Tittade i min dagbok som jag skrev under tiden på skyddade boendet och jag hittade dessa kloka ord av Nalle Puh som beskrev mitt liv:

"Om någon frågar om du är du kan ni låtsas att du inte är det och se hur det blir då!"

"För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sej" 

Puss

Det är bara att ta tre barn på två pulkor och sedan har man världens bästa rump och benträning. Jag lovar och jag kommer att få det varje morgon och eftermiddag ha ha ha ha    Å det är gratis oxå. Springer man så får man in konditionsträning oxå. Bara att välja jag tar det i lugnt och stilla tempo kan jag lova med tre som skrek wiiiiiiiiii efter så lyssnade man på dem så lät det som om det gick i 110

Puss

På något sätt så känns det som att bara för att jag blev misshandlad och hamnade i denna situation efteråt så är det helt okej att säja vad som helst eller ge vilka förslag som helst från myndigheters håll. De som lever runt mej vet inte vad jag har varit med om men de ser att jag är ensam med barnen och då är det okej att komma med förslag oxå tydligen. Var ungefär som när man var gravid och vid ett visst antal månader så blev det okej att känna på min mage utan att fråga om lov innan.

Jag och Skruttan gick till biblioteket efter att jag hade lämnat de andra och hon är inte sjuk utan hon kände sej hängig! Då kommer en som jag inte ens vet vem det är men hon visste tydligen vem jag var för hon sa att hon såg hur jag slet med barnen och allt och att jag skulle skaffa mej en karl så jag fick hjälp!!!!!!! Det är såna här gånger jag bara vill skrika SKÖT DEJ SJÄLV OCH SKIT I ANDRA SÅ LEVER NI LÄNGRE!!! Bara för att jag är singel så betyder det inte att man längtar efter ett förhållande - jag trivs med att vara själv förutom när jag rensar rören till handfat och diskho. Jag vill bara skrika att det inte gör mej något att vara själv för det har jag alltid varit med barnen och jag slipper släpa på det största barnet med det största egot och de största kraven nämligen Han. Att myndigheter pratar om att det finns en möjlighet och så vidare det är en annan sak men att folk i min omgivning som jag inte ens vet vilka de är ska kommentera detta - NEJ TACK!! Jag vill kunna gå utanför dörren utan att bli påhoppad om detta.

Och då kommer min frågande tanke fram - Är man en sämre granne, medmänniska och förälder om man är ensam?! Är det ett krav att man ska vara två och är det en oskriven lag att det blir lättare då för att man hjälps åt med barn och allt annat? För om det är så i samhället då måste jag ha levt på en annan planet. Nu ska jag leta reda på pulkor och hämta barn så får jag se vad jag blir påhoppad om denna gång jag går utanför dörren eller om jag kan bara få vara en ensam mamma som gör sitt bästa för att överleva och klara av barnen men som aldrig haft delat ansvar så jag märker inte skillnaden!!!!

PUSS

Idag såg jag fram mot en lugn dag när jag inte skulle göra så mycket för att se om min värld slutade att snurra när jag var vaken men varför planerar jag ens en dag framåt kan man undra. Skruttan kände sej hängig idag så henne har jag hemma men jag får se det positiva att två kom till dagis iallafall.

Nu när det är ny termin så blir det ju även samtal med fröknarna oxå och idag fick jag tider till alla barnens samtal. Jag känner att det ska bli kul att gå på samtal och höra hur det går för barnen och om det är något som är jobbigare för dem eller något som man ska öva med barnen på för jag tycker att det ingår i mitt ansvar som för'lder och detta trodde jag var den allmänna synen hos föräldrar men det har jag insett att det inte är. Det finns föräldrar som har ursäkter för allt, insåg jag idag efter att ha pratat med en annan förälder, att hennes barn hade problem med det och det var ju inte hennes problem för det fick de minsann lösa på dagis för de var ju de som tyckte att det var ett problem inte hon. Grattis tänkte jag för mej själv! Det är dags att öppna ögonen och inse att hennes barn inte är felfri för det finns ingen människa som är det och man kanske ska se till att hjälpa barnen innan det blir stora problem. Så nu har jag konstaterat att det finns en till bokstavskombination på föräldrar och det är DUMP för de dumpar över problemen på andra för att det inte är deras fel eller inte kan ta det att deras barn inte är perfekt!!!! Jag kommer att älska mina troll vad de än säjer på samtalen!!

PUSS 

Satt här ikväll och tittade på ensam mamma söker och jag inser att jag är kär i kärleken. Jag vill ha det så jag vill vara lycklig, att känna den där känslan i kroppen när det bara pirrar i hela kroppen, man är stolt över sin partner och man känner sej bekräftad och att ens partner tycker att man är vacker och det bästa som finns. Jag har haft det en gång med Per att vi var på samma plan och hade lika mycket utrymme i förhällande. Som ett slag i magen efter detta kom insikten att med Honom har jag alltid känt mej liten, värdelös och att jag var tvungen att förtjäna honom hela tiden och det gjorde jag genom att förinta mej själv. För det är det som jag gjort under alla dessa år - suddat ut mej själv som person och stängt av alla känslor.

Nu inser jag att vara kär i kärleken i mitt fall betyder att jag vill ha det men jag kan inte se att jag kommer att ha det eftersom jag inte kan se mej med en partner. Jag kommer alltid att vänta på det första slaget, på den första kommentaren som slår undan benen på en och som får mej att känna mej värdelös. Jag skulle aldrig kunna ta emot presenter för min erfarenhet av det efter dessa år det är att det är belöning för att jag hade skött mej genom att inte säja något som jag visste skulle vändas mot mej, jag höll allt helt undanröjt, jag ställde inga krav och skötte allt utan Honom så Han fick leva sitt liv som han ville och att när det passade Honom så fick Han leva sitt familjeliv med Hans regler så länge det passade. Jag var en hundvalp som lydde Honom. 

