En person som betyder FRUKTANSVÄRT mycket för mej nämnde en förening som jag nu har varit in och tittat på som vänder sej till de som varit med om övergrepp men även till de runt omkring eller om man känner att man vill stödja de som är i en sån situation. Gå gärna in på deras hemsida och titta! De heter Slagfärdiga och jag har gjort en länk till deras sida!

Puss

Är det bara jag som känner att de man en gång todde var ens vänner inte finns där när det hettar till lite?! Ikväll satt jag med barnen i soffan och tankarna for som vanligt i hvudet. Jag förstår inte varför det inte finns e stopp-knapp för det skulle jag behöva och speciellt inför natten.

Innan jag träffade  Honom hade jag många vänner och många kompisar. Vänner ser jag dem som verkligen står mej nära och som vet allt om mej och dessa hade jag lyckan att ha flera stycken av. Men i mitt förhållande fick det för många negativa konsekvenser att ha dessa personer kvar och jag led något fruktansvärt när jag sa till dessa personer att allt var bra med Honom och att Han inte var elak så jag bröt med dem. En av dessa har jag senare tagit kontakt med och berättat om varför jag sket totalt i honom och berättat precis om hur mitt liv sett ut och vad som har hänt. Det som var så underbart var att han bara öppnade sej igen och sa att han var, är min vän och kommer alltid att vara det. Tyvärr är det för många mil mellan oss för att vi ska kunna träffas men jag vet att han finns där och det värmer. Detta är den enda personen förutom min familj som känner mej som den jag var innan jag bröts ner.

Sen har jag ett fåtal vänner som jag fick under tiden tillsammans med honom. De var inte många för jag kunde inte ha vänner och jag fick inte ha vänner för honom men de fanns och för dem vågade jag bara antyda vad som hände för jag visste vilka konsekvenser det kunde ha för alla om det kom ut. En av dessa vänner har sårat mej jättemycket eftersom hon valde att välja bort mej helt när hon blev kontaktad av polisen men det är hennes val och hennes förlust anser jag idag.

Sen har jag de vänner som jag har fått genom denna resa. De är vänner som jag känt under en kor tid men som betyder så mycket för mej. Utan dessa skulle jag inte kunna leva och jag skulle inte orka. Dessa vänner är de som fått den ärligaste bilden av mej egentligen för jag har kunnat berätta hur livet har sett ut, jag har "övat" mej inför rättegångar att våga berätta saker som har varit hemliga under så många år. För dessa vänner har jag vågat gråta, skratta och bara varit tyst. Jag har kunnat säja att jag nte orkar den dagen eller att jag mår för dåligt för att orka med något mer än det som tillhör vardagen. Jag uppskattar dem och skulle inte kunna leva utan dem. Sen står jag närmare en del än andra och speciellt en har jag kontakt med nästan dagligen på något sätt och det känns så bra för vi kan köra med öppna kort och hjälpa varandra genom våra svagheter och starka sidor och jag önskar henne all lycka och allt som ger henne styrka inför det hon står inför.

När jag var liten så var det min morfar som sa att i motgångarna prövas vännerna eller något liknande och det märker man verkligen för vissa har jag trott att jag skulle ha kvar hela livet men dessa har svikit och jag har fått kämpa mej upp från sveket och besvikelsen men det finns även de som har gjort motsatsen och visat att de hjälper mej och stöttar mej mer än vad jag någonsin trodde att de skulle göra.

Så även om mänga som detta berör aldrig kommer att läsa min "under cover" blogg så vill jag tacka alla dessa personer som gör att jag klarar av mitt kämpande som har pågått för länge men som jag hoppas snart ska komma till ett slut! Tack för allt ni ger mej!

PUSS  

Hej vännen! Här kommer bilden på hur Herbert ser ut efter att ha varit hos frisören - tänk på att hon var tre år så det är rätt bra ändå!

Puss och tack för att du är du och ingen annan!

Om du vill adoptera honom så är det bara att du säjer till - annars kan vi ju köra med delad vårdnad här på min under cover ha ha ha  

Det är ingen konst att vara modig

om man inte är rädd

Tove Jansson

För ett bra tag sedan läste jag en bok som heter "Män som hatar kvinnor och Kvinnorna som älskar dem". När jag läste det så var det ett uppvakande men inget trevligt sådant för detta handlade om mej och om mitt liv. Jag hade lika gärna kunnat skriva det som en dagbok men med andra ögon. Just detta hur man hela tiden  la skulden på sej själv för det som hände. "Om jag inte hade låtit skorna stå kvar vid dörren så hade han inte slagit mej! Om jag hade plockat undan sakerna som barnen hade lekt med så hade han inte sagt att jag var värdelös, vidrig ful och äcklig" och just detta att man fann sej i det för att man var orsaken till det. Det var verkligen mitt fel tyckte jag då.

