När vårdnadstvisten inleddes för X antal år och månader sedan så lades tyngden på hur jag som mamma skulle kunna göra barnens liv tryggt och att jag skulle kunna tillgodose deras behov. Jag la mycket av det ansvaret på mej själv eftersom jag säkte  ensamvårdnad utan umgänge men samtidigt fanns det inte ett annat alternativ för det fanns ingen annan lösning.

Myndigheterna som jag varit i kontakt med i utredningar och för utvärderingar har ställt som krav och granskat att barnen ska ha en trygg miljö att växa upp i, att jag kan tillgodose deras psykiska och fysiska behov och att jag ska främja deras utveckling. Detta har stötts och blötts gång på gång och jag har fått svara på en den ena än den andra frågan och om de inte har tyckt att svaret har räckt ja då har de frågat ännu mer. Medans det känns som om han inte har svarat på mer än OM han skulle få umgänge hur skulle det se ut efter så lång tid och svaret var att de skulle träffas på en neutral plats så barnen kunde lära känna honom igen.

För några dagar sedan fick jag höra av en person som ha bra åsikter Att om mamma mår bra mår barnen bra! Just då kände jag inte så mycket mer än att det "lät vettigt" men ju mer jag har funderat över det så dessto mer inser jag att det ligger en hel del i det. Under de perioder som "livet har varit lättare" så har barnen oxå mått bättre och tvärt om. Idag kan jag erkänna för mej själv (och även andra eftersom jag skriver det här) att mycket nog har berott på att jag under dessa perioder har mått bättre och då haft större tålamod osv.

Vems är då egentligen ansvaret för att man som offer ska få känna sej så trygg som det bara går? För samma sak gäller ju här - om jag känner mej trygg så känner sej barnen trygga genom att jag sänder ut ett omedvetet budskap att vi är trygga, vi behöver inte vara på helspänn. Jag känner att jag aldrig har blivit erbjuden en lösning på hur vi skullle kunna få känna oss trygga utan den säkerhet och trygghet som vi har den har jag letat upp och mer eller mindre tjatat mej till för att det kostar pengar.

När man ringer och frågar om en "lösning" för att säkerheten ska vara hög får man höra att "det har ju inte hänt något än. Han har ju inte hittat er". Nä det har han inte gjort och det är tur det men vad händer OM han hittar oss? Är det inte försent att sätta in åtgärderna när han har hittat oss och utsatt oss för saker ännu en gång? Känner att jag tycker att det är ett sånt sjukt system. Jag förstår att man inte kan sätta in säkerhetsåtgärder åt höger och vänster om det inte finns en historik som påvisar att det finns en risk men varför ska det behöva hända något innan man vidtar åtgärder?

Oro det har jag fått rådet att det ska man inte komma dragandes med utan att det ska vara konkreta saker. Vadå - oro och rädsla påverkar en mer än vad man många gånger erkänner. Jag har fullt med ritualer innan jag går ut, går och lägger mej och innan jag ens rör mej i olika miljöer - räknas detta bara som trams då eller? Jag blir så förbannad när jag hör det resonemanget och när det kommer från människor som man trodde skulle ha en större förståelse. Det är lätt att kritisera andra men kanske skulle vissa behöva granska sej själv.

Vems ansvar är det att barn ska få känna sej trygga? Jag anser att det ligger ett stort ansvar på föräldrarna men samtidigt så ligger ett stort ansvar även på samhället för här finns normer och regler. Det finns situationer som den enskilde inte kan påverka och har inflytande över men samhället skulle kunna göra så mycket mer för att säkra upp och man bara öppnade ögonen för hur verkligheten ser ut och om man vågade se att det inte bara finns trygga familjer utan att det finns annat med. Svårt att åtgärda om man fortsätter att blunda och FEGT!

PUSS   på er!/ T <3  

Nästa vecka sitter jag i rätten denna tiden och har flera timmar kvar! Flera timmar som mitt liv ska stöttas och blötas och jag ska se människor som jag tycker om prata om detta som jag på ett sätt önskade att det inte funnits men som samtidigt har fått mej till att vara den personen som jag är idag! Och på ett sätt så skrämmer jag mej själv för jag känner bara en tomhet! Jag känner mej inte tom på ett sätt som gör mej svag utan jag känner mej tom på saker som jag vill ska komma fram.

