Jag har börjat känna mej ensam på sista tiden och jag tycker inte om den känslan. Jag känner mej ensam fastän jag är bland alla andra för jag kan inte vara öppen mot dem som finns runt mej, för det är så många "hemligheter" som måste bevaras. Genom att vi har skyddade uppgifter så är det inte heller att bjuda hem vem som helst, man vill undvika vissa samtalsämnen med vissa personer för man vill inte behöva ljuga. Någon gång under vägen har jag lärt mej att tänja på sanningen som tex om de frågar om barnens sk pappa och om han inte vill träffa dem så berättar jag inte att vi kommit överens genom Tingsrätten utan jag säjer att det är bestämmt att barnen ska bo hos mej och sedan känner jag att jag inte behöver utveckla det mer.

I början av denna resa så berättade jag vad jag hade varit med om och jag kände att folk verkligen "gottade" sej i och ville veta detaljer och det skrämde mej mer än ensamheten. Om jag bara ska vara en nyhet som de kan prata med andra om ja då får det kvitta för min del. En av dem som jag tyckte stod mej nära visade det sej bara för ett litet tag sedan att hon såg mej som en sak som hon kunde prata om på jobbet och det sårade. Efter den dagen som jag sa att jag inte ville prata mer om vad som hade varit och hur jag kände kring det, och jag slutade att berätta saker om hur det gick så har jag inte fått ett samtal. Om jag ska vara ärlig så saknar jag inte den slags kontakten för det var bara jobbigt att inse att det var så det såg ut. Det jag saknar är däremot alla underbara människor som bryr sej om MEJ inte det jag har varit med om som jag var tvungen att flytta ifrån. Och den ensamheten gör ont! Att inte kunna ringa någon och fråga om vi ska ta en fika, eller om vi ska se en film eller bara helt enkelt träffas och prata lite skit.

Jag känner mej ensam i alla beslut som ska tas! Jag har aldrig haftnågon att diskutera beslut kring barnen för Han har alltid svarat att det vet jag bättre själv, eller bara sagt att det blir bra fastän det var tre alternativ jag la fram men nu är det en annan sak för jag är verkligen helt själv med dem. Det är ingen som jag kan säja till att jag frågade "dej ju och du sa........" om det blir helt fel beslut. Jag har ett tag gått och fundera på om jag ska byta avdelning för Liten så att jag slipper lämna och hämta på två ställen. Genast så känner jag mej egoistisk för det finns fler småttingar på den avdelningen som hon har blivit vän med och då känner jag mej så egoistisk som ens tänker tanken att det vore lättare för mej. Det skulle säkert inte kännas lika jobbigt att hämta och lämna på två ställen om man var två som gjorde det men jag gör det fem dagar i veckan. Och det är detta som känns så jobbigt för man har ingen att bolla med. Jag har saknat detta även under mitt förhållande - jag vet men det fanns någon som jag kunde hoppas att Han skulle ta ansvar. Sedan kom det aldrig och det irriterade mej till max men hoppet fanns iallafall även om det var litet.

För ett tag sedan så slog det mej att vad gör jag om jag blir sjuk!!! Det finns ingen reservplan och detta skyller jag på myndigheterna för att de inte har tänkt längre än näsan räcker eller rättare sagt så har de tänkt hur de kan spara och lassat över även detta på mej och jag har mina föräldrar men är det egentligen deras uppgift? Nä jag tycker inte det för jag tycker att de ska ha rätten att "bara vara" mormor och morfar och inte känna det ansvaret på sej. Sedan känner jag även att min relation till dem blir konstig pga detta. Jag skulle aldrig kunna bryta med dem för då finns det ingen om allt bara rasar. På något omedvetet sätt låter man även bli att kritisera och säja helt ärligt vad man tycker för man har det hela tiden i bakhuvudet att man är "beroende" av dem. Det låter falskt och oärligt jag vet men jag är iallafall ärlig som ser och erkänner hur det ser ut.

Nä det är bara att inse att jag är menad för att "rädda världen" och en dag kan jag lova att jag kommer att riva upp himmel och jord för att det ska bli förändringar i samhället och det lär märkas när den dagen kommer och jag inte är bakbunden längre för jag har samlat mycket att bli förbannad på under min resa. Jag är som en tickande bomb!!!!!!  

PUSS från Häxansurtant

 

tina

6 december 2010 20:33

bra blogg :)

http://www.ttinah.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

6 december 2010 20:59

Tack! Den är terapi för mej men det är kul att du tycker om den!

 

Milla

6 december 2010 21:39

Vilka fina ord du skriver, vet inte hur jag skulle reagera i din situation. Här gnäller man över en karl som inte tar ansvar. I ditt fall har du inget annat val. Hoppas att det löser sig i framtiden kram på dig

http://aliceab.blogg.se

ensammalejonmamman

6 december 2010 21:46

Tack för de snälla orden! Gnäll på du iallafall man behöver få gnälla oxå! Kramiz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...