor med hål i eller som är omaka eller kläder som skär sej mot varandra i färgen. Jag försöker uppmuntra barnen att utvecklas och att utveckla de egenskaper som de har som är speciella för dem. Jag försöker se dem på alla de olika utvecklingsfaser de befinner sej i och uppmuntra dem att vara stolt över sej själv, att känna en trygghet i sej själv och frmaförallt att tro på sej själv och kunna stå upp för vilka de är och vad de vill.

Jag känner att jag försöker och försöker men känner att jag aldrig uppfyller alla kraven och när min terapeut frågade mej vart kraven kom ifrån då kan jag inte svara. Jag känner det som att det är samhället som ställer dessa krav på mej och speciellt efter att jag varit "granskad" i över ett år eftersom jag har gått genom polisförhör och utredningar kring vårdnaden och att det är det som gör att jag känner kraven som är outtalade för de kollar med dagis om barnen är hela och rena och har de saker som de behöver.

De har rätt att komma och kolla hur mitt hem ser ut och allt runt omkring för inget är längre  privat. Jag sa att barnen inte ville att de skulle komma hem till oss för att vi "bodde på ett hemligt ställe" och att detta gör att de känner sej tryggare och man blir ifrågasatt. Jag ska kunna ta emot det som de berättar att Han har utsatt dem för och stötta dem samtidigt som jag ska bearbeta allt som jag själv varit med om. Och ingen gång har någon frågat om jag behöver avlastning om jag känner att det är för mycket om det finns något de kan göra för att underlätta mitt liv. Jag känner att jag klarar detta men frågan är hur länge och hur mycket mer som kommer att läggas på mej! Jag vet att jag klarar mej men alla människor har en gräns där de inte orkar bära saker längre att de inte orkar stå upp och det är den dagen jag är livrädd att jag ska möta för det finns inte utrymme för det i mitt liv just nu

Puss 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...