Idag ringde min gamla socialsekreterare mej! Efter att vi hade flyttat så valde kommunen som jag flyttade till att göra ytterligare en barnavårdsutredning efter att ha läst den första och sett vad de tyckte fattades i den. Jag fick en som bara var inhyrd och som var en ängel. Mer rak och sympatisk människa kunde jag inte ha fått. Hon gjorde klar utredningen med raketfart eftersom hon skulle sluta strax efteråt och det kändes skönt att hon gjorde detta för man kunder diskutera med henne. En sak som hon sa till mej som har stannat kvar och som kom idag igen var detta "Du är stark och Du kommer att klara detta". Varje gång som jag har fått höra att jag är stark så har jag tänkt att de vet inte att jag är det utan säjer det som de tror att jag vill höra - för stark var det sista som jag kände att jag var.

Idag har tanken snurrat i mitt huvud - vad är egentligen att vara stark? Man kan ha en stark vilja, ha styrka när man ska lyfta eller bära och det finns mängder av sammanhang som just stark kommer in och förtydligar men vad är det egentligen att vara stark som person?

Jag har egentligen inte svaret men om jag ser till mej själv så tror jag att min styrka ligger i detta att vara ärlig. Jag har varit ärlig i polisförhör, samtal med socialen och familjerätten och jag har varit 110% ärlig i min bild av honom. Jag har sagt så som jag har upplevt det och som jag har känt. Jag hatar skitprat och smutskastning och jag har lärt mej att man faller ofta på det själv och därför valde jag att berätta sanningen för den visste jag att jag kunde berätta gång på gång och att det skulle vara en röd tråd i den - det skulle inte vara skillnader, bara i orden som jag använde. Min överlevnad och alla de personer som funnits för mej och barnen  har stärkt mej men det som gett mej mest styrka är mina barn.

Bara att se glädjen i deras ögon, se att de kan le med hela ansiktet igen, se att de kan känna sej så trygga att de kan ta några steg utan att jag är bredvid dem, att de åter vågar säja vad de tänker och tycker och bara deras utveckling ger mej styrkan att kämpa vidare. Utan dem tror jag inte att styrkan hade funnits. Bara när de kommer och ger mej en hård kram och säjer "Mamma! Jag älskar dej, jag tycker om dej" ger en kraft att kämpa lite till. Att se att Liten är som "andra" barn och veta att jag har lyckats rädda en av dem från att bli för kuvad ger mej kraft och styrka. Att se att de inte behöver slänga i sej maten för att hinna bli mätta och att inte behöva vara rädd att han ska rycka undan tallrikarna för dem för att de har spillt gör det värt varje berg-och-dalbana som har varit. 

Många gånger känner jag att det är så lätt att fokusera på det som är negativt och det som man inte har klarat av eller klarar av idag men kanske är det dags att lära sej ett annat tänkande att kunna säja att man är duktig och bra istället för att säja till sej själv att jag kan inte det eller det. Sverige är ett land där det verkar vara fult att tycka att man är duktig och att man klarar saker men jag tror att det är dags att tänka på det. När jag kommer i de "mörka" stunderna så ska jag se till alla framsteg istället för de steg tillbaka som vi har tagit. 

Till rättegången fick jag ett intyg från dagis som var en sammanfattning om vad barnen hade sett och en kommentar som har fastnat är den som Smulan sa : "Pappa slår mamma, mamma slår inte pappa, men pappa slår oss". Många gånger trodde jag att barnen var för små för att förstå vad som egentligen hände och utspelade sej där hemma men jag vet av egen erfarenhet att man inte kan lura barn. De märker så mycket mer än vad man tror. Skruttan sa många gånger när vi hade flyttat samma saker som han hade sagt till mej under åren. När jag frågade henne varför hon sa så var svaret: Det sa pappa och jag är pappa nu! Jag kände förtvivlan över detta att hon skulle vara pappa och sen kom Skruttan även i denna fasen. Jag minns när jag sa till BUP vad ska jag göra - jag vill inte att de ska bli som honom. De bara tittade på mej och sa "Du har svaret inom dej! DU vet vad du ska göra! Detta är deras sätt att bearbeta och det kommer att försvinna" De hade rätt och det försvann och det är bara att inse att vi har olika sätt att bearbeta jobbiga saker som vi varit med om. 