Om jag så skulle träffa världens mest underbara person så skulle jag ALLTID vänta på detta och att han skulle visa sin rätta sida. Jag skulle vara beredd och analysera alla handlingar och det känns inte rätt mot någon att få detta bemötande av den man älskar och har ett förhållande med, därför har jag konstaterat ikväll att jag är kär i kärleken och jag ska sträva efter att jag och mina barn ska ha ett BRA liv! Det är mitt uppdrag och jag ska sköta det ensam för att inte såra andra!!!!!!

PUSS 

Va jag önskar att jag kunde sitta här på en gren och titta ner på allt och kanske lättare se det som kanske är en utväg eller ett slut. Ibland så känns det som om man som utomstående kan se det på ett annat sätt för man är mer objektiv. Hur många gånger har inte jag och H suttit och ältat problem som hon eller jag har och så har den som inte har problemet för stunden  sagt att varför gör du inte så här och så ser man att så är det ju. Men nu sitter jag mitt i soppan och det är bara att skrapa ihop sej igen och kämpa vidare för nu kommer en vecka igen när man inte vet något vad den innebär. Detta är en känsla som följt med sen skyddade boendet eftersom det var starten efter allt, just detta att helgerna ger en andhämtning från allt för då jobbar inte myndigheterna men när måndagen närmar sej då börjar de igen och man vet inte vilka man blir kontaktad av under veckan. Det är som ett ekorrhjul och man vet inte heller vad de vill säja eller vad de tycker.

Denna helg har varit tung både för att jag mått rent ut sagt skit och inte har någon kraft kvar känns det som men även för att tankar snurrar runt runt i mitt huvud. En tanke som varit från dag ett är att jag är denna mamma som alltid har trott på att barn behöver två föräldrar men nu kämpar jag för att de inte ska ha Honom som kallas för pappa, men jag tycker inte att han förtjänar att kallas för detta efter alla övergrepp och vidriga saker som han utsatt dem för, få träffa dem igen och jag känner mej så dubbel. Jag vill inte att Han ska finnas i deras liv men samtidigt så vet jag att de skulle må bra av att ha en "pappa" och i min tanke-värld finns det inte att jag ska träffa någon för jag litar inte på män. Av myndigheter när jag har pratat kring detta så har de sagt att det inte behöver vara en biologisk pappa utan att en annan man kan komma in i denna roll. Vilken man skulle det vara när jag inte ser möjligheten med en man i våran värld. Och nästa fundering är kan en icke biologisk förälder komma in och bli en "riktig" förälder.

Jag har tidigare, innan jag fick egna, haft ett bonusbarn och jag tyckte att det var skitjobbigt och jag vet många med mej som tyckt samma sak. Man vet inte hur man ska vara och vad man ska göra för det känns som om allt blir fel!!!

Jag tänker inte skriva andras erfarenhet men jag kan skriva om min. När jag inte brydde mej då var det fel och när jag brydde mej så trapade jag alltid någon på tårna. Han blev avundsjuk och berättade att jag lika gärna kunde vara tillsammans med barnet istället för det var ju inte Honom som jag gjorde saker med eller som fick uppmärksamheten. Av mamman fick jag höra att jag inte hade rätt att ställa krav på barnet och att jag försökte köpa barnet så att han skulle tycka bättre om mej än henne. Jag satt i en sits där jag kände att INGET som jag gjorde blev rätt och till slut då sket jag helt i vilket. Jag orkade helt enkelt inte med situationen. Jag vet att i mitt fall fanns mycket runt detta problem som gjorde sitsen värre för det var inte ett bra förhållande men ändå så är det många med mej som har haft andra lyckliga förhållanden som kännt samma sak. Därför känns det som om det aldrig blir som en riktig förälder och jag kan inte sluta grubbla på vad myndigheterna säjer att det inte behöver vara biologiskt.

Jag får helt enkelt fortsätta att fundera ett tag till - så enkelt eller svårt är det!

PUSS 

Mitt i vårat lördagsmys när jag ligger i soffan och känner att snart är denna dagen över och jag har klarat den trots yrsel och ont överallt i kroppen och det känns som om jag har åkt vasaloppet så säjer Skruttan:-Mamma kan inte jag få gå ut i mörkret och leka i snön? Jag har aldrig gjort det förut!!!

Jag känner att man ska uppmuntra barnen och detta var ingen orimlig önskan så kör! När jag med min stela och ömma kropp har fått på henne kläderna säjer hon att hon inte vågar och jag börjar som den psykologiska mamma jag är att prata med henne om att mörkret inte är farligt och att det är lika som att hon är ute på dagarna bara det att nu är det mörkt och det är inte farligt med mörkret (fastän jag är mörkrädd själv så vägrar jag föra över det på barnen). Då tittar hon på mej och säjer: Men mamma! Jag är rädd att en katt ska komma och äta upp mej!

Tack för den gumman! Nu vet jag att nästa gång ska jag fråga vad det är du är rädd för innan du går ut och jag kan lova att jag känner att jag lär mej något av barnen varje dag!

Nu är iallafall denna dag snart slut och jag håller tummarna för att jag mår bättre imorgon när jag vaknar! För snart är det måndag och då snurrar allt runt igen i samma takt!

PUSS