Ibland känner jag mej så liten och svarslös. Jag har svaren men jag kan inte ge dem för att mina barn är för små för att förstå dem eller att kunna ta dem. Fastän de är små så kommer tankarna, rädslan och funderingarna och det är då som jag känner att jag hamnar i den situationen att jag vet inte vad jag ska säja och jag kan inte säja något för det är inte jag som avgär det.

Jag är den ständiga tidsoptimisten - jag ska hinna med massor av saker på en och samma dag och om någon tittar på mina planer så skulle de inse direkt att det inte finns en chans till att hinna med allt detta på de få timmarna. Jag hade samma tempo när jag hamnade på skyddat boende för där trodde jag att jag bara skulle behöva bo några dagar sedan skulle allt vara avklarat som behövdes, samma med vårdnadstvisten och rättegången. Det belv inte som jag trodde kan jag lugnt intyga!

Jag har varit en person som har haft hundra bollar i luften samtidigt och klarat av det men nu efter hjärnskadorna så klarar jag inte det men försöker att göra det vilket resulterar i kaos. Jag försöker att mitt liv ska vara så lika som det tidigare har varit men skadorna sätter stopp och jag hoppas och tror att jag någon gång i livet kommer att kunna acceptera dem och anpassa mej mer med dem för att kunna få ett bra liv.

Under resan så har jag insett att jag kommer inte att förstå varför vissa saker har hänt och varför Det gjorde si eller så och kanske är det tur för om jag förstod det kanske jag oxå skulle vara en psykopat och lika sjuk som honom. Jag känner att jag måste bearbeta det som har hänt, förstå att det har hänt och lära mej att älska mej själv och leva med de minnen som jag har och det beteende som jag har fått som en konsekvens av Dets beteende. Jag måste inse att jag är den jag är idag för att jag varit med om det jag har och att jag måste lära mej själv att älska den jag är inte tänka att jag skulle vara annorlunda.

När vi kom från Helvetet insåg jag snabbt med andras hjälp och klokhet att min Skruttan hade en klar bild av "pappa" och att den var svart. Det fanns inget positivt som hon mindes och det gick inte att påverka den bilden. Hon hade en klar bild och fastän jag tidigt bestämde mej för att jag inte har eller hade någon som helst rätt att påverka deras bild av den som utgav sej för att vara "pappa" så var hennes bild av honom så klar fastän hon var så liten. Hon sa till mej minst en gång varje dag " Mamma jag vill ALDRIG mer till pappas hus! Lova mej det!!!!!" Varje gång hon sa det så skar det i mitt hjärta för jag kunde inte lova det för det var inte jag som bestämde det enda jag kunde säja till henne var att jag gjorde allt jag kunde för att de inte skulle behöva komma tillbaka dit om de inte ville det. Jag hade aldrig svikit hennes förtroende så hon litade på det.

När det hade gått två månader så hade jag ett intremistiskt beslut på att jag hade ensamvårdnad utan umgänge. Att kunna berätta för barnen att de inte skulle behöva träffa pappa på ett långt tag var en sån glädje. En glädje för att se vilken lättnad det var att se dem och Skruttan tackade mej hundra gånger: Tack mamma att du hjölpte oss!" Jag minns fortfarande att jag satt på boendet när jag öppnade beslutet tillsammans med G och vi grät båda när vi såg Skruttan och Smulans reaktion och alla andra märkte vilken skillnad det var på barnen. När vi kom till BUP dagen efter så sa de att Skruttan betedde sej som om hon vägde minst tio kilo mindre.

