Igår kväll satt jag och pratade med en vän till mej som har varit med under flera år. Hon och jag har nog ältat allt som  man kan älta inom en vänskap. Jag skickade iväg henne på en blind-dejt som visade sej att det var med den mest "feliga" person som det någonsin hade kunnat bli, vi har stöttat varandra i med och motgång och det vi inte vet om varandra det är inte värt att veta. Känns så skönt att ha en sån vän som man bara kan säja precis vad man tycker och tänker till och fastän jag är brutalt ärlig mot henne så vet jag att hon tar det på rätt sätt - att det ligger kärlek barkom mina ord.

När det kom till polisförhör så kände jag att jag ville hålla henne utanför detta så länge det bara gick men till slut kom jag till gränsen där jag inte hade ett val eller rättare sagt en möjlighet att hålla henne utanför och när jag lämnade hennes namn och nummer så var det med en viss tvekan och på frågan om jag trodde att hon skulle göra det så kunde jag inte säja ett självklart ja. Jag tvekade på om hon skulle våga men hon ställde upp och gjorde det jättebra! Så många tankeställare har jag fått mej av det att hon vågade.

Hon skulle ev vara den som ställde upp och passade barnen när jag var till rättegången och det kändes bra. Sen kom min advokat på att det kanske skulle vara bra att ta in henne som vittne för att hon hade avlagt ett starkt vittnesmål. Återigen tvekade jag och sa precis som jag kände till min advokat: Jag vet inte om hon kommer att våga göra det! Jag kände åter igen tvekan men även denna gången visade det sej att jag hade fel hon sa att om det behövdes så gjorde hon det.

Igår pratade vi på telefonen och då säjer hon till mej: Jag kommer att ta ledigt på rättegångsdatumet. För om jag inte ska passa barnen så kanske jag blir inkallad som vittne och om jag inte blir det då kommer jag att vara med i rättegångssalen. Jag försöker vara psykologisk och säjer till henne att hon behöver inte vara det om det känns jobbigt för jag förstår henne eftersom hon fortfarande bor kvar på samma ställe som jag levde. Då kommer kommentaren: Det är dags att vi slutar att krypa i buskarna för honom - har vi inte gjort det tillräckligt länge om vi ska vara ärliga!!!!

Och ja vännen: Vi har krupit i buskarna tillräckligt länge! Vi har varit tysta tillräckligt länge. När jag kom in i denna cirkus så sa min andra socialsekreterare till mej: När du kommer in i rättssalen så är det du som är kung! Jag tyckte det lät helt sjukt men det är som jag sa till min terapeut idag - Detta är "min show" och mitt tillfälle till att berätta sanningen och jag tänker ta den. Jag tänker inte vara för rädd för att berätta det som finns inom mej. Jag är inte man så jag kan inte vara kung men jag kan vara en prinsessa och det ska jag. Jag ska vara den som jag ville vara när jag bröts ner - jag vill vara den starka kvinna som jag egentligen är och jag kommer att ta chansen.

Min uppfattning har till idag varit att jag fick chansen att ta mej därifrån när den sista misshandeln kom men idag fick min terapeut mej att inse att jag fick den inte gratis jag tog den och jag skapade den för hade jag varit så svag som jag tyckte att jag var så hade jag inte klarat det. Jag såg min chans och jag tog den. Nu har jag chansen att få ut sanningen och jag tänkter göra det. Jag har chansen att kunna ändra efteråt så att andra inte behöver möta allt motstånd och hinder som jag har fått gjort och jag ska ta den. Det är den här dagen jag har väntat på att den ska komma. Hur många gånger har jag inte pratat med C och sagt att när detta är klart då ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva gå igenom allt det som jag har gjort - och nu kan jag det snart!

Jag tänker inte göra det för egen vinning men jag tänker göra det för att kanske kunna hjälpa andra mammor och barn att få en snabbare hantering och ett värdigare bemötande av olika myndigheter. Ingen förtjänar att behandlas så som vi har gjort och jag ska göra allt i min makt för att det ska uppmärksammas och jag hoppas att det genom det kan komma en ändring. En sak har jag lärt mej och det är att om man tror på något så är det värt att kämpa för att komma dit!

Jag har kämpat länge men kanske så kommer det något gott ut av allt detta och kanske kan jag rädda andra från myndigheters misstag med mej och mina barn! Jag kan bara hoppas att jag kan uträtta det!

PUSS    från T

Jag har börjat drömma igen men inatt var det ingen mardröm men en dröm som berörde mej och som finns kvar inom mej och ger mej styrka!

När jag var 19 dog min bästa vän - min morfar - han som hade lovat att han alltid skulle finnas för mej, som skulle stötta mej och som hade sagt att han alltid skulle skydda mej och inte låta något hemskt hända mej! Jag vet att det inte är möjligt att en person ska kunna det men när han sa det till mej så var det inte "svammel" det var ett löfte. När han dog kändes det som om alla svek mej! Jag var arg, jag kände mej ensam och det kändes så tomt. Hur många gånger lyfte jag inte luren för att ringa till honom bara för att inse att han fanns inte kvar.

Jag har en gång tidigare drömt om honom och det var den första gången som jag blev misshandlad. Då kom han fram ifrån ett träd och sa att det var inte detta jag förtjänade - jag förtjänade så mycket mer! Sen var han borta och tomrummet fanns igen. Många gånger under denna resa och åren i helvetet har jag varit lättad över att morfar inte fick se vad som hände och hur jag levde och utsatte mej själv för!

Inatt kom morfar till mej igen! Denna gången så kom han till mitt sovrum - han stod framför mej och det kändes verkligen som att han var här. Jag vet att det är omöjligt men det var en så påtaglig känsla så det kändes som om jag hade kunnat röra vid honom, gett honom en kram och bara fly från allt i hans famn. Han var tillbaka hos mej. Han tittade på mej och hans ögon lös av den kärlek som jag alltid sett där. Han sa bara några ord och de har etsat sej fast: "Jag är med dej och du kommer att klara detta! Du är starkare än du tror" Sedan var han borta men denna gången fanns det inte tomhet där han hade varit det fanns en styrka och en kärlek som jag inte känt tidigare och jag VET att jag kommer att klara detta. Det är nu som Lejonmamman verkligen vaknar!

Idag kom intyget som ska med till rättegången från dagis och jag har alltid tyckt att det har varit så hemskt att läsa det som barnen har sagt eller visat. Det blir så mycket jobbigare när det blir svart på vitt. Det var jobbigt att läsa det de hade sagt denna gången med men det väckte inte den hopplöshetskänsla och känsla av att jag inte har kunnat skydda dem utan denna gången väcktes det en aggressivitet och en bestämdhet att det är INGEN som ska få skada oss i framtiden. Jag har fått dem därifrån och jag tänker inte låta det hända igen. Jag ska skydda dem och jag vet att jag kan göra det nu! Jag har fått stöttning av människor som aldrig har varit i dessa situationer tidigare och jag har "älsklingar" som tror på mej så varför ska jag inte tro på mej själv.

Och vet ni vad - för en gångs skull tror jag på mej själv och jag vet att jag kommer att klara detta. Livet är inte en raksträcka utan det är en berg-och-dalbana men konsten är att följa med både i upp och nedgångarna och att överleva det - och det har vi gjort och vi kommer att göra det även i framtiden! Tack alla mina älsklingar som finns där och stöttar mej. Ni är oersättliga och jag älskar er av hela mitt hjärta! Och jag ska visa er, mej och alla andra att jag kommer att klara detta för jag tror på mej själv och vet att jag är stark!

PUSS   på er från T