Idag är en sån där dag som jag egentligen inte vill ha - jag vill bara ha bra dagar! Idag känner jag mej lurad på livet och jag känner mej bitter och det är känslor som jag inte tycker om och jag vill inte känna dem men samtidigt så känner jag att jag är så stark att jag klarar av att erkänna för mej själv att det är så här jag känner här och nu och jag tillåter mej att känna och bearbeta. Jag vågar idag fundera VARFÖR jag känner så!

Igår fick jag ett mess som fick mej att gråta - det var den vackraste och ärligaste kärleksförklaring som jag någonsin har fått i hela mitt liv. Jag önskar att jag bara kunde ha skrivit samma saker tillbaka men jag kunde inte det för jag vet inte vad jag själv känner och jag vet att jag har så mycket mer att bearbeta innan jag kunde svara ärligt på det. Jag känner mej hedrad som fick det och jag känner att det var så ärligt så det fick mej att gråta men jag känner att jag vill inte och kan inte leka med andras känslor - för jag vet hur ont det kan göra och innan jag vet vart jag själv står i allt så kan jag bara göra som jag gjorde svara med ärlighet att jag behöver få tänka och jag behöver få känna och bearbebeta och jag behöver få göra det själv och det känns så bra att den som skickade messet tog det på rätt sätt. Jag fick svaret att han fanns där och det värmde mej att min ärlighet för en gångs skull togs på rätt sätt.

Käsnlorna som kom på besök idag känns inte lika roliga. Jag känner mej lurad på livet för det finns så mycket som jag drlmde om och som jag hoppades på men det blev inte så. Jag har minnen som spökar så jag kan inte få dessa mål. Jag har barn som mår skit för det som har varit. Smulan tittar på mej varje kväll och säjer: "Mamma jag vill aldrig åka till pappa igen. Lova mej att jag aldrig mer behöver det!" Vad ska jag svara? I början var det Skruttan som frågade detta och jag svarade samma sak då som nu att jag gör allt jag kan för att de inte ska behöva återvända men hur länge till lugnar det dem?

Jag känner mej lurad att jag inte kan ha det livet som jag drömde om och som jag visste att jag kunde få för drömmarna var inte orimliga. Jag ville bara bli älskad vara lycklig och trygg och det känns som grundkrav i livet. Många människor tar det förgivet men jaggör inte det! Jag önskar att jag kunde se att en annan människa skulle kunna älska mej för den jag är - med mina fel och brister!

Bitterheten kom idag när jag skulle fylla i en ansökan om bostadsanpassning som hjärnskadeteamet anser (och jag håller med) att det skulle underlätta för mej. Då kom bitterheten över att en person har skadat mej med vilja och det är jag som måste anpassa mitt liv och hem pga detta. Jag måste bearbeta och gå vidare med dessa i bagaget. Jag var frisk innan och jag kunde jobba och nu ser de inte det ens som ett mål att jag ska tillbaka till ett arbetsliv nu i början av rehabiliteringen. Jag känner mej så bitteroch jag vill inte känna det för det gör mej inte starkare och det hjälper mej inte framåt. Jag känner att jag förtjänade så mycket mer än detta och mina barn ännu mer.

Jag vill inte känna dessa känslor men det är kanske bara att acceptera dem och ta nya tag. Fick några sanna och tänkvärda ord av en nu ikväll och de tänker jag bära med mej i hjärtat. "Man är varken bättre eller sämre än sitt nuvarande tillstånd, men situationer, tankar osv kan bytas till någonting bättre".

Idag är dagen jag får börja tänka att det kommer en ljusare framtid och jag kommer att få det jag förtjänar!

PUSS   från T

Ibland känner jag att det måste finnas ett stopp på allt som händer och sker och framförallt på alla fördomar som finns Och då menar jag inte alla försomar som finns för då skulle jag få skriva så fingrarna blödde utan jag menar just detta att vara ensamstående mamma.

