Jag kan känna att jag irriterar mej på folk som är fega och inte vågar stå för vad de tycker eller vad de gör och det gör mej bara så arg. Jag har gjort många misstag i mitt liv men jag står för dem och jag kommer att fortsätta att stå för dem men de gjorde mej till den jag är idag. Jag är stolt över den person jag är för jag har förverkligat de flesta drömmar som jag har haft och jag har kämpat för att nå de mål som jag har satt upp. Vissa gånger har jag inte nått enda fram men jag har gjort mitt bästa och då kan jag inte göra mer.

Jag har stått upp för mej och barnen och jag har tagit beslut som jag hoppas att ingen annan människa ska behöva göra. Jag har varit i situationer som jag önskar att ingen ska behöva hamna i men jag överlevde, jag utvecklades och jag fick erfarenhet och förståelse. Man kan välja om man vill se det positiva eller om man bara vill se det negativa i situationen. Jag är rak och ärlig men jag känner att när jag inte får det av andra - då ger jag upp. Jag orkar inte spral ett spel där den andra personen sätter upp reglerna - jag harr gjort det i för många år nu och det är inte bra, man mår inget bra för det. Jag tänker inte ändra mej för att passa någon och jag tänker inte vara en person som man har när det passa men inte annars.

Jag har människor som stöttar mej de dagar som jag är nere och de dagar som jag är uppe och dem värdesätter jag och tänker lägga min energi för att finnas där för dem. Jag tänker inte vara en person som man tar fram när det behövs men andra dagar inte behöver så då får det vara. Jag är för rädd om mej själv för att vara den personen.

Jag och Liten befinner oss på samma plan i livet - vi testar vilka gränser som är tillåtna och inte. Vad kan man säja nej till och vad ska man inte säja nej till. Jag är som person en som känner efter innan jag släpper in en person i mitt liv och innanför min privatacirkel och jag riskerar inte att bli sårad igen. Jag släpper in dem som betyder något för mej och som jag litar på. Dem som inte det passar kan jag vara utan. Jag känner att jag har gjort många misstag i mitt liv men jag står för dem och det är de som har gjort att jag är den personen som jag är idag. Jag är stolt över vart i livet jag befinner mej och den styrka som jag har hittat inom mej. Jag har tagit beslut som jag inte ens önskar att min värsta ovän skulle behöva ta men jag står för dem. Jag har varit i  situationer som jag önskar att ingen skulle hamna i.

Jag känner att om inte människor kan stå för det de gör då vill jag inte vara en del av den för har jag en gång accepterat det så kan jag inte ändra spelreglerna längre fram. Jag är stolt över mej själv och om andra inte är det så är det upp till dem men jag tänker inte vara en spelpjäs något mer. Jag är för rädd om mej själv för att utsätta mej för det.

Jag lever livet som finns idag och jag tänker inte neka mej själv att göra det. Jag står för mina vänner och dem jag håller kär men jag tänker inte finnas för dem som inte står för saker och ting. Jag är inte en leksak som man tar fram när det passar och jag har satt min gräns. Jag lyssnar på mej själv och gör vad jag mår bästa av. Passar inte det så är det inte rätt för dem!

PUSS    från T  

Så många tankar och farhågor som det funnits kring denna dagen det trodde jag inte att man kunde ha - men nu vet jag att det kan man och man överlever iallafall. Jag känner att dagen inte blir vad jag trodde att den skulle bli eller sluta men jag är nöjd med vad det blev och jag känner mej lugn.

Jag fick träffa och krama om min helt underbara och älskade syster innan jag skulle gå in, jag hade andra helt underbara personer med mej och jag kände mej lugn tills jag såg M stå där. Min underbaraste M som har stöttat mej och barnen och som har hjälpt Skruttan att bearbeta så mycket. Blir helt varm bara jag tänker på dessa personer som står mej så nära och som jag älskar så mycket. Att komma innanför dörrarna till tingsrätten gör att det känns som om man väger hundra kilo mer än när man öppnade dem men jag klarade det och jag klarade att ta det avgörande steget över tröskeln. Det som gör att det känns som att nu finns det ingen återvändo nu är det bara att köra.

Jag kände när jag såg Äcklets namn och brottsrubriseringen på tavlan att bara det kändes som en upprättelse för de hade verkligen trott på mej och det skulle bli av - efter idag skulle det finnas en tid som inte kretsade kring en rättegång och allt efter den.

Jag kände att för varje steg som jag tog i trappan så blev det tyngre och tyngre att ta nästa. Jag klarade trappan och jag klarade att ta stegen fram till den salen som vi skulle vara i. Bara detta att ha klarat detta utan att ha svimmat eller spytt var en seger.