Under denna tid som har gått så har jag tänkt att om och när dagen kommer då jag är i rätten ska jag säja ........... och nu finns det inte längre. När jag tänker på  händelser så finns det bara bitar av dem där det tidigare har funnits fullt med minnen och känslor. Troligen så är det kroppens försvar för att jag ska orka och klara detta men det känns ändå så konstigt. Och samtidigt känner jag en sån irritation över att det är jag och barnen som har fått ändra allt under denna tid som har gått medans han har levt sitt vanliga liv och att det känns som om det är så det kommer att fortsätta.

Samtidigt är jag livrädd för tiden mellan rättegången och domen eftersom han kommer att gå fri under denna tiden för ingen verkar fatta min oro och hur han tänker. Jag vet att i hans huvud så har han inte gjort detta men eftersom han är åtalad för det och han troligen kommer att bli straffad så kan han lika gärna göra det. Jag vet att han kommer att vara vansinnig och det är under de utbrotten som barnen och jag har varit utsatta mest och fått de mest skadande och kränkande behandlingarna. Det är jag osh Skruttan som är svikarna, lögnarna och det är vi som beskyller honom för allt detta och har suttit i förhör och ljugit på honom och då är det lätt att förstå vilka det är som han kommer att söka upp och skada. Vad är det som säjer att vi kommer att överleva denna gången?

Jag känner sån frustration att det inte finns någon plan för detta i samhället och jag får sätta mitt hopp till att jag kommer på hur vi ska hantera situationen för när man säjer detta så känns det som om samhället ser mej som en "hysterisk morsa" och det är det sista jag är men jag har levt tillsammans med denna djävul och jag vet till viss del hur han tänker och agerar och då känns det som att det är mej de borde lyssna på! Är det verkligen meningen att de som redan är offer ska hamna som offer igen och bli det i dubbel bemärkelse. Är tanken verkligen att man som offer ska gömma sej medans den som är skyldig bara har det som vanligt? Ja efter denna resa kan jag säja att det är så och jag tycker att det är så fel. Jag fick inte hämta något från vårat hem innan jag kom till skyddade boendet, jag fick kriga för att få ut våra personliga saker och jag har fått kriga för att vi ska kunna känna oss så trygga som det går men jag tycker inte att det är rätt!

Samhället måste våga se vad som händer och måste även våga agera för innan det händer så kommer offrena att bli det i dubbel bemärkelse och det är de som blir lidanden! Jag kan inte låta bli att undra om den dagen kommer att komma när samhället vågar se och agera men jag ska göra allt jag kan för att den dagen ska komma och för att andra ska slippa lida så som jag gjort och kämpat under resan till rättvisa!

PUSS   på er/ T <3 

Igår kväll satt jag och pratade med en vän till mej som har varit med under flera år. Hon och jag har nog ältat allt som  man kan älta inom en vänskap. Jag skickade iväg henne på en blind-dejt som visade sej att det var med den mest "feliga" person som det någonsin hade kunnat bli, vi har stöttat varandra i med och motgång och det vi inte vet om varandra det är inte värt att veta. Känns så skönt att ha en sån vän som man bara kan säja precis vad man tycker och tänker till och fastän jag är brutalt ärlig mot henne så vet jag att hon tar det på rätt sätt - att det ligger kärlek barkom mina ord.

När det kom till polisförhör så kände jag att jag ville hålla henne utanför detta så länge det bara gick men till slut kom jag till gränsen där jag inte hade ett val eller rättare sagt en möjlighet att hålla henne utanför och när jag lämnade hennes namn och nummer så var det med en viss tvekan och på frågan om jag trodde att hon skulle göra det så kunde jag inte säja ett självklart ja. Jag tvekade på om hon skulle våga men hon ställde upp och gjorde det jättebra! Så många tankeställare har jag fått mej av det att hon vågade.

Hon skulle ev vara den som ställde upp och passade barnen när jag var till rättegången och det kändes bra. Sen kom min advokat på att det kanske skulle vara bra att ta in henne som vittne för att hon hade avlagt ett starkt vittnesmål. Återigen tvekade jag och sa precis som jag kände till min advokat: Jag vet inte om hon kommer att våga göra det! Jag kände åter igen tvekan men även denna gången visade det sej att jag hade fel hon sa att om det behövdes så gjorde hon det.

