Vad gör jag för fel när jag inte kan infoga en länk i texten???? Jag blir galen och känner att jag nu uppfyller den fina titeln som jag fått av Mickey Mouse nämligen "datasnille". Jag hatar allt tekniskt och jag hatar ännu mer när det krånglar. Om någon vänlig människa som kan läser detta kan berätta för mej om hur man gör så får ni gärna göra det för snart river jag av mitt hår!!!!!!!! Och det vill jag inte!!!! Please help me!!!!!!! 

Idag är det total snöstorm här känns det som och efter att ha varit med barnen på dagis så känns det skönt att kunna hålla sej inomhus. Barnen satt i pulkorna och skrek vi blåser bort och skrattade allt de orkade. Jag däremot hade motvind i dragandet så nu känns det som om jag har tränat ordentligt.

Idag ska jag  umgås med min strump-tjuv ännu en gång och jag får se hur många han har ätit upp när jag har tvättat klart. Kanske känner han sej skyldig efter att ha blivit utlagd på min blogg så han inte vågar.   

Jag är inte knäpp - bara uttråkad!!!!

Puss

How To Tell If Your Feet Stink

  

Idag när jag var hos doktorn så kände jag bara varför kämpar jag fortfarande!!! Kommer till henne och hon är bara så go och omtänksam! Hon ser till hela mej och inte bara det jag söker för utan även orsakerna bakom. Vi pratade om hela situationen, och hur jag tycker att min värk känns och när jag tycker att det är värst och att jag får säja vad jag känner skulle hjälpa. Jag känner att det som skulle hjälpa mej mest det är sjukgymnastik och det skulle göra att jag blir mjukare och då även få mindre ont. Och hon köper mitt förslag och säjer att hon ska skicka en remiss och jag känner bara: Tack för att du lyssnar och för att jag får vara med och bestämma för det är jag inte van med. Jag känner att jag vill visa att jag klarar detta utan massor av tabletter bara för att jag har ont.

Sen kom chocken - Jag har stått i kö i snart nittio dagar till neurolog och hjärnskadeläkare och när hon tittade på denna remiss så ser hon att den skickats till fel ställe och inte till den bästa hjärnskadeläkaren, daghabiliteringen och det som är närmast mej. Jag känner att jag är inte ens förvånad längre efter att ha suttit i polisförhör i fyra timmar och de ringer dagen efter och säjer att det de skrev är borta så vi måste göra om det, efter att ha mött människor på soc som inte förstod något men sedan kom mina två M och då kände jag att jag fick stöd och att de tog mej på allvar. Läkaren tittar på mej och frågar bara vad tänker du? Jag tittar tillbaka och säjer att det förvånar mej inte för detta är mitt liv och jag börjar bli van!

När jag ska gå ger hon mej en STOR kram och säjer: Du är min skyddade person och ingen annan än du skulle klara dej igenom allt det som hänt. Så du är starkare än vad du trot och du kommer att klara resten med!!! Och fastän jag är så trött på att höra att jag är så stark så känner jag att hon sa det med kärlek och att hon menade det. Jag är så glad över att ha fått en mänsklig läkare som inte bara skriver ut tabletter och jag sa det när jag flyttade från min förra husläkare att jag kommer aldrig att hitta någon så mänsklig läkare som dej för den turen har man inte två gånger. Men för en gångs skull hade jag det!   

Nu ska jag krypa ner i soffan och utanför fönstret ser det ut som ett snöhav med stormar. Det kommer att vara tungt att dra pulkorna imorgon men dessto bättre träning för rumpa och ben!

PUSS    

Jag blir så less när man inte får tycka något för då är man rasist när det gäller utlänningar. Men jag står för mina åsikter! Jag tycker att de som kommer hit till Sverige ska rätta sej efter våra regler och anpassa sej efter detta land inte vi efter dem. Jag tycker att om man inte tar tillvara på chansen att bo här ja men då behöver man inte stanna. Jag tycker att om man gör ett grovt brott ja då kan man åka tillbaka. De som sköter sej tycker jag förtjänar all lycka och allt de har men jag tycker inte om när invandrare får allt gratis bara för att de flyttar hit.

Samma sak tycker jag om svenskar som bryter mot lagar och regler att de oxå ska bli straffade men det är just när man har en åsikt som handlar om invandrare som man alltid får höra att man är rasistisk och det är det sista jag är för jag har vänner som är utländska, en av mina närmaste vänner som jag nu inte har kontakt med för andra omständigheter kom från Iran men till henne kunde jag säja allt detta som jag tyckte och tänkte och hon kunde hålla med. Men nu då kan man inte ens tänka tanken innan man är rasist och jag hatar det! Finns något i Sverige som gör att man fåt tänka och tycka vad man vill men tydligen så gäller inte den lagen mej. Jag tänker fortsätta och tycka och tänka precis som jag gör och om inte det passar så skit i det då! Å jag röstade på SD i förra valet men det var inte för deras rasistiska del som det så fint heter i Sverige utan det att jag inte kunde hitta något parti som jag tyckte passade in, de skulle inte få stor mandat och ja jag tyckte att det kunde behövas några som rörde runt i riksdagen men de kom inte in denna gång. Detta vet inte de som kallar mej rasistisk men om det innebär att tycka att alla ska rätta sej efter lagar, ta seden dit de kommer och förtjäna saker då lär jag vara rasist fastän jag tycker lika om alla svenskar oxå. Jag betalar skatt å så länge jag gör det så tänker jag fortsätta att tycka och tänka!