Eftersom det idag finns mer bevisning än vad som tidigare funnits så blev det idag så att vi bestämde att rättegången skulle skjutas upp tills allt detta är klart och inlämnat och ett nytt rättsintyg har kommit. Jag var medveten om att detta skulle kunna ske precis innan vi skulle gå in och jag trodde att detta kommer jag att älta och vända och vrida på. Jag trodde att jag skulle fundera på om det blev rätt eller inte, väga naktdelar mot fördelar men jag känner mej just nu bara lugn och det känns rätt.

Jag hade kunnat få ett slut idag men det kom inte och jag tror att det var någon mening med det. Jag känner att jag vill ha ett slut men jag vill ha ett slut som är rätt. Jag vill känna att det inte fanns mer saker som man kunde ha gjort och därför känns detta bra. Jag känner att jag fick chansen att träffa människor som jag älskar och har olika relationer med och jag har blivit starkare av detta. Jag klarade av det och att förhandlingen inte blev av det visste jag ju inte innan men jag klarade iallafall av att gå dit och gå in i samma sal.

Jag ska lyda tavlan som jag fick "LEV idag" för det var vad jag bestämde mej för innan rättegången och det löftet till mej själv ska jag hålla. Mitt liv är här och nu!

PUSS   från T 

Idag känns det som om allt är jobbigt. Jag är på väg at återvända dit där allt hände, inte huset men platsen i Sverige och det känns bara vidrigt. Jag känner att jag har gråtit hela tiden. Allt började med att jag skulle lämna barnen på dagis och just detta att jag har försökt att vara så stark för deras skull för att jag har haft dem runt mej och vill inte påverka dem med att jag mår dåligt. Nu var det bara jag och vetskapen att jag ska snart åka. Smulan och Skruttan hade världens seperationsångest för det är ju första gången som det inte finns ett skyddsnät.

Bara resan gör att det kommer upp så många minnen. Hur många gånger har jag inte åkt denna vägen och bara känt att jag skulle vilja vända och slippa åka till honom igen men jag har vetat att det inte har gått för det hade blivit så många bestraffningar att det var bättre att ta de få för att man hade varit borta och inte han hade fått haft kontrollen. Nu är jag på väg ner för att konfrontera honom imorgon i rätten. Jag känner bara panik över att behöva se honom. Vad som säjs och vad som kommer och hända det kan jag inte styra men just detta att behöva se den personen som har gjort en mest illa av alla människor, som jag är mest rädd för och som har gett mej och barnen mer skador än någon annan - det känns bara som skit.

Jag försöker koncentrera på det positiva: att detta är ett slut på det hela, att jag kommer att klara det och att jag får träffa människor som jag älskar och håller av som står bakom mej men obehaget i magen vill inte ge med sej. Jag känner mej lugn i kroppen men i magen sitter all oro.

Jag känner att jag har mängder med människor som finns bakom mej och stöttar mej och det får mej att gråta ännu mera. Bara att öppna världens gulligaste mail i morse gjorde att jag verkligen började gråta som Lille Skutt för det var bara så gulligt och jag är rörd än. Jag känner att det finns personer som får mej att tänka tankarna på rätt sätt. Det kommer att vara vidrigt imorgon men jag känner att när det är som jobbigast då ska jag tänka att jag måste berätta allt det jobbiga för att det i ett ytterligare steg kan rädda barnen från att kunna slippa att barnen ska tillbaka och träffa honom. Jag vet att jag är som en lejonmamma när det gäller mina barn så det är kring dem som jag får fokusera och hitta min styrka. Jag har tagit med mej saker som jag kan ta med mej in i rätten som ger mej styrka. Kort på barnen, min sten som jag fick till vårdnadsförhandlingen och mitt "blåa" och armlänk som påminner om en stark kvinna som är en av mina förebilder. Vissa personer som ger mej styrka har jag med mej in i rättssalen och de andra har jag med mej i hjärtat.

Jag ska klara detta för min och barnens upprättelse och jag kommer att klara det för jag är en överlevare och jag har inget val. Snälla skänk mej extra tankar och kraft imorgon - för de kommer att behövas för att jag ska kunna gå med rak rygg - och det ska jag!

Puss    från T

Om jag hade fått en krona under alla år som jag levde med Äcklet för den kommentaren så hade jag varit miljonär idag. Jag har känt under tiden som har gått att jag har fått med mej den synen från den tiden "varför skulle jag klara det, hur ska jag klara det, osv" men idag så släppte det. Jag har klarat mängder med saker som jag aldrig trott att jag skulle klara av.

