För ett bra tag sedan läste jag en bok som heter "Män som hatar kvinnor och Kvinnorna som älskar dem". När jag läste det så var det ett uppvakande men inget trevligt sådant för detta handlade om mej och om mitt liv. Jag hade lika gärna kunnat skriva det som en dagbok men med andra ögon. Just detta hur man hela tiden  la skulden på sej själv för det som hände. "Om jag inte hade låtit skorna stå kvar vid dörren så hade han inte slagit mej! Om jag hade plockat undan sakerna som barnen hade lekt med så hade han inte sagt att jag var värdelös, vidrig ful och äcklig" och just detta att man fann sej i det för att man var orsaken till det. Det var verkligen mitt fel tyckte jag då.

En annan sak som var vidrig att läsa var detta med att de ville visa att de ångrade sej efteråt när de hade blivit "den snälla" igen och att de dels gjorde det genom att man skulle ha försonings-sex och just detta att man kände sej tvungen att gå med på det för annars visste man vad som skulle komma istället. Hur många gånger när jag sa i början, eftersom jag senare visste att jag inte kunde, att jag skulle lämna honom och att jag inte fann mej i det fick jag höra att Han skulle ta livet av sej om han inte hade mej för då var inte livet värt att leva!?! Och varje gång så köpte jag det och trodde att han hade ändrat sej och att han mådde dåligt över hur han behandlade mej.

I denna bok fanns oxå en "övning" att man skulle rita en gubbe på ett papper och sedan skulle man ta lappar som man skulle skriva elaka saker som Han hade sagt åt en och sedan skulle man fästa detta på detta papper. Detta skulle göra att man såg att det var saker som bara satt utanpå att man inte var detta utan att det kunde tas bort. Jag bestämde mej för att jag skulle göra detta idag när jag var ensam här hemma men jag klarade det inte. Mitt självförtroende som jag har försökt att bygga upp försvann och jag kände att detta var för färskt fortfarande, att det inte fanns kraft att göra det utan att det fortfarande gör ont. Så nu har jag lappar, lappar och åter lappar som ligger här utspridda vissa är det skrivet på och andra är tomma.

Jag fick höra en gång att för att man ska kunna bygga upp sej själv igen så måste man först bryta ner det som trycker ner en och kanske har jag inte kommit till det stadiet där jag kan flyta upp till ytan igen och lära mej att börja simma ännu en gång. Varje morgon när jag vaknar så ser jag en tavla som en person som har en särskild plats i mitt och barnens hjärta och hon kommer alltid att finnas där, har målat till mej. Den tavlan ger mej kraft varje dag att möta det som kommer och innan hon flyttade fick jag även en armlänk som påminner mej om att hon finns med mej och jag känner att det ger mej en sån styrka. Jag känner att fast hon såg mej när jag var som svagast så trodde hon på att det fanns en kraft inom mej att jag skulle klara detta. Och det är något som verkligen är viktigt för mej att se att det finns personer runt mej som ser att jag klarar saker även när jag är som svagast och mest nere.

Mina barn påminne mej om att jag har något att kämpa för att jag har någon som är beroende av mitt beskydd. Jag älskar dem och om vi befann oss i öknen och det bara fanns lite vatten kvar så skulle de få det utan tvekan. Det finns inget som jag inte skulle vara beredd att göra för att beskydda dem. Jag förstår inte hur föräldrar kan såra och göra sina barn illa för det finns inte i min värld att man skulle kunna göra det men jag inser att det finns och att det har funnits innanför våra väggar i helvetet men jag ska göra allt jag kan för att skydda dem framåt i livet. Jag vet att de kommer att bli sårade och de kommer att möta hinder men det är så i livet men jag vill att de ska veta att de alltid är välkommen i mammas famn vad de än har gjort och vad än alla andra tycker och tänker. För vi är en familj!  

 

malinbrallan

21 januari 2011 19:56

Finns ju inga mellanting heller..Lever man med en psykpat, så är man prinsessa ena dagen för att sedan känna sig som världens ynkligaste, han får en att känna sig så.Äkligt att en enda person kan ha sån makt över en.

trror i början att man romantiserar det hela också, "Han är så svartsjuk för han älskar mig så mycket " osv.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter!
tack för mig

ensammalejonmamman

21 januari 2011 23:29

Det är verkligen så ena dagen är den man bästa kvinnan på denna jord för att minuten efter inte ens vara värd smutsen under skorna! I början tyckte man precis som du säjer att han gjorde vissa saker för att han älskade en så mycket och när man upptäckte att det inte var så var det försent men även detta att man strävade efter att få tillbaka den första personen som var så gullig!
Kramiz och tack för kommentaren

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...