PUSS

Idag ska jag till min läkare och prata om mina mediciner kring värken och jag har väntat på att få en tid med henne eftersom det är hon som varit med sedan dag ett genom att hon då blev läkare för barnen och jag känner att jag för ofta iallafall får dra hela mitt liv och händelser för att få hjälp att jag valde att vänta istället för att komma till en annan och behöva dra det igen. Och alla människor som har ett problem söker läkare och får hjälp med det utan att de behöver tänka på vad de ska säja för att inte få det vänt emot sej senare. Men inte jag..........

Det är samma man som är pappa till barnen och som har misshandlat mej så att jag fått skador som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv. Detta tycker jag är helt logiskt att det hänger ihop eftersom det är samma person som vi pratar om men inte när man ser till det rättsliga. Om jag berättar för min läkare hur bilden med detta om smärtan och skadorna ser ut då kan det vändas emot mej när vi kommer till en vårdnadstvist och det känns så fel för mej. Då tycke jag att man istället skulle se att jag söker hjälp pga skadorna som han är orsak till och att jag vill ha hjälp för att slippa värken och i och med det orka med barnen, mej själv och jag kan må bättre. Men inte då enligt lagen! Utan då kan man vända denna värk mot att jag inte klarar barnen pga den och då känner jag att varsågod titta på de senaste åren!! Vem är det då som skött barnen? Jo jag! Vem är det som gör dem klara till dagis och får iväg dem varje dag som de är friska? Jo jag!!! Jag kan rada upp hur många saker som helst och visa att de fungerar men men det är ju jag utan juridisk utbildning!!

Blir så less för det känns som om jag hela tiden får stå ut med Hans val och att jag aldrig kan köra med öppna kort. Jag är begränsad på många sätt och jag är less på det men en dag kanske jag kan och orkar göra något för att läget när man är i min sits ska förändras för ju längre jag befinner mej i den dessto mer ser jag som är fel. Måste bara hitta rätt person att få förklaringar som jag kan köpa på detta så jag vet vad som är rätt och fel utifrån lagen.

Puss

Här har jag gått med mina teorier om detta med att ett spöke går omkring, eller vad nu spöken gör och tar saker och försöker att göra mej mer galen än vad jag redan är (har aldrig varit som alla andra och är stolt över det). Och det värsta är att jag inte tror på spöken och jag kommer aldrig att tro på det men något måste jag ju förklara saker med (som tex tavlan som inte kommit fram än).

Mickey Mouse har alltid lugnat mej och berättat att det finns inte spöken och verkligen försökt med att jag gått i sömnen och flyttat saker, barnen har lagt dem och jag vet inte allt. Idag frågade hon dock om jag hade tittat på alla tänkbara ställen och jag har gjort det och den finns inte. Det är bara det att innan jag ens hade nämnt ordet spöke eller försvunna saker idag  satt vi och pratade om att hon skulle komma och hälsa på någon gång och då säjer hon utan förvarning att hon vet inte om hon vågar när vi har spöke här. Hon som har varit min lugnande i denna cirkus kläcker denna kommentar på fullaste allvar så nu vet jag inte vad jag ska förvänta mej.

Nu ska jag iallafall gå och lägga mej snart och se vad spöket hittar på denna natt. Har jag tur så somnar jag innan spöktimmen och slipper se saker som flyger i luften eftersom jag fortfarande vägrar tro på spöken men men..........

Gonatt och puss 

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre! (Nalle Puh)

Och det är detta jag känner efter att ha läst min gamla skyddade-boende-dagbok och dessa kloka ord var något som kändes som om det var helt mitt i prrick efter att ha läst det. Jag hade samma känsla av frustration och uppgivenhet då. Jag ville bara ha ett normalt liv där jag kunde ta egna beslut och bara tänka på mej och barnen och att vi skulle ha det bra och där är jag ju än idag för inget är förändrat.

Skrev ett mess till en kompis och kallade henne för intern och att den hon lever med är fångvaktaren för att han ändrar och ställer olika krav och för henne är det bara att lyda. Vi skojade om detta men efteråt så slår det mej att jag lever oxå som en intern på ett sätt för jag kan inte vara bland folk som jag vill, jag har skyddade uppgifter och jag är alltid på min vakt utomhus. Jag kan inte som andra lägga ut en bild på mej eller barnen. Andra tar vissa saker så för givet och det gjorde jag oxå tidigare för att jag visste inget annat och jag tog vardagen förgiven. Det gör jag inte nu längre men jag hade önskat att jag hade tagit till vara på chanserna och tagit reda på dem bättre. Att jag hade tagit dem till mej och spart dem i en minnesask i hjärtat så jag kunde plocka fram dem nu. Bara en promenad utan att hela tiden vara på sin vakt skulle vara underbart men just nu så ingår det i min vardag och det är inget jag väljer utan måste och det har börjat gå på automatik.

Redan då när jag skrev i boken så var jag frustrerad över att lagens hjul malde så långsamt och vad ska jag då säja nu? När jag kom till mitt skyddade boende så skulle jag bara vara där några dagar tills allt lugnade sej. Tur att jag inte visste att det handlade om månader. När jag skulle flytta skulle allt bli bra bara jag landade tur igen att jag inte visste hur det skulle kännas nu. Och detta skrämmer mej att jag känner samma känsla fortfarande men samtidigt vilar jag i vetskapen att jag överlevt den fram till idag alltså dör jag inte av den imorgon heller! Men en sak ska jag göra och det är att ta tillvara på chanserna som kommer i framtiden och jag hoppas att alla andra gör det oxå.

PUSS