Idag kunde jag se med allt med nya ögon. Jag har betydligt mindre i inkomst nu men jag kan köpa det som vi behöver och jag kan ge barnen det de vill ha inom gränser förståss men det har de flesta. Jag har kunnat ge dem mer nu än när vi var två som skulle se till deras behov. Det viktigaste är dock att jag har kunnat ge dem något som inte går att köpa - självförtroende, självkänsla, lärt dem att kunna säja nej, att de är trygga i sej själv och på sej själv och framförallt att de kan skratta igen. Det kom som ett riktigt uppvaknande idag när jag var ensam med Skruttan och det bara kvillrade ur henne och jag kunde se den äkta glädjen även utomhus som annars har varít osäkerhet vem och vad som kan hända. Bara att de går ut och leker utan mej har aldrig hänt ens när vi bodde i huset,

Jag har kunnat skapa ett hem från början som är ett hem och en trygghet för dem där man vet att man får göra vad man vill (ja lite normala regler finns jag lovar) utan att man blir bestraffad. Att man kan göra fel utan att få slag eller få höra att man är värdelös, oduglig, idiot, hora och massor av annat. Bara att få ha de saker som man vill och att det kan vara rörigt utan att man får bestraffning för det. Jag har skapat ett hem som känns som ett hem och som är ett hem och våran trygghet där vi duger precis som vi är!

Jag har lyckats bygga upp mej själv och barnen med hjälp av människor med mer kunskap än vad jag har men jag har funnits för barnen och jag har kommit till den punkten där jag har försonats med mej själv - Jag kunde inte ha gjort mer än vad jag gjorde och det var inte jag som gjorde fel. Jag handlade kanske fel när man ser på det i backspegeln men det är alltid lätt att vara efterklok och jag gjorde det som var bäst där och då.

Jag har funnit glädjen igen och jag har fått vänner och byggt upp ett kontaktnät. Jag har vågat stå upp för vad jag tycker och tänker och jag har stått fast vid min anmälan från dag ett, jag har inte pratat skit eller smutskastat för att komma dit jag befinner mej idag och jag har lyckats rädda barnen genom att få ensamvårdnad utan umgänge vilket jag hoppas att det ska vara även i fortsättningen. Jag tänker inte låta barnen komma tillbaka till det helvete jag själv flydde ifrån. Jag kan inte och tänker inte skicka dem tillbaka.

Jag tror att vad man än har varit med om i sitt liv så behöver man stanna upp och känna efter vad som är rätt och fel. Jag har aldrig gett mej den tiden men till slut så kommer den vare sej man vill eller inte.

Samtidigt känner jag att under denna resa har jag fått lära känna personer som jag aldrig hade träffat på andra sätt, människor som har egna platser i mitt hjärta och som har gett mej insikt, lärdomar och många bra tankar och jag är så tacksam för det och skulle inte vilja leva en endaste dag utan att veta att de finns i mitt liv. Tänk bara att träffa någon som förstår vad det är jag har varit med om och som förstår vad jag menar när jag tror att jag är den enda i hela världen som haft det så - eller så tänker man så för att man inte vill att någon annan ska behöva vara med om samma sak som en annan.

Tänk att möta någon som kan säja precis det man behöver höra där och då och som ger en tankeställare som får en att komma framåt. Ibland behövs det en spark i baken för att komma vidare   . Jag skulle kunna göra listan enorm men jag är sååååååååååå tacksam att ha dessa personer bakom mej när jag kommer till rättegången. Jag kommer aldrig att släppa dessa människor i hela mitt liv för jag är för kär i dem.

Bara det att se att mina barn har glada ögon och kan skratta ger mej energi till rättegången som kommer! Det är betalnign för all tid och energi jag och andra har lagt ner för att denna dagen skulle komma - när vi kunde få ett nytt liv och kunna se glädjen och hoppet igen! Och en annnan belöning är att ha hittat sin egen syster - som jag alltid har drömt om att ha i hela mitt liv. Bara att veta att det finns någon är en sån enorm belöning! TAck sis för att du finns för mej i nöd och lust och du är en av dem som jag ALDRIG släpper i mitt liv. Vill inte leva en endaste dag utan dej och jag VET att vi kommer att klara allt det som ligger framför oss och att vi kommer att bli lyckliga - vi förtjänar det och vi ska ta chansen!

LOVE U ALL!!!!   TACK FÖR ATT NI FINNS!!!!!!!

