....................och sedan kommer min resa in i nästa destination. Jag känner att jag gör en landning för att vara med på rättegången där jag ska möta den personen som har gjort mej mer ont och skada än någon någonsin har gjort mej och jag känner mej stark. Jag blir rädd bara för att jag känner mej så stark och så bestämd att jag vill ha det på mitt sätt och inte det som jag tidigare hade byggt upp för att slippa det som skrämmer mej. Jag hade bestämt att jag skulle gå dit med min advokat men nu har jag bestämt mej - jag ska gå dit med dem jag älskar och håller av för det betyder mest för mej, att dessa personer finns där och stöttar mej och att de står upp för och bakom mej. Tidigare hade jag tänkt att jag skulle gömma mej tills rättegången skulle börja för att slippa se honom men jag ska inte göra det heller. Jag står för det jag har gjort, jag står för mina anmälningar och jag står upp för mina barns trygghet och jag tänker inte gömma mej längre. Jag är trött på att gömma mej och det är detta jag har väntat på - att vi ska få upprättelse och nu har vi fått det genom att de har trott på oss så pass mycket att de har tagit upp detta till rätten varför ska jag då inte stå upp för mej själv och vara på samma ställe som honom och vänta på att det ska avgöras? Varför är det jag som ska fortsätta att gömma mej och sätta mej i underpositioner - jag är trött på det och kommer inte att gömma mej mer. Jag kommer att ha åtgärder som skyddade personuppgifter och den säkerhet som är uppbyggd men jag tänker inte vara tyst längre. Jag har inte gjort fel så varför ska jag skydda honom genom att inte berätta sanningen och stå upp för mej! En sak kommer jag dock att stå fast vid den första tanken och det är att inte gå in samtidigt som de andra i rättssalen för jag vill inte egentligen vara i närheten av honom så jag vill ha ett avstånd för jag känner ett sånt förakt.

Jag önskar att jag kunde säja att jag hatar honom för det han har gjort mot oss men det är en känsla och jag vill inte ens unna honom en känsla. Jag känner förakt att en person kan göra så här och det föraktet kommer från hjärtat och inget kan ändra det.

Idag fick jag höra en kommentar som inte var menad för att jag skulle höra, den var inte elak men den fick min hjärna att börja arbeta och tänka. En granne sa till en annan att det inte kunde vara lätt att vara i min situation och vara ensam med tre så små! Det är inte lätt men det är det inte överhuvudtaget att vara förälder för man får ta ansvar, beslut och uppfostra sina barn så som man tror att det är bäst för dem när de kommer ut i samhället och dessa ansvar har jag själv men det är betydligt lättare än att dela det med en som tycker att allt man säjer och gör är fel. Jag vet inte hur det är att vara två om ansvaret kring barnen för jag har aldrig haft någon att dela det med men jag slipper idag det största och mest krävande barnet så det känns som en avlastning.

Jag kan egentligen inte säja att det är så jobbigt att vara ensam med tre småbarn. Jag känner att om det inte var för all oro som finns kring allt, rädslan och allt jobbet man måste lägga ner för att bevisa någon annans skuld, om det inte var för alla utredningar både gällande vårdnaden och mina skador så vet jag inte om jag egentligen tycker att det är övermäkitigt jobbigt. Det är ett heltidsarbete men det är det nog även om man är två för det finns alltid saker som man kan göra.

Mina små änglar har fått lära sej att de är tre stycken som ska dela på en mamma. Ibland fungerar det bättre och ibland sämre men jag känner sällan att det leder till frustration att det inte finns någon mer där. Jag har fått lära mej att prioritera. Jag kan inte ha ett klanderfritt hem eller utseende, jag hinner inte måla ögonen varje dag, jag hinner inte plocka undan efter barnen jämt det som de inte själva har plockat undan men det spelar egentligen inte någon roll så länge vi mår bra och vi kan göra saker tillsammans. Vi har en frihet idag som vi aldrig tidigare har haft fastän vi lever ett hemligt liv, vi kan köpa saker idag som vi inte kunnat tidigare för att det fanns någon som tog mina pengar så fort de kom in på kontot och la det på saker som var viktigt för honom, vi kan prata om saker idag som ingen av oss tidigare ens låtsades om att de fanns, vi kan bestämma själva och vi kan göra det som vi uppskattar och som ger oss något så vihar det bättre idag än tidigare. Denna kommentar lärde mej att man måste se bakgrunden innan man kan se vart man befinner sej idag. Allt blir vad man jämför det med och jag uppskattar saker som andra tar förgivet.

Jag uppskattar att jag lever idag och kan röra mej och att mina barn gör samma sak. I framtiden kommer jag att uppsktta livet , varje dag, timme och minut för det är inte säkert att man får uppleva nästa. Jag ska inte ta saker förgivet och jag ska värdesätta de saker i livet som ger det en mening. Jag har fått en andra chans för att någon såg och beskyddade mej och jag är skyldig att leva det så bra jag bara kan. Det är de små stunderna av lycka som gör livet värt att leva - det har en lång och krokig väg lärt mej!

PUSS   från T