Många gånger har jag reagerat över att mina barn är som de är trots allt de t som de har varit utsatta för men samtidigt att det syns så tydligt i vissa situationer att de inte har haft "en normal" (förlåt uttrycket hatar det men hittar inget annat) uppväxt för det har verkligen varit allt annat än det. Jag känner att man kan se på dem i olika situationer att de reagerar kraftigare och att de har ett försvar som inte andra barn har. Det var som idag när en vän säjer när jag och Liten är hemma hos henne att det sysn så tydligt att hon reagerar på vissa saker och att det som hon har varit med om har satt sina spår. Jag trodde att inte andra märkte det för hon var ändå så liten när vi kom därifrån och ändå så märks det så tydligt.

Jag hade utvecklingssamtal på barnens dagis här i veckan och då sa hon som har "hand" om barnen att det är många gånger som man får påminna sej om att de är så pass små som de är för att de verkar och är som så mycket äldre. Det är så jag känner många gånger och det är där som det dåloga samvetet kommer in för mina barn har aldrig haft möjligheten att vara små - att bara vara barn.

Skruttan är den som kom till världen först och är den som varit mest utsatt eftersom hon just är den äldsta. Hon är den som försökte att skydda alla och den som lärdes sej reglerna, både de uttalade och de outtalade. När Det kom in i rummet så var det vi två som stelnade till och läste av vad det var som skulle komma. Det är så hemskt men man kände verkligen av stämningen och om man skulle våga säja något eller om det bara var att vänta på vad som skulle komma.

Smulan kom till världen som den mest envisa som man kunde hitta. Hon fogade sej snabbt men var Dets favorit så hon slapp mycket av bestraffningarna bara för att hon var lik honom. Hon spelade mycket på detta att vara söt och att gömma sej bakom oss andra. Hon gjorde som oss alla andra - hon hittade en överlevnadsstragi.

Många gånger efter att vi har kommit därifrån så har jag fått höra att jag är en strateg och speciellt när jag har varit i kontakt med hjärnskadeteamet och att jag har lagt mina egna strategier för att klara av vardagen. Detta är något som jag gör utan att tänka på det bara för att det är ett beteende som jag har haft under alla dessa år som jag levde tillsammans med Det och jag gjorde det för att jag och barnen skulle överleva och ett så invant beteende försvinner inte!

Sanningen svider men samtidigt så ger det mej kraft att fortsätta att kämpa och en dag kommer jag att ha nått målet!!!!

PUSS   från T

Igår pratade jag åter igen med min advokat på telefonen och efter det finns det en tanke som snurrar varv på varv på varv på varv i mitt huvud: Kan man värdera ett liv? Låter luddigt jag vet men mina tankar är ofta luddiga och flummiga men jag är stolt över det för förr vågade jag inte se att jag hade den sidan för den var svag hos mej.

Igår i tidningen stod det om en man som hade serverat alkohol utan tillstånd och blev dömd för detta. Han fick fyra månaders fängelse och det hade inte hänt något annat än att han hade sålt alkohol på sin pub. Sedan stod det om en kvinna som hade lånat en vattenskoter när hon hade över 2 promille i blodet och hade kört som en galning på en badplats och hade kört ihjäl en person. Hon fick sex månaders fängelse. Detta får mej att reagera för jag tycker inte att det är rätt att servera alkohol utan tillstånd men jag tycker att det var värre att köra ihjäl en person och riskera flera andra personers liv på denna badstrand och allt som skiljer är 2 månader i straff.

Jag tänker på min egen rättegång! Det känns som om vilket straff Det än får så kommer det inte att väga upp det som vi har varit med om och hur vi mått och haft det efteråt. Inga pengar eller straff kan få det som har hänt ogjort och det kan inte heller göra så att vi inte har skadorna och minnena kvar. Jag känner att straffsystemet i Sverige är så fel. Man får mer straff för att döda en varg än att döda en människa.

Känslor är något som inte kan värderas materiellt och ska inte göras det heller för det har sitt "eget vårde och pris" men ibland känner jag att som offer och anhörig så skulle det vara lättare att kunna gå vidare om man såg att samhället visade att det var fel, och att det inte är accepterat på ett annat sätt än det gör idag. Många gånger kan jag känna att de straff som det står om är ett hån för de som är drabbade är drabbade av det som hänt hela livet om det inte handlar om tex ett snatteri.

Igår försvann Skruttan när vi var ute och lekte och jag kunde inte hitta henne. Jag letade på alla de ställen som vi brukar vara på men hon fanns inte. Jag började ringa till grannar som hon ev kunde ha gått till men hon var inte där heller. Jag kände att paniken kom och min enda tanke var att nu har han hittat oss och tagit henne för att hon enligt honom har "förått" våran familj. Man berättar inte det som hände i Helvetet för man vet straffet. Efter letande och miljoner tankar som jag inte ens vill skriva ner så visade det sej att hon tagit en helt annan väg än mej till lekparken som ligger en bit bort och att hon var där men hade glömt att berätta vart hon gick. Då känner jag att jag kan bli så arg över att vi ska behöva leva så här och känna så här. Varför är det offrena som ska gömma sej, ha reservplaner och vara rädda - borde inte samhället ha jobbat fram en bättre strategi för detta?

En annan sak som jag känner kan reta gallfeber är just detta med skadestånd för det är så läga summor så det känns som ett hån. Pengar kan inte göra så att skador, minnen eller måendet blir bättre men det styr mycket. Mina barn såg den sista misshandeln, de har sett hur Det har behandlat mej och de har varit utsatta själva under flera år. Det de kan få i sadestånd för att ha sett när jag misshandlades är 5000 kr och då känner jag att va räcker det till? Hade jag behövt betala för terapin som de går på så hade summan varit mer än det och jag känner att detta gör att man tycker att lagen inte räcker till

Jag känner att det som gör mej frustrerad är att lagen ser ut så att man får två månader mer för att köra en vattenskoter full och ha ihjäl en människa än att servera alkohol utan lov! Hur värderas då liv egentligen?

PUSS    från T