Jag kan känna att jag irriterar mej på folk som är fega och inte vågar stå för vad de tycker eller vad de gör och det gör mej bara så arg. Jag har gjort många misstag i mitt liv men jag står för dem och jag kommer att fortsätta att stå för dem men de gjorde mej till den jag är idag. Jag är stolt över den person jag är för jag har förverkligat de flesta drömmar som jag har haft och jag har kämpat för att nå de mål som jag har satt upp. Vissa gånger har jag inte nått enda fram men jag har gjort mitt bästa och då kan jag inte göra mer.

Jag har stått upp för mej och barnen och jag har tagit beslut som jag hoppas att ingen annan människa ska behöva göra. Jag har varit i situationer som jag önskar att ingen ska behöva hamna i men jag överlevde, jag utvecklades och jag fick erfarenhet och förståelse. Man kan välja om man vill se det positiva eller om man bara vill se det negativa i situationen. Jag är rak och ärlig men jag känner att när jag inte får det av andra - då ger jag upp. Jag orkar inte spral ett spel där den andra personen sätter upp reglerna - jag harr gjort det i för många år nu och det är inte bra, man mår inget bra för det. Jag tänker inte ändra mej för att passa någon och jag tänker inte vara en person som man har när det passa men inte annars.

Jag har människor som stöttar mej de dagar som jag är nere och de dagar som jag är uppe och dem värdesätter jag och tänker lägga min energi för att finnas där för dem. Jag tänker inte vara en person som man tar fram när det behövs men andra dagar inte behöver så då får det vara. Jag är för rädd om mej själv för att vara den personen.

Jag och Liten befinner oss på samma plan i livet - vi testar vilka gränser som är tillåtna och inte. Vad kan man säja nej till och vad ska man inte säja nej till. Jag är som person en som känner efter innan jag släpper in en person i mitt liv och innanför min privatacirkel och jag riskerar inte att bli sårad igen. Jag släpper in dem som betyder något för mej och som jag litar på. Dem som inte det passar kan jag vara utan. Jag känner att jag har gjort många misstag i mitt liv men jag står för dem och det är de som har gjort att jag är den personen som jag är idag. Jag är stolt över vart i livet jag befinner mej och den styrka som jag har hittat inom mej. Jag har tagit beslut som jag inte ens önskar att min värsta ovän skulle behöva ta men jag står för dem. Jag har varit i  situationer som jag önskar att ingen skulle hamna i.

Jag känner att om inte människor kan stå för det de gör då vill jag inte vara en del av den för har jag en gång accepterat det så kan jag inte ändra spelreglerna längre fram. Jag är stolt över mej själv och om andra inte är det så är det upp till dem men jag tänker inte vara en spelpjäs något mer. Jag är för rädd om mej själv för att utsätta mej för det.

Jag lever livet som finns idag och jag tänker inte neka mej själv att göra det. Jag står för mina vänner och dem jag håller kär men jag tänker inte finnas för dem som inte står för saker och ting. Jag är inte en leksak som man tar fram när det passar och jag har satt min gräns. Jag lyssnar på mej själv och gör vad jag mår bästa av. Passar inte det så är det inte rätt för dem!

PUSS    från T  

Så många tankar och farhågor som det funnits kring denna dagen det trodde jag inte att man kunde ha - men nu vet jag att det kan man och man överlever iallafall. Jag känner att dagen inte blir vad jag trodde att den skulle bli eller sluta men jag är nöjd med vad det blev och jag känner mej lugn.

Jag fick träffa och krama om min helt underbara och älskade syster innan jag skulle gå in, jag hade andra helt underbara personer med mej och jag kände mej lugn tills jag såg M stå där. Min underbaraste M som har stöttat mej och barnen och som har hjälpt Skruttan att bearbeta så mycket. Blir helt varm bara jag tänker på dessa personer som står mej så nära och som jag älskar så mycket. Att komma innanför dörrarna till tingsrätten gör att det känns som om man väger hundra kilo mer än när man öppnade dem men jag klarade det och jag klarade att ta det avgörande steget över tröskeln. Det som gör att det känns som att nu finns det ingen återvändo nu är det bara att köra.

Jag kände när jag såg Äcklets namn och brottsrubriseringen på tavlan att bara det kändes som en upprättelse för de hade verkligen trott på mej och det skulle bli av - efter idag skulle det finnas en tid som inte kretsade kring en rättegång och allt efter den.

Jag kände att för varje steg som jag tog i trappan så blev det tyngre och tyngre att ta nästa. Jag klarade trappan och jag klarade att ta stegen fram till den salen som vi skulle vara i. Bara detta att ha klarat detta utan att ha svimmat eller spytt var en seger.

Eftersom det idag finns mer bevisning än vad som tidigare funnits så blev det idag så att vi bestämde att rättegången skulle skjutas upp tills allt detta är klart och inlämnat och ett nytt rättsintyg har kommit. Jag var medveten om att detta skulle kunna ske precis innan vi skulle gå in och jag trodde att detta kommer jag att älta och vända och vrida på. Jag trodde att jag skulle fundera på om det blev rätt eller inte, väga naktdelar mot fördelar men jag känner mej just nu bara lugn och det känns rätt.

Jag hade kunnat få ett slut idag men det kom inte och jag tror att det var någon mening med det. Jag känner att jag vill ha ett slut men jag vill ha ett slut som är rätt. Jag vill känna att det inte fanns mer saker som man kunde ha gjort och därför känns detta bra. Jag känner att jag fick chansen att träffa människor som jag älskar och har olika relationer med och jag har blivit starkare av detta. Jag klarade av det och att förhandlingen inte blev av det visste jag ju inte innan men jag klarade iallafall av att gå dit och gå in i samma sal.

Jag ska lyda tavlan som jag fick "LEV idag" för det var vad jag bestämde mej för innan rättegången och det löftet till mej själv ska jag hålla. Mitt liv är här och nu!

PUSS   från T