En annan sak som var vidrig att läsa var detta med att de ville visa att de ångrade sej efteråt när de hade blivit "den snälla" igen och att de dels gjorde det genom att man skulle ha försonings-sex och just detta att man kände sej tvungen att gå med på det för annars visste man vad som skulle komma istället. Hur många gånger när jag sa i början, eftersom jag senare visste att jag inte kunde, att jag skulle lämna honom och att jag inte fann mej i det fick jag höra att Han skulle ta livet av sej om han inte hade mej för då var inte livet värt att leva!?! Och varje gång så köpte jag det och trodde att han hade ändrat sej och att han mådde dåligt över hur han behandlade mej.

I denna bok fanns oxå en "övning" att man skulle rita en gubbe på ett papper och sedan skulle man ta lappar som man skulle skriva elaka saker som Han hade sagt åt en och sedan skulle man fästa detta på detta papper. Detta skulle göra att man såg att det var saker som bara satt utanpå att man inte var detta utan att det kunde tas bort. Jag bestämde mej för att jag skulle göra detta idag när jag var ensam här hemma men jag klarade det inte. Mitt självförtroende som jag har försökt att bygga upp försvann och jag kände att detta var för färskt fortfarande, att det inte fanns kraft att göra det utan att det fortfarande gör ont. Så nu har jag lappar, lappar och åter lappar som ligger här utspridda vissa är det skrivet på och andra är tomma.

Jag fick höra en gång att för att man ska kunna bygga upp sej själv igen så måste man först bryta ner det som trycker ner en och kanske har jag inte kommit till det stadiet där jag kan flyta upp till ytan igen och lära mej att börja simma ännu en gång. Varje morgon när jag vaknar så ser jag en tavla som en person som har en särskild plats i mitt och barnens hjärta och hon kommer alltid att finnas där, har målat till mej. Den tavlan ger mej kraft varje dag att möta det som kommer och innan hon flyttade fick jag även en armlänk som påminner mej om att hon finns med mej och jag känner att det ger mej en sån styrka. Jag känner att fast hon såg mej när jag var som svagast så trodde hon på att det fanns en kraft inom mej att jag skulle klara detta. Och det är något som verkligen är viktigt för mej att se att det finns personer runt mej som ser att jag klarar saker även när jag är som svagast och mest nere.

Mina barn påminne mej om att jag har något att kämpa för att jag har någon som är beroende av mitt beskydd. Jag älskar dem och om vi befann oss i öknen och det bara fanns lite vatten kvar så skulle de få det utan tvekan. Det finns inget som jag inte skulle vara beredd att göra för att beskydda dem. Jag förstår inte hur föräldrar kan såra och göra sina barn illa för det finns inte i min värld att man skulle kunna göra det men jag inser att det finns och att det har funnits innanför våra väggar i helvetet men jag ska göra allt jag kan för att skydda dem framåt i livet. Jag vet att de kommer att bli sårade och de kommer att möta hinder men det är så i livet men jag vill att de ska veta att de alltid är välkommen i mammas famn vad de än har gjort och vad än alla andra tycker och tänker. För vi är en familj!  

Jag vet inte vad det är som gör skillnaden men något är det för vissa dagar känns allt jobbigt, motigt och svart men idag så känner jag att jag ler och jag gör det även på insidan - helt utan någon yttre orsak och då går allt så mycket lättare. Jag har för första gången på en evighet kommit några minuter före den utsatta dagistiden och det känns bra och vi gick tom i normalfart till dagis.

Blir så full i skratt varje dag som jag lämnar Smulan och Skruttan på deras avdelning för det finns en pojk där som varje gång jag ska gå skriker Mamma! och vinkar som bara den. Slår aldrig fel och jag blir så full i skratt varje dag. Idag fick jag höra att han gör så till alla mammor för att han ser att de andra barnen gör det till sina men han gör det inte till sin egen. Tänk hur det är barn går helt och hållet sin egen väg och man kan inte få dem att göra saker men när det kommer till polisförhör med barn då ska de klara sej helt själv hur små de än är för då kan man som förälder ha sagt vad de ska göra om man gör ett tecken eller något annat inövat. Tycker det är sjukt för vore barn så lätt att påverka skulle det aldrig vara några tjafs mellan barn och föräldrar!!!!

Idag ska jag ta och plocka undan på min altan! Och här skäller jag på mej själv för jag hade kunnat göra det innan snön kom och innan det blev kallt men det är ju så träkigt att göra det så jag skjuter upp det och sedan hoppas jag ju in i det sista att det ska komma fler dagar med sol så man kan sitta där och njuta. Jag hoppas och hoppas och sedan när snön kommer då är det bara att inse att det blev inte så denna gång heller och bara acceptera att man bor i ett land där det inte är sommar jämt utan det kommer snö oxå. Så nu är det bara att bita i det sura äpplet och få det gjort. Kanske går det lättare om jag tänker på sol och värme men för att det ska lyckas så får jag nog klä mej varmt och ha ett par glasögon med solbilder!

KRAMIZ