Och det som skrämmer mej är att jag känner mej så lugn! Alla hysteriska känslor är borta, jag känner att jag ska gå dit jag ska göra mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag kan inte påverka vad alla som sitter där tänker, tycker eller dömmer och jag har förlikat mej med den tanken. Jag har bestämt mej att jag inte ska visa Äcklet den rädsla och skräck jag känner inför honom men föraktet jag känner det kommer jag inte att kunna dölja och det tänker jag inte ens försöka med heller! För en gångs skull är det jag som får se honom i den situationen som jag kändemej i hela mitt liv med honom - som den svage! Och vad än domen blir är jag en vinnare för jag har klarat denna resa och jag har byggt upp en trygghet och fungerande vardag för mej och barnen som skulle kännas 110% trygg och säker om det inte var för honom. Alla beslut som jag har tagi inför denna dagen känns rätt och det är en underbar känsla - jag ångrar inget jag har sagt eller gjort!

Imorse var jag och pratade med barnens terapeut och jag känner mej så stolt - dels för de framsteg som barnen har gjort men även över mej själv. För en gångs skull kunde jag ta åt mej det beröm jag fick av henne för att i ett kaos ha klarat av att bygga upp en vardag där barnen kan känna sej så trygga det går men där det har funnits rutiner och mängder av kärlek. Och jag känner mej stolt att få höra av en "utomstående och yrkesman" att jag har gjort rätt, att jag har stöttat barnen när det har behövts men även att jag har "tvingat" dem att möta vissa rädslor för att de ska se att det inte är så farligt när de har rätt personer runt sej. Jag känner att jag behövde höra det och jag behövde och kunde ta det till mej och det är ett stort framsteg för mej som suger åt mej kritik men inte kan ta komplimanger. Jag känner mej stark och jag känner att jag tar åt mej det som gör mej starkare - allt annat rinner för tillfället av mej.

Igår fick jag höra av en person som står mej nära att jag kommer att klara det och att hon var övertygad efter att ha sett min blick förra gången som jag mötte honom i rätten. Jag tänkte bara när hon sa det att jag var inte stark då, jag var liten och livrädd! Tänkte på detta när jag hade lagt mej och när jag såg det med mina "nya glasögon" så inser jag att det var den bilden som var förväntad av mej men nu vet jag att jag inte var det. Jag klarade av att gå in i salen, jag klarade att sitta mitt emot honom utan att titta på honom och jag fick fram det som jag ville och jag vann - rätten lyssnade när det gällde den delen på mej! Varför kan jag inte känna att de kommer att tro på mej denna gången? Bilder ljuger inte och i dessa finns alla skadorna, minnena är många och de kommer att finnas där och vet ni - JAG VET IDAG ATT JAG KOMMER ATT KLARA DETTA OCH JAG KOMMER ATT VARA STOLT EFTERÅT! Stolt för att jag och barnen kommer ännu ett steg på våran resa mot friheten och jag har stått upp och visat att jag inte accepterar det jag och barnen har varit utsatta för! Bara det är en vinst för mej och barnen!

Den största vinsten är dock att jag idag tror på mej själv och jag kommer aldrig mer att ge någon övertag eller nedvärdera mej - jag och barnen förtjänar ett bättre liv än det och jag kommer aldrig mer att tillåta det.

Jag tänker i fortsättningen fånga dagen och jag tänker njuta och leva den - till 110%!

PUSS    från T