När vårdnadstvisten inleddes för X antal år och månader sedan så lades tyngden på hur jag som mamma skulle kunna göra barnens liv tryggt och att jag skulle kunna tillgodose deras behov. Jag la mycket av det ansvaret på mej själv eftersom jag säkte  ensamvårdnad utan umgänge men samtidigt fanns det inte ett annat alternativ för det fanns ingen annan lösning.

Myndigheterna som jag varit i kontakt med i utredningar och för utvärderingar har ställt som krav och granskat att barnen ska ha en trygg miljö att växa upp i, att jag kan tillgodose deras psykiska och fysiska behov och att jag ska främja deras utveckling. Detta har stötts och blötts gång på gång och jag har fått svara på en den ena än den andra frågan och om de inte har tyckt att svaret har räckt ja då har de frågat ännu mer. Medans det känns som om han inte har svarat på mer än OM han skulle få umgänge hur skulle det se ut efter så lång tid och svaret var att de skulle träffas på en neutral plats så barnen kunde lära känna honom igen.

För några dagar sedan fick jag höra av en person som ha bra åsikter Att om mamma mår bra mår barnen bra! Just då kände jag inte så mycket mer än att det "lät vettigt" men ju mer jag har funderat över det så dessto mer inser jag att det ligger en hel del i det. Under de perioder som "livet har varit lättare" så har barnen oxå mått bättre och tvärt om. Idag kan jag erkänna för mej själv (och även andra eftersom jag skriver det här) att mycket nog har berott på att jag under dessa perioder har mått bättre och då haft större tålamod osv.

Vems är då egentligen ansvaret för att man som offer ska få känna sej så trygg som det bara går? För samma sak gäller ju här - om jag känner mej trygg så känner sej barnen trygga genom att jag sänder ut ett omedvetet budskap att vi är trygga, vi behöver inte vara på helspänn. Jag känner att jag aldrig har blivit erbjuden en lösning på hur vi skullle kunna få känna oss trygga utan den säkerhet och trygghet som vi har den har jag letat upp och mer eller mindre tjatat mej till för att det kostar pengar.

När man ringer och frågar om en "lösning" för att säkerheten ska vara hög får man höra att "det har ju inte hänt något än. Han har ju inte hittat er". Nä det har han inte gjort och det är tur det men vad händer OM han hittar oss? Är det inte försent att sätta in åtgärderna när han har hittat oss och utsatt oss för saker ännu en gång? Känner att jag tycker att det är ett sånt sjukt system. Jag förstår att man inte kan sätta in säkerhetsåtgärder åt höger och vänster om det inte finns en historik som påvisar att det finns en risk men varför ska det behöva hända något innan man vidtar åtgärder?

Oro det har jag fått rådet att det ska man inte komma dragandes med utan att det ska vara konkreta saker. Vadå - oro och rädsla påverkar en mer än vad man många gånger erkänner. Jag har fullt med ritualer innan jag går ut, går och lägger mej och innan jag ens rör mej i olika miljöer - räknas detta bara som trams då eller? Jag blir så förbannad när jag hör det resonemanget och när det kommer från människor som man trodde skulle ha en större förståelse. Det är lätt att kritisera andra men kanske skulle vissa behöva granska sej själv.

Vems ansvar är det att barn ska få känna sej trygga? Jag anser att det ligger ett stort ansvar på föräldrarna men samtidigt så ligger ett stort ansvar även på samhället för här finns normer och regler. Det finns situationer som den enskilde inte kan påverka och har inflytande över men samhället skulle kunna göra så mycket mer för att säkra upp och man bara öppnade ögonen för hur verkligheten ser ut och om man vågade se att det inte bara finns trygga familjer utan att det finns annat med. Svårt att åtgärda om man fortsätter att blunda och FEGT!

PUSS   på er!/ T <3  

Nästa vecka sitter jag i rätten denna tiden och har flera timmar kvar! Flera timmar som mitt liv ska stöttas och blötas och jag ska se människor som jag tycker om prata om detta som jag på ett sätt önskade att det inte funnits men som samtidigt har fått mej till att vara den personen som jag är idag! Och på ett sätt så skrämmer jag mej själv för jag känner bara en tomhet! Jag känner mej inte tom på ett sätt som gör mej svag utan jag känner mej tom på saker som jag vill ska komma fram.

Under denna tid som har gått så har jag tänkt att om och när dagen kommer då jag är i rätten ska jag säja ........... och nu finns det inte längre. När jag tänker på  händelser så finns det bara bitar av dem där det tidigare har funnits fullt med minnen och känslor. Troligen så är det kroppens försvar för att jag ska orka och klara detta men det känns ändå så konstigt. Och samtidigt känner jag en sån irritation över att det är jag och barnen som har fått ändra allt under denna tid som har gått medans han har levt sitt vanliga liv och att det känns som om det är så det kommer att fortsätta.

Samtidigt är jag livrädd för tiden mellan rättegången och domen eftersom han kommer att gå fri under denna tiden för ingen verkar fatta min oro och hur han tänker. Jag vet att i hans huvud så har han inte gjort detta men eftersom han är åtalad för det och han troligen kommer att bli straffad så kan han lika gärna göra det. Jag vet att han kommer att vara vansinnig och det är under de utbrotten som barnen och jag har varit utsatta mest och fått de mest skadande och kränkande behandlingarna. Det är jag osh Skruttan som är svikarna, lögnarna och det är vi som beskyller honom för allt detta och har suttit i förhör och ljugit på honom och då är det lätt att förstå vilka det är som han kommer att söka upp och skada. Vad är det som säjer att vi kommer att överleva denna gången?

Jag känner sån frustration att det inte finns någon plan för detta i samhället och jag får sätta mitt hopp till att jag kommer på hur vi ska hantera situationen för när man säjer detta så känns det som om samhället ser mej som en "hysterisk morsa" och det är det sista jag är men jag har levt tillsammans med denna djävul och jag vet till viss del hur han tänker och agerar och då känns det som att det är mej de borde lyssna på! Är det verkligen meningen att de som redan är offer ska hamna som offer igen och bli det i dubbel bemärkelse. Är tanken verkligen att man som offer ska gömma sej medans den som är skyldig bara har det som vanligt? Ja efter denna resa kan jag säja att det är så och jag tycker att det är så fel. Jag fick inte hämta något från vårat hem innan jag kom till skyddade boendet, jag fick kriga för att få ut våra personliga saker och jag har fått kriga för att vi ska kunna känna oss så trygga som det går men jag tycker inte att det är rätt!

Samhället måste våga se vad som händer och måste även våga agera för innan det händer så kommer offrena att bli det i dubbel bemärkelse och det är de som blir lidanden! Jag kan inte låta bli att undra om den dagen kommer att komma när samhället vågar se och agera men jag ska göra allt jag kan för att den dagen ska komma och för att andra ska slippa lida så som jag gjort och kämpat under resan till rättvisa!

PUSS   på er/ T <3