Igår pratade vi på telefonen och då säjer hon till mej: Jag kommer att ta ledigt på rättegångsdatumet. För om jag inte ska passa barnen så kanske jag blir inkallad som vittne och om jag inte blir det då kommer jag att vara med i rättegångssalen. Jag försöker vara psykologisk och säjer till henne att hon behöver inte vara det om det känns jobbigt för jag förstår henne eftersom hon fortfarande bor kvar på samma ställe som jag levde. Då kommer kommentaren: Det är dags att vi slutar att krypa i buskarna för honom - har vi inte gjort det tillräckligt länge om vi ska vara ärliga!!!!

Och ja vännen: Vi har krupit i buskarna tillräckligt länge! Vi har varit tysta tillräckligt länge. När jag kom in i denna cirkus så sa min andra socialsekreterare till mej: När du kommer in i rättssalen så är det du som är kung! Jag tyckte det lät helt sjukt men det är som jag sa till min terapeut idag - Detta är "min show" och mitt tillfälle till att berätta sanningen och jag tänker ta den. Jag tänker inte vara för rädd för att berätta det som finns inom mej. Jag är inte man så jag kan inte vara kung men jag kan vara en prinsessa och det ska jag. Jag ska vara den som jag ville vara när jag bröts ner - jag vill vara den starka kvinna som jag egentligen är och jag kommer att ta chansen.

Min uppfattning har till idag varit att jag fick chansen att ta mej därifrån när den sista misshandeln kom men idag fick min terapeut mej att inse att jag fick den inte gratis jag tog den och jag skapade den för hade jag varit så svag som jag tyckte att jag var så hade jag inte klarat det. Jag såg min chans och jag tog den. Nu har jag chansen att få ut sanningen och jag tänkter göra det. Jag har chansen att kunna ändra efteråt så att andra inte behöver möta allt motstånd och hinder som jag har fått gjort och jag ska ta den. Det är den här dagen jag har väntat på att den ska komma. Hur många gånger har jag inte pratat med C och sagt att när detta är klart då ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva gå igenom allt det som jag har gjort - och nu kan jag det snart!

Jag tänker inte göra det för egen vinning men jag tänker göra det för att kanske kunna hjälpa andra mammor och barn att få en snabbare hantering och ett värdigare bemötande av olika myndigheter. Ingen förtjänar att behandlas så som vi har gjort och jag ska göra allt i min makt för att det ska uppmärksammas och jag hoppas att det genom det kan komma en ändring. En sak har jag lärt mej och det är att om man tror på något så är det värt att kämpa för att komma dit!

Jag har kämpat länge men kanske så kommer det något gott ut av allt detta och kanske kan jag rädda andra från myndigheters misstag med mej och mina barn! Jag kan bara hoppas att jag kan uträtta det!

PUSS    från T

Jag har börjat drömma igen men inatt var det ingen mardröm men en dröm som berörde mej och som finns kvar inom mej och ger mej styrka!

När jag var 19 dog min bästa vän - min morfar - han som hade lovat att han alltid skulle finnas för mej, som skulle stötta mej och som hade sagt att han alltid skulle skydda mej och inte låta något hemskt hända mej! Jag vet att det inte är möjligt att en person ska kunna det men när han sa det till mej så var det inte "svammel" det var ett löfte. När han dog kändes det som om alla svek mej! Jag var arg, jag kände mej ensam och det kändes så tomt. Hur många gånger lyfte jag inte luren för att ringa till honom bara för att inse att han fanns inte kvar.

Jag har en gång tidigare drömt om honom och det var den första gången som jag blev misshandlad. Då kom han fram ifrån ett träd och sa att det var inte detta jag förtjänade - jag förtjänade så mycket mer! Sen var han borta och tomrummet fanns igen. Många gånger under denna resa och åren i helvetet har jag varit lättad över att morfar inte fick se vad som hände och hur jag levde och utsatte mej själv för!