Jag har ett sätt och det är att skriva av mej och en annan person har ett annat sätt men en sak vet jag och det är att man ska lyssna på sej själv för man har svaren bara man vågar lyssna. Och styrkan den sitter i att kunna lita på sej själv och att stå för de beslut man har tagit och om jag lär mej det kommer jag att bli starkare än någonsin!

PUSS    från T 

Igår fick jag en kommentar som jag har funderat fram och tillbaka kring men jag har valt att inte publicera den för att skydda den som skrev den. Jag känner att många gånger får jag frågan hur jag kan vara så stark och hur jag har kunnat klara denna resa. Jag kan inte se att jag har varit så stark för jag tycker att jag bara har gjort det som jag har varit tvungen till - att rädda mej själv och barnen. Vi hade inte levt om vi hade stannat kvar och hade vi gjort det så hade vi varit helt tomma psykiskt.

Jag fick ta emot många slag och kränkningar och fick ärr på bäde utsidan och insidan och de på insidan är de som är svårast att få att läka för det behövs så lite för att de ska öppnas igen. Någonstans inom mej fanns känslan att "du kan slå mej hur mycket du vill, du kan kränka mej så mycket du vill men du kan inte ta ifrån mej viljan att överleva" och jag tror att det var den tanken som gjorde att jag klarade mej att komma ifrån allt. Det lyckades inte komma åt den för min överlevnadsinstinkt var så stark så den kunde ingen rubba.

För varje slag, för varje kränkning så blev överlevnadsinstinkten starkare och starkare och jag lämnade honom bara mer och mer psykiskt. Att jag sedan inte kunde komma därifrån fysiskt det var för att jag visste att jag inte kunde få med mej barnen och man lämnar inte dem man älskar och gör allt för i det helvete som man själv flyr från.

Idag började jag ett projekt att få ordning här hemma eftersom det fortfarande finns saker som jag tänkt att jag tar det senare. När jag sprang (det var att ta i) här hemma med en gungstol som jag försökte att placera ut så insåg jag en sak - så som möblerna är här hemma nu så planerade jag i mina drömmar medans jag levde i helvetet att mitt hem skulle se ut den dagen jag lyckades komma därifrån med barnen. Det var som ett slag i magen att inse det och det fick mej att stanna upp. Jag minns känslan när jag låg där på sängen och det gjorde ont både på in- och utsidan och jag drömde om hur barnen och jag skulle kunna bygga upp ett hem som var så som vi ville inte som vi var tvugna att ha det.

Jag blev nedbruten som person, min vilja fanns inte och jag visste inte vad jag tyckte eller rättare sagt jag vågade inte stå för vad jag tyckte men min överlevnadsinstinkt den fanns kvar och den kom ingen åt. Jag vet inte om jag hade haft den lika starkt om jag inte hade haft barnen för min första tanken var att jag var tvungen att skydda dem.

Jag överlevde helvetet och jag har överlevt resan fram till dags datum och jag vet att jag kommer att klara av den sista biten som ligger framför mej för om min överlevnadskänsla har överlevt allt detta kommer den att hjälpa mej att komma framåt även nu. Det är som min terapeut sa till mej att ingen kan göra något mot mej som jag inte ger dem tillåtelse till så länge jag tror och lyssnar på mej själv - och jag ska aldrig mer svika mej själv för jag är starkare än jag tror och jag klarar mer än jag tror! Egentligen är det bara att jag ser mej runt här hemma för jag lyckades bygga upp drömmen som jag hade i helvetet som gjorde min överlevnadsinstinkt starkare - att jag och barnen förtjänade ett hem som vi kunde kalla vårat och som vi bestämde över och hur det skulle se ut och att jag klarade att bygga upp det jag drömde om när allt var som svartast.

När natten är som mörkast - är gryningen nära!!!!!!!

Puss   från T som nu ska stänga de blå och sova