Med lögner kan du kanske ta dej framåt i livet, men du kan aldrig vända tillbaka!

(Ryskt ordspråk)

.....att få barnen alla kläderna och få i dem frukost men troligen var det för att detta väntade på dem ute!!!!!

Va fina bilderna blev åt fel håll   men man kan ju inte alltid lyckas!

Jag erkänner att jag hatar vintern och snön och jag fryser hela denna del av året men det var faktiskt skillnad idag för det var så mycket ljusare så det kändes som om jag somnade i en svart och mörk värld igår och vaknade imorse i en ljusare. Önskar att det vore så med allt i mitt liv att det bara kunde vända över en natt men det är att kräva för mycket. Fick höra av någon klok person att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som en annan person har brytit ner hos mej. Känns jättejobbigt att vara medveten om det men samtidigt så får jag inga falska förhoppningar att det bara ska vända heller. Är så som person att jag hellre vet faktan än att bara famla i ovisshet.

Idag är det åter dax för min terapi och jag vill inte dit. Har haft paus nu några gånger pga lov och sjuka barn och på något märkligt sätt så känns det jobbigare nu att gå tillbaka. Skrutten gav mej en kram imorse och sa att det kommer att gå bra så jag får väll lita på det för i den ålderna verkar man veta allt.

Det som gör allt så mycket svårare är att i så många år har jag kämpat för att ingen ska märka vad som hände hemma i helvetet för jag visste att jag skulle bli straffad både fysiskt och psykiskt om det kom fram. Nu ska jag berätta allt som har hänt och bearbeta det och trots att jag inte har sett Honom på länge så hör jag Hans ord i mitt huvud "Det är ingen som kommer att tro dej iallafall" och då blir det att jag letar efter minsta tvivel hos dem jag pratar med. Jag verkligen letar för att hitta det minsta lilla tecknet på att de tvivlar på min berättelse och när det inte kommer så blir jag förvirrad. Jag undrar vad som finns inom mej och som kommer att komma fram under vägens gång av minnen. Det är inga fina minnen som jag har tryckt undan i det omedvetna och jag är livrädd för att minnas dem för jag vet inte hur jag kommer att reagera.

I så många år har jag byggt upp en rustning kring mej som var så stark för att jag skulle klara av att leva och stå upp. Nu lossnar bitarna mer och mer och jag vet inte om jag kommer att stå upp när den är borta. Det skrämmer mej!

Samtidigt så funderar jag över vad det är att olika personer i min sits behandlas och får så olika hjälp av myndigheter. Jag säjer inte att mitt bemötande från dem har varit guld och gröna skogar men jag har tjatat och jag har fått den hjälp som har varit mest akut och det vi har behövt i den stunden. Sedan finns det personer i min omgivning som inte får någon hjälp alls utan de bara stjälps. Vad beror detta på egentligen för lagen ser ju lika ut! Kanske ska jag läsa lagar för det kanske är mycket där som man skulle kunna ha nytta av eller så är det helt enkelt så att jag är och var så desperat efter hjälp att jag var tacksam för det lilla bara det tog mej ytterligare en bit från helvetet.

Nu ska här tas tag i vardagssysslorna om mitt huvud tillåter för jag har sådan fruktansvärd yrsel idag. Det är något som stör mej fruktansvärt att alla mina besvär som jag har både psykiskt och fysiskt är en persons verk och att Han hade ett val och Han valde att göra allt detta mot mej. Men inte är det Han som lider och har det jobbigt nu. Kanske en dag får Han sitt straff men allt maler så sakta när det gäller rättvisans maskiner och vad än straffet blir så känns det som att det är för lindrigt för mina "straff" kommer att följa med mej hela livet!!!!!