Inatt kom morfar till mej igen! Denna gången så kom han till mitt sovrum - han stod framför mej och det kändes verkligen som att han var här. Jag vet att det är omöjligt men det var en så påtaglig känsla så det kändes som om jag hade kunnat röra vid honom, gett honom en kram och bara fly från allt i hans famn. Han var tillbaka hos mej. Han tittade på mej och hans ögon lös av den kärlek som jag alltid sett där. Han sa bara några ord och de har etsat sej fast: "Jag är med dej och du kommer att klara detta! Du är starkare än du tror" Sedan var han borta men denna gången fanns det inte tomhet där han hade varit det fanns en styrka och en kärlek som jag inte känt tidigare och jag VET att jag kommer att klara detta. Det är nu som Lejonmamman verkligen vaknar!

Idag kom intyget som ska med till rättegången från dagis och jag har alltid tyckt att det har varit så hemskt att läsa det som barnen har sagt eller visat. Det blir så mycket jobbigare när det blir svart på vitt. Det var jobbigt att läsa det de hade sagt denna gången med men det väckte inte den hopplöshetskänsla och känsla av att jag inte har kunnat skydda dem utan denna gången väcktes det en aggressivitet och en bestämdhet att det är INGEN som ska få skada oss i framtiden. Jag har fått dem därifrån och jag tänker inte låta det hända igen. Jag ska skydda dem och jag vet att jag kan göra det nu! Jag har fått stöttning av människor som aldrig har varit i dessa situationer tidigare och jag har "älsklingar" som tror på mej så varför ska jag inte tro på mej själv.

Och vet ni vad - för en gångs skull tror jag på mej själv och jag vet att jag kommer att klara detta. Livet är inte en raksträcka utan det är en berg-och-dalbana men konsten är att följa med både i upp och nedgångarna och att överleva det - och det har vi gjort och vi kommer att göra det även i framtiden! Tack alla mina älsklingar som finns där och stöttar mej. Ni är oersättliga och jag älskar er av hela mitt hjärta! Och jag ska visa er, mej och alla andra att jag kommer att klara detta för jag tror på mej själv och vet att jag är stark!

PUSS   på er från T 

Och det som skrämmer mej är att jag känner mej så lugn! Alla hysteriska känslor är borta, jag känner att jag ska gå dit jag ska göra mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag kan inte påverka vad alla som sitter där tänker, tycker eller dömmer och jag har förlikat mej med den tanken. Jag har bestämt mej att jag inte ska visa Äcklet den rädsla och skräck jag känner inför honom men föraktet jag känner det kommer jag inte att kunna dölja och det tänker jag inte ens försöka med heller! För en gångs skull är det jag som får se honom i den situationen som jag kändemej i hela mitt liv med honom - som den svage! Och vad än domen blir är jag en vinnare för jag har klarat denna resa och jag har byggt upp en trygghet och fungerande vardag för mej och barnen som skulle kännas 110% trygg och säker om det inte var för honom. Alla beslut som jag har tagi inför denna dagen känns rätt och det är en underbar känsla - jag ångrar inget jag har sagt eller gjort!

Imorse var jag och pratade med barnens terapeut och jag känner mej så stolt - dels för de framsteg som barnen har gjort men även över mej själv. För en gångs skull kunde jag ta åt mej det beröm jag fick av henne för att i ett kaos ha klarat av att bygga upp en vardag där barnen kan känna sej så trygga det går men där det har funnits rutiner och mängder av kärlek. Och jag känner mej stolt att få höra av en "utomstående och yrkesman" att jag har gjort rätt, att jag har stöttat barnen när det har behövts men även att jag har "tvingat" dem att möta vissa rädslor för att de ska se att det inte är så farligt när de har rätt personer runt sej. Jag känner att jag behövde höra det och jag behövde och kunde ta det till mej och det är ett stort framsteg för mej som suger åt mej kritik men inte kan ta komplimanger. Jag känner mej stark och jag känner att jag tar åt mej det som gör mej starkare - allt annat rinner för tillfället av mej.