Skruttan kan fortfarande efter denna långa tiden säja till mej att jag ska lova att de inte behöver åka till pappa igen och hon började med det när det hade gått ett långt tag för henne för det var ju det vi sa. Smulan började rätt snart efter att hon kunde prata lite mer att säja att "Mamma! Jag vill aldrig bo hos Pappa. Han är dum -jättedum". Jag känner att de förväntar sej att jag ska kunna lugna med att säja att de inte ska behöva det men hur ska jag kunna säja det när det fortfarande inte är klart. Jag kan inte vara den som sviker dem och lovar saker som jag inte kan hålla utan jag måste säja som jag sagt så många gånger förut att jag och många andra gör allt vi kan för att inte de ska behöva återväda dit om de inte vill. Jag ser dock rädslan och att det inte är de svaret de vill höra utan att jag ska kunna lova dem att de ALDRIG mer ska behöva träffa pappa. Jag kan inte svika deras förtroende och säja det eftersom de redan har blivit nog svikna och har svårt att lita på andra.

Jag känner att framförallt de men även mot mej så blir detta en osäkerhet att man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Jag känner att de har varit utsatta för nog med övergrepp men nu gör samhället ytterligare ett övergrepp när det aldrig blir beslutat när man inte lyssnar på dem mer än vad man gör. Det finns anmälningar och intyg från olika myndigheter som är oberoende av varandra som säjer att det är skadligt för dem att återvända fysiskt, psykiskt och utvecklingsmässigt och ändå ska det ta en evighet innan man kan få ett besked och en riktig dom. Jag känner att det är så orättvist mot dessa små som redan känner sej så svikan och rädda och som är så sårade redan.

Jag känner att jag skulle vilja kunna säja till dem att de inte behöver åka tillbaka dit för jag behöver inte återvända för jag vet vad jag vill men det tror man inte att barn vet. Där är det andra som ska gå in och bedömma. Jag känner att när det är så uppenbart att barnen har farit illa och det finns mängder av anmälningar från myndigheter på olika övergrepp som de har utsatts för då borde man lyssna på dem. Samhäller borde inte sätta mej i en sits där jag inte kan ge mina barn ett besked utan får säja att jag gör allt jag kan för att de ska slippa det om de inte vill. De har sagt sen dag ett att de inte vill återvända och det har inte funnits en enda dag som de inte har sagt att jag ska lova att de inte behöver åka tillbaka. Det har inte funnits en enda dag som de har längtat efter pappa. Det har inte funnits en enda dag på hela den här tiden som Det eller hans släkt har visat att de vill ha barnen tillbaka i sitt liv eller att de har intresse av att veta om barnen har det bra, mår bra eller ens om de lever.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om tex farmor tänker på dem de dagar de fyller år eller undrar om de funderar hur barnen är eller hur de har utvecklats. De vet inte vilka leksaker de tycker om eller om de går på dagis eller om de ens lever. De har inte skickat ett livstecken som visar att de bryr sej om dem. Jag kan tycka att det är skönt på ett sätt eftersom banden till den sidan är brutna och jag behöver inte hamna i jobbiga situationer pga våran skyddade situation men det skulle kännas så hemst att förlora den ensamma vårdnaden eller att det blev ett umgänge när det är så tydligt att det inte finns något intresse för dessa tre små änglar.

Jag känner en sån frustration över att inte kunna ge dem ett svar, kunna få dem att känna sej trygga i denna situation och när det inte finns ord som räcker till. Jag vill inte ljuga, vill inte vara en som sårar dem eller som ger dem en falsk trygghet - jag vill vara ärlig men vill också känna att jag hittar dem rätta svaren och det gör jag inte idag.

Hur länge kan man svara att man gör allt man kan när en dag kan kännas som en evighet för ett barn? Jag vet inte men jag hoppas att det kommer att räcka fram tills den dagen jag kan ge dem ett klart beslut och jag hoppas att det beslutet ska göra så att de kan fortsätta vara de tre underbara personligheterna de är idag som har börjat kunna lita på andra och släppa in andra i sitt liv och som har lärt sej att det är tillåtet att göra misstag och att man lär sej av dem istället för att bli bestraffad och behöva vara på sin vakt hela tiden! Jag hoppas att det kommer att vara så för resten av deras och mitt liv för jag tycker att vi har förtjänat det!

Puss    från T