Idag känns det som om allt är jobbigt. Jag är på väg at återvända dit där allt hände, inte huset men platsen i Sverige och det känns bara vidrigt. Jag känner att jag har gråtit hela tiden. Allt började med att jag skulle lämna barnen på dagis och just detta att jag har försökt att vara så stark för deras skull för att jag har haft dem runt mej och vill inte påverka dem med att jag mår dåligt. Nu var det bara jag och vetskapen att jag ska snart åka. Smulan och Skruttan hade världens seperationsångest för det är ju första gången som det inte finns ett skyddsnät.

Bara resan gör att det kommer upp så många minnen. Hur många gånger har jag inte åkt denna vägen och bara känt att jag skulle vilja vända och slippa åka till honom igen men jag har vetat att det inte har gått för det hade blivit så många bestraffningar att det var bättre att ta de få för att man hade varit borta och inte han hade fått haft kontrollen. Nu är jag på väg ner för att konfrontera honom imorgon i rätten. Jag känner bara panik över att behöva se honom. Vad som säjs och vad som kommer och hända det kan jag inte styra men just detta att behöva se den personen som har gjort en mest illa av alla människor, som jag är mest rädd för och som har gett mej och barnen mer skador än någon annan - det känns bara som skit.

Jag försöker koncentrera på det positiva: att detta är ett slut på det hela, att jag kommer att klara det och att jag får träffa människor som jag älskar och håller av som står bakom mej men obehaget i magen vill inte ge med sej. Jag känner mej lugn i kroppen men i magen sitter all oro.

Jag känner att jag har mängder med människor som finns bakom mej och stöttar mej och det får mej att gråta ännu mera. Bara att öppna världens gulligaste mail i morse gjorde att jag verkligen började gråta som Lille Skutt för det var bara så gulligt och jag är rörd än. Jag känner att det finns personer som får mej att tänka tankarna på rätt sätt. Det kommer att vara vidrigt imorgon men jag känner att när det är som jobbigast då ska jag tänka att jag måste berätta allt det jobbiga för att det i ett ytterligare steg kan rädda barnen från att kunna slippa att barnen ska tillbaka och träffa honom. Jag vet att jag är som en lejonmamma när det gäller mina barn så det är kring dem som jag får fokusera och hitta min styrka. Jag har tagit med mej saker som jag kan ta med mej in i rätten som ger mej styrka. Kort på barnen, min sten som jag fick till vårdnadsförhandlingen och mitt "blåa" och armlänk som påminner om en stark kvinna som är en av mina förebilder. Vissa personer som ger mej styrka har jag med mej in i rättssalen och de andra har jag med mej i hjärtat.

Jag ska klara detta för min och barnens upprättelse och jag kommer att klara det för jag är en överlevare och jag har inget val. Snälla skänk mej extra tankar och kraft imorgon - för de kommer att behövas för att jag ska kunna gå med rak rygg - och det ska jag!

Puss    från T