Jag känner alltid skuld - jämt! Skuld för att jag blev irriterad på Liten när kläderna åker av för femte gången, att jag höjer rösten när jag blev irriterad, att jag inte hann med barnen på dagen så som jag ville för att jag var tvungen att laga mat eller allt annat som har med livet som ensamstående att göra. Kan ha skuld känslor för allt mellan himmel och jord och så många gånger önskar jag att jag kunde klona mej till fyra personer. En som tog hand om varje barn så att ingen av dem fick vänta på sin tur och en som kunde sköta alla saker här hemma. Nu är det inte möjligt - jag vet- men kanske skulle min skuldkänsla och dåliga samvete bli bättre då.

Det som känns jobbigast är att jag skaffade barn med Honom och den dagen skrev jag kontrakt med djävulen känns det och jag kommer aldrig att bli fri. Även om jag får ensam vårdnad utan umgänge som jag har idag så finns ju en del av Honom hela tiden i mitt liv. Barnen är det bästa som har hänt mej och jag älskar dem över allt annat men jag hade önskat att de hade fått en pappa som brydde sej om, värnade och var en pappa för dem.

Förra julen var Skruttans önskan när det gällde julklappar att de skulle få en snäll pappa. Nu har hennes rerapeut konstaterat att de inte har något positivt minne av pappa utan det är bara mörka minnen  som gjorde ont då men som gör ont fortfarande och det känns så hemskt. Det var inte de som bestämde sina föräldrar och jag önskar så att jag kunde ha förstått att jag kunde skydda dem. Om jag hade förstått hade jag inte tagit det där jobbet som innebar många timmar borta på olika tider av dygnet. Jag kan inte spola tillbaka tiden och få saker ogjorda så jag får försöka att ge dem allt detta i framtiden istället. Det kändes skönt när deras terapeut sa att de hade accepterat att de inte hade någon pappa för någon ny man lär inte bli aktuellt i mitt liv men man ska aldrig känna aldrig heter det ju men i detta fallet kan jag säja aldrig för jag kommer aldrig mer att kunna lite på en man. Allt kommer så krypande och jag märkte inte något förän det var försent och man blir så hjärntvättad att man inte kan se hur det egentligen är.

En klok person sa till mej en gång att jag kunde inte stå för hans val och det är nog så som jag får se det. Han gjorde valen! Barnen har ett halvsyskon som bara Skruttan träffat som väldigt liten och sedan såg vi inte denna person mer för att han valde att bara bo hos mamma (vilket jag då tyckte var konstigt då men förstår idag) och här kommer ytterligare en skuld del in. Ska man berätta detta för dem så att det blir en sak som finns med när de växer upp eller ska man bara låta det vara för att det kan såra mer än vad det hjälper?

Alla dessa funderingar kring att berätta eller inte berätta har kommit av att det varit mycket prat om farmor för att de har läst sagor om henne på dagis. Jag har sagt som det är att de har en farmor men att de inte har träffat henne på länge och att hon inte har hört av sej - jag tänker inte ljuga för dem och jag bestämde mej tidigt att jag skulle ta beslut som jag kunde stå för inför barnen om de frågar senare i livet. Sen har det funnits en önskan från Skruttan om ett storesyskon och jag sa som det var att det finns men att han har en annan mamma men att de har samma pappa som mina. Sen är det frågan hur mycket eller lite man ska berätta eftersom de inte har haftkontakt på flera år och jag vet inte om det finns intresse. Min tanke var från början att den dagen de vill träffa någon av släktingarna ska jag hjälpa dem men innan dess att de kan ta det beslutet så får vi se vad den permanenta domen visar eftersom den jag har idag bara är intreimistisk. Livet är så svårt och skulden gör det inte lättare! Vad gör man???????

Ska avsluta med en text som hjälpt mej en hel del

"Bakom oss ligger minnen, vid sidan av oss finns vänner, framför oss ligger drömmar"

PUSS

Varje gång det blir helg och jag frågar barnen vad de vill ha till lunch så blir svaret Makoroner och Köttbullar. Så blev även svaret denna helg så egentligen undrar jag varför jag ens frågor - jag vet ju redan svaret och den dagen det kommer ett annat svar då kommer jag och svimma.

Nu ska jag börja med maten snart eftersom Liten sover middag, allt är försenat som vanligt på helgen och vi har varit ute och gjort ordning på altanen  (inte en dag för tidigt) och vi har även hunnit med att gå och köpa glass, gungat och så har de byggt snögubbar.  

Nu är de dokumenterade så nu kan vi ju njuta av dem imorgon för det känns som om de är försvunna då!

Puss    

Idag är jag så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen, är inne på min tredje kaffekopp redan och börjar fundera varför det inte gör mej piggare och funderar samtidigt om det finns anonyma koffeinister för då behöver jag nog söka dit för jag dricker konstant kaffe hela varkna tiden känns det som även om det inte är så. Och inte blir jag piggare heller.

Pratade med en kompis härom kvällen och vi började prata om detta med sömn och jag kom på att det inte är så konstigt att jag står med ena foten igraven för ärligt talat har jag inte sovit en hel natt på fem år. Undra om man då någonsin kommer att komma i fatt. När jag har varit utan barn så har jag vaknat av mardrömmar istället så så men nu har det varit tillsammans med barnen så länge att en hel natts sömn känns som lyx.

I veckan fick barnen en påse med såna här guldpengar med choklad och här äter vi bara godis på lördagar förutom något fusk ibland så vi bestämde att vi skulle spara dessa till idag. När vi hade ätit frukost sa jag till barnen att de skulle få en varsin guldpeng eftersom det var lördag. Till Plutten tog jag dock bort pappret, hon tog pengen och försvann in i barnrummet och efter ett tag hör jag ett skrik. Ilskan över att inte få ner pengen i sparbössan var stor och nu kan jag skratta åt det gott men det är ju klart att det är där som man stoppar guldpengar.¨

Nu ska jag klä på barnen och så ska vi gå ut och fixa till altan och utemöbler. Igår hoppade jag över det med förklaringen att det kunde vara roligt för barnen att vara med men nu är barnen hemma och fri från dagis idag, det är inte svinkallt utan rätt fint väder så idag vet jag inte vad jag ska skylla på för att slippa. Troligen tar det längre tid och mer funderingar att hitta på en ursäkt än att bara göra det!

Puss