Jag kände väldigt fort när jag hamnade i den sitsen och hamnade i "den verkliga världen" att det var helt okej att lägga sej i och döma mej som ensamstående än vad det hade varit att göra det när jag levde tillsammans med någon. Och det som jag tyckte var det värsta i cirkusen det var att det var helt okej tycktes det som att berätta för mej vad man ansåg om mej som mamma och person och det spelade ingen roll om det var positiva eller negativa saker det skulle och sades högt. Jag fick höra massor av saker som jag inte tänker ens skriva här.

Senare kom jag in i detta att man skulle vara med i utredning på utredning för att man skulle bevisa att man "dög" som mamma. De som bedömde en visste inte så mycket om hur mitt liv hade sett ut eller hur förutsättningarna var idag utan det förväntades att jag skulle lägga fram dessa delar så att de kunde göra en rättvis bedömning. Under dessa fick jag höra både det ena och det andra som jag inte än idag förstår varför man tog upp men även under dessa så valde jag att hålla den linje som jag alltid gör - att vara rak, ärlig och inte säja saker som jag inte kan stå på. Att jag inte pratade skir om Det var något som uppmärksammades för det förväntades tydligen att man ska göra.

Jag trodde att dessa bitar var färdigbearbetade och att jag var "nöjd" med att en dag kunna göra något för att förändra det i framtiden men idag är det två saker som har fått mej att se rött igen. När jag hör att en person som jag tycker om har varit till soc och blvit beskylld för än det ena än det andra och just detta att hon inte ges chansen att bemöta detta utan de bara berättar att detta ska skickas till barnens pappor då känner jag att jag flyger i luften. Det finns ett samhälle som det så fint heter jobbar för att det ska bli jämställt men kanske är det tvärt emot som det funkar. Under hela min resa har jag känt att jag har fått svara och försvara mej med näbbar och klor för att visa att jag är en bra mamma medans Det bara har svarat på några frågor och har inte fått så många anklagelser som jag känner att jag har fått. Jag tänkte att det var säkert denna specifika situation som gjorde att jag kände så men när jag ser till hennes fall så ser jag att det är så samhället och synen på ensamstående mammor ser ut idag 2011. Det skrämmer mej och jag känner att när man ser till lagen så är ingen skyldig förän den är dömd men det gäller inte när man har med soc att göra för de dömer på en gång.

Jag tänker på barnen som hamnar i denna utredningssituation. Ser de till att de ska känna sej trygga under tiden som det utreds eller är det då helt okej att de ifrågasätter deras mamma öppet och även meddelar allt till papporna som kan vända det mot mamman? Är det ett barnperspektiv som vi svenskar är nöjd med??!! Jag är inte nöjd och den dagen jag kan ska jag kämpa för att det kommer att bli ändring. Jag vet att det finns pappor som blir oskyldigt anklagad för saker med men jag ser ett överantal bland mammor. Jag vet att man inte ska dra alla över en kant och det gör jag inte heller för det finns undantag!

Jag känner att jag stör mej även på att människor hugger knivar i ryggen på mej och inte är ärliga. Just detta att det är helt okej att man kan tycka och säja saker som jag vet att jag aldrig skulle få höra annars. Och att man sedan är så oärlig att man ljuger ihop en historia som inte stämmer och sedan berättar den till andra men är så feg att man inte vågar fråga mej eller berätta det för mej. Lögner och svek är det värsta jag vet och jag är inte långsur men när det gäller det så är jag det. När jag sedan blir beskylld för saker som inte ens stämmer och man är "kaxig" på avstånd och ska göra något åt det då är man i mina ögon en stor skit och de förvandlas till luft för mej!

Nu ska jag vara förbannad över soc en stund till men även över fega skitar och sedan ska jag sova!

Vill ni vara min vän - så var ärlig och kör med öppna kort. Ska ni anklga så gör det på rätt sätt och stå för det.

Lögner straffar sej själv till slut!

PUSS    från T