Igår fick jag höra av en person som står mej nära att jag kommer att klara det och att hon var övertygad efter att ha sett min blick förra gången som jag mötte honom i rätten. Jag tänkte bara när hon sa det att jag var inte stark då, jag var liten och livrädd! Tänkte på detta när jag hade lagt mej och när jag såg det med mina "nya glasögon" så inser jag att det var den bilden som var förväntad av mej men nu vet jag att jag inte var det. Jag klarade av att gå in i salen, jag klarade att sitta mitt emot honom utan att titta på honom och jag fick fram det som jag ville och jag vann - rätten lyssnade när det gällde den delen på mej! Varför kan jag inte känna att de kommer att tro på mej denna gången? Bilder ljuger inte och i dessa finns alla skadorna, minnena är många och de kommer att finnas där och vet ni - JAG VET IDAG ATT JAG KOMMER ATT KLARA DETTA OCH JAG KOMMER ATT VARA STOLT EFTERÅT! Stolt för att jag och barnen kommer ännu ett steg på våran resa mot friheten och jag har stått upp och visat att jag inte accepterar det jag och barnen har varit utsatta för! Bara det är en vinst för mej och barnen!

Den största vinsten är dock att jag idag tror på mej själv och jag kommer aldrig mer att ge någon övertag eller nedvärdera mej - jag och barnen förtjänar ett bättre liv än det och jag kommer aldrig mer att tillåta det.

Jag tänker i fortsättningen fånga dagen och jag tänker njuta och leva den - till 110%!

PUSS    från T

  Nu ikväll kom det ett mess till min telefon som fick mej att explodera och bara bli vansinnig. Hade det kommit för en vecka sedan så hade g börjar gråta, känt mej nedbruten och lagt skulden på mej själv så jag kan tacka den personen för att den inte kunde ha valt en bättre tidpunkt än nu - för jag känner mej starkare än jag någonsin har känt mej och jag kan argumentera om allt det som jag har varit med om.

Messet hade en fråga: "Tycker du inte att du berövar barnen deras pappa?". Vare sej hej eller hejdå vilket jag tycker hör till uppfostran att man kan lägga till även om man bara ska ställa en fråga. Jag skulle kunna ha skickat iväg ett svar på den för det hade blivit jättekort :Nej! men jag kände att jag inte ens tänkte sänka mej till nivån att svara för jag kände att jag inte tänker bemöta det och det tänker jag inte göra här heller men jag måste bara avreagera mej för jag är så arg och jag vill kunna sova inatt och drömma goa drömmar istället för mardrömmar.

Jag känner inte att jag någonsin har berövat barnen en pappa för i mina ögon är en pappa en person som vill sina barns bästa och vill skydda dem från allt ont och det har inte deras gjort. Jag tycker att barn ska ha rätt till trygghet, kärlek och omtanke och det har de här hemma och de har inget behov av att träffa sin "pappa" och den dagen som de ev frågar om de får träffa den personen så tänker jag inte stå ivägen om de är stor nog att ta det beslutet och kan inse att det kan få konsekvenser för både dem och mej. Liten har jag konstaterat tror att "pappa" är ett namn på alla manliga som kommer och hämtarpå dagis bara för att alla andra barn skriker det och att det även är ett namn på älsklingsfilmen - Barbapappa!

Egentligen är det inte frågan i sej som gör mej mest förbannad utan att personen som har ställt den kan ställa den utan att veta bakgrunden. Tänk om jag hade varit änka och att min man nyligen hade gått bort? Tror månniskor att det är så kul att få en sån fråga då? Det finns massor av tänk om.............. och tydligen så finns det fler idioter ute i samhållet än vadg tidigare har trott men det är ju skönt att jag någonsin inser att det är så samhållet ser ut och att de finns överallt. Santidigt då förstår jag inte heller vad människor har med det att göra!!!! Vad är det som säjer att det inte är så att han inte ville ha dem utan att det bara varit jag som vill ha dem och att det därför är så att de är hos mej på heltid? Är folk verkligen så nyfikna att de "går över lik" för att få något att skvallra om!

Snälla människor - tänk tre steg längre än vad ni gör innan ni ställer en fråga som ni inte har med att göra! För er som bryr er och vet om mej, mina barn och min historia och finns för mej i alla lägen så är det bara att fråga vad ni vill för jag vet att era frågor kommer av kärlek och omtanke!

Puss    från Häxansurtant    

.............. har jag träffat på människor som har påverkat mej och min resa på oika sätt. En del har puttat ner mej i en dälpa (heter det så på svenska eller bara för mej?) medans andra människor har gett mej en raketfart framåt så att jag har kommit upp till toppen. Alla de jag har mött har fått olika betydelser för mej och även för mina barn. Skruttan pratar fortfarande om den snälla farbrorn (min advokat) som "frågade henne olika saker och när det var jobbigt mamma, då gjorde han så att jag skrattade. Jag höll faktiskt nästan på att kissa på mej" han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för allt som han har gjort och kommer att göra. Medmänsligare advokat kan man inte hitta och inte mer att bry sej om en heller.

Jag kan ibland le åt min första socialsekreterare som hör av sej ibland bara för att höra hur det är men även för att påminna mej om att jag är kvinna och inte bara mamma och att jag måste komma ihåg det. Han har gjort många tabbar och misstag under denna resa men jag kan även se de gånger som han har haft ett hjärta och inte tänkt efter reglerna utan kunnat se det ur min sunvinkel. 

Jag skulle kunna göra en lista som inte är av denna värld över människor som har en jättestor betydelse för oss men jag tänker inte göra det för jag kommer att glömma någon och det vill jag  inte utan jag är bara så tacksam över att ha fått träffa och lära känna dessa personer som har funnits där hur jag än har mått och just att det har funnits ett gehör för vad jag behöver/behlvde höra. Min "min elaka mamma" (inte biologiska hon vet själv vem hon är) sa inte det jag ville höra men det som jag behövde för att tänka i andra banor och för att reagera och komma vidare. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att du kommer att klara det och jag tänkte bara att det är det lätt att säja för dem - men vet ni vad JAG KLARADE DET OCH JAG KOMMER ATT KLARA DET SOM LIGGER FRAMFÖR OXÅ! Jag känner mej så stark och jag känner att jag är en vinnare även vad domen kommer att bli. Jag har klarat detta för egen maskin och har fått människor som bryr sej om mej och barnen på ett ärligt sätt under vägen och det går inte att sätta ett värde på men det är helt underbart att ha.

Under vägen har det funnits människor som har fått en plats i våra hjärtan på en gång, andra större och andra mindre men jag brukar inte släppa in människor i mitt hjärta. Jag har lärt mej att göra det nu för alla är inte ute efter att såra eller bryta ner mej och det är något som jag måste lära mej och jag kommer att göra det en dag!

Fast jag är ju en grubblare så jag kan ju inte låta bli att fundera över vad det är som gör att vissa får en plats i ens hjärta på en gång medans de finns andra som skulle kunna kämpa hela sitt liv utan att få en plats där?! Hur kan det vara så att man bara känner att man tycker om vissa från början utan att de egentligen inte har visat något av sej själv? Dessa tankar åker varv på varv i mitt huvud och jag kommer inte på svaret men kanske en dag kommer det med men är man tidsoptimist så är man!

Igår låg jag i sängen med migrän och tankar som bankade i mitt huvud och det låter så dumt att skriva men jag brukar vara brutalt ärlig så jag är väll det även denna gången: Jag är tacksam att jag fick chansen att ta denna "resa". Den gav mej en andra chans i mitt liv att göra det jag ville och det som jag tycker är värdefullt i mitt liv. Jag har fått kontakt och relationer till människor som jag aldrig skulle ha fått om jag inte hade tagit de beslut som jag har haft. Jag hade inte haft de människor som jag har i mitt liv som hjälper mej att komma framåt och att inse saker som jag inte klarat av själv och dessa personer skulle jaginte vilja vara utan en enda dag!

Kanske var helvetet och det som hände priset jag fick betala för att jjag skulle få ett bättre liv och utan det hade jag inte varit den personen som jag är idag. Jag fick en andra chans i livet och jag tänker ta den och inte missa en endaste dag i framtiden för jag får inte chansen tillbaka!

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns och från och med nu ska jag göra allt för att det bara ska vara glada minnen när jag ser tillbaka på livet!

PUSS     från Häxansurtant

Jag måste ju komma på ett nytt namn kan ju inte heta surtant när jag inte är sur och bitter längre!!!!! Nu blev det svårt!!!! HELP!