Jag har aldrig utgett mej för att vara bäst eller att vara den som är den felfria förälderna och jag kommer aldrig att göra det för den föräldern finns inte men idag känns det som om jag har varit irriterad och förbannad hela eftermiddagen när det hände grej efter grej och till slut känner jag att jag kan inte låta bli att undra vart ansvaret ligger!!!!! Jag tänker inte hänga ut någon utan enbart kriva av mej för jag känner att jag fortfarande är förbannad och att det kokar inom mej.

Jag har under mitt liv fått tagit beslut på beslut som inte varit en dröm att ta. Jag har ibland känt det som att jag har valt mellan pest och kolera men jag har tagit ett beslut, jag har egerat och jag har stått för det och framförallt har jaf slutfört det. Jag har tagit ansvar för mitt och barnens liv och handlande och det har många gåner svidit att göra det men jag har gjort det och jag har stått upp för oss. Jag har gång på gång fått tänka igenom olika alternativ och sedan ta det beslutet som jag tror är det rätta. Jaghar fått sätta upp regler för oss så att vi skulle få en fungerande vardag.

När vi flyttade till nya stället så kände jag att jag fick en möjlighet att visa barnen att det var "tryggt" att befinna sej utanför hemmet även om inte jag var precis bredvid. Jag känner att de harvågat "prova sina vingar" och jag kände att jag kunde njuta över att se dem ta dessa steg. Mina barn tar inte saker som händer dem på samma sätt som barn som inte har denbakgrunden gör och det är troligen ett "handikapp" som kommer att följa med dem och komma fram i olika situationer i livet.

Det som gör mej så förbannad idag är när jag ser att andra barn gör saker mot mina barn som jag inte tillåter att mina barn gör. Och då undrar jag om det är jag som har uppfostrat mina barn fel när jag har sagt att de inte får slå.sparka, skrika elaka saker till andra barn, spotta på andra och fler saker? Kanske skulle jag har lärt dem istället att om någon slår er så är det bara att slå tillbaka för kanske skulle inte deras reaktion på händelserna runt dem bli så stora då.

Jag kan se Skruttan idag när hon berättade om en händelse ute och frågar mej efteråt: Mamma! Ska man inte säja förlåt då om man gör så? Kanske har jag gett dem fel uppfostran för att de ska klara sej ute i världen. Kanske är det jaf som är för snäll så att det jag lär dem gör att de hamnar i situationer som skadar dem.

Under hela mitt liv har min grundtanke varit att jag ska kunna stå för det jag gör och jag ska inte göra saker mot andra som jag inte skulle vilja att de gjorde mot mej. Jag har aldrig slagit "Det" trots alla slag jag har tagit emot för att jag har haft den tanken. Jag känner att mina barn tar emot och ibland så önskade jag att de slog tillbaka fastän jag inte har uppfostrat dem till det. För nu räcker det med slag och sparkar som de har fått ta emot.

Idag kände jag att jag inte vågar ha dem ute utan att jag ser dem och kan ingripa. När det kommer till att det börjas spottas i ansikten av barn då känner jag att det har kommit till en så vidrig nivå så jag hittar inte orden. I min värld så förekommer inte det och jag har aldrig blivit spottad i ansiktet trots att jag har levt i helvetet. Jag känner att det är en så fruktansvärt kränkande grej och jag förstår inte att man gör det. Jag känner att jag tänker inte acceptera det och när jag ser att det är på väg att hända en av mina då känner jag att jag ser rött. Är det meningen att man ska behöva vara med hela tiden och kontrollera när mina barn är ute och leker? Dåt tycker jag att det är på fel nivå. Okej om det var bilar eller andra saker som jag fick skydda dem emot men inte detta. Jag lämnar inte barnen vind för våg eftersom det finns ett hot från det förgågna men detta hade jag inte kunnat drömma om.

För ett tag sedan kom mina barn gråtande med röda märken på sina ryggar efter slag. Det i sej gör ont men alla minnen som det rörde upp gjorde minst lika ont. Jag känner att jag orkar inte detta - vill inte vara med om detta men vart ligger ansvaret? Är ansvaret att jag ska vara med mina barn som en livvakt eller är det att jag ska lära dem att ge igen? Jag vill inte ha barn som slåss och håller på men just nu känner jag bara att jag är så frustrerad! Jag känner att detta är inte vad jag behöver och inte de som utsätts för det heller. Är det meningen att ett barn som har blivit spotad i ansiktet ska behöva vara inne för att slippa bli det igen? Är det meningen att jag ska behöva hindra att mitt barn blir spottat i ansiktet, slaget eller sparkat bara för att de befinner sej utomhus? Jag tycker inte det men just nu känns det som att det är verkligheten!

Nu ska jag försöka sova och uppfylla mitt löfte att drömma sött för nu känns det som om det verkligne behövs och kanske kan jag vakna och känna att det går att ha barnen ute imorgon eller så är det samma värld som jag vaknar upp till. Jag har flytt från sånt här beteende en gång och jag är starkare nu och jag tänker inte låta barnen sjunka en gång till för det är de inte värda!

Hoppas att ni sover gott där ute och drömmer sött!Jag ska försöka med det - jag lovar för nu har jag fyllt min kvot med mardrömmar!

PUSS    från T