PUSS   från T

....................och sedan kommer min resa in i nästa destination. Jag känner att jag gör en landning för att vara med på rättegången där jag ska möta den personen som har gjort mej mer ont och skada än någon någonsin har gjort mej och jag känner mej stark. Jag blir rädd bara för att jag känner mej så stark och så bestämd att jag vill ha det på mitt sätt och inte det som jag tidigare hade byggt upp för att slippa det som skrämmer mej. Jag hade bestämt att jag skulle gå dit med min advokat men nu har jag bestämt mej - jag ska gå dit med dem jag älskar och håller av för det betyder mest för mej, att dessa personer finns där och stöttar mej och att de står upp för och bakom mej. Tidigare hade jag tänkt att jag skulle gömma mej tills rättegången skulle börja för att slippa se honom men jag ska inte göra det heller. Jag står för det jag har gjort, jag står för mina anmälningar och jag står upp för mina barns trygghet och jag tänker inte gömma mej längre. Jag är trött på att gömma mej och det är detta jag har väntat på - att vi ska få upprättelse och nu har vi fått det genom att de har trott på oss så pass mycket att de har tagit upp detta till rätten varför ska jag då inte stå upp för mej själv och vara på samma ställe som honom och vänta på att det ska avgöras? Varför är det jag som ska fortsätta att gömma mej och sätta mej i underpositioner - jag är trött på det och kommer inte att gömma mej mer. Jag kommer att ha åtgärder som skyddade personuppgifter och den säkerhet som är uppbyggd men jag tänker inte vara tyst längre. Jag har inte gjort fel så varför ska jag skydda honom genom att inte berätta sanningen och stå upp för mej! En sak kommer jag dock att stå fast vid den första tanken och det är att inte gå in samtidigt som de andra i rättssalen för jag vill inte egentligen vara i närheten av honom så jag vill ha ett avstånd för jag känner ett sånt förakt.

Jag önskar att jag kunde säja att jag hatar honom för det han har gjort mot oss men det är en känsla och jag vill inte ens unna honom en känsla. Jag känner förakt att en person kan göra så här och det föraktet kommer från hjärtat och inget kan ändra det.

Idag fick jag höra en kommentar som inte var menad för att jag skulle höra, den var inte elak men den fick min hjärna att börja arbeta och tänka. En granne sa till en annan att det inte kunde vara lätt att vara i min situation och vara ensam med tre så små! Det är inte lätt men det är det inte överhuvudtaget att vara förälder för man får ta ansvar, beslut och uppfostra sina barn så som man tror att det är bäst för dem när de kommer ut i samhället och dessa ansvar har jag själv men det är betydligt lättare än att dela det med en som tycker att allt man säjer och gör är fel. Jag vet inte hur det är att vara två om ansvaret kring barnen för jag har aldrig haft någon att dela det med men jag slipper idag det största och mest krävande barnet så det känns som en avlastning.

Jag kan egentligen inte säja att det är så jobbigt att vara ensam med tre småbarn. Jag känner att om det inte var för all oro som finns kring allt, rädslan och allt jobbet man måste lägga ner för att bevisa någon annans skuld, om det inte var för alla utredningar både gällande vårdnaden och mina skador så vet jag inte om jag egentligen tycker att det är övermäkitigt jobbigt. Det är ett heltidsarbete men det är det nog även om man är två för det finns alltid saker som man kan göra.

Mina små änglar har fått lära sej att de är tre stycken som ska dela på en mamma. Ibland fungerar det bättre och ibland sämre men jag känner sällan att det leder till frustration att det inte finns någon mer där. Jag har fått lära mej att prioritera. Jag kan inte ha ett klanderfritt hem eller utseende, jag hinner inte måla ögonen varje dag, jag hinner inte plocka undan efter barnen jämt det som de inte själva har plockat undan men det spelar egentligen inte någon roll så länge vi mår bra och vi kan göra saker tillsammans. Vi har en frihet idag som vi aldrig tidigare har haft fastän vi lever ett hemligt liv, vi kan köpa saker idag som vi inte kunnat tidigare för att det fanns någon som tog mina pengar så fort de kom in på kontot och la det på saker som var viktigt för honom, vi kan prata om saker idag som ingen av oss tidigare ens låtsades om att de fanns, vi kan bestämma själva och vi kan göra det som vi uppskattar och som ger oss något så vihar det bättre idag än tidigare. Denna kommentar lärde mej att man måste se bakgrunden innan man kan se vart man befinner sej idag. Allt blir vad man jämför det med och jag uppskattar saker som andra tar förgivet.

Jag uppskattar att jag lever idag och kan röra mej och att mina barn gör samma sak. I framtiden kommer jag att uppsktta livet , varje dag, timme och minut för det är inte säkert att man får uppleva nästa. Jag ska inte ta saker förgivet och jag ska värdesätta de saker i livet som ger det en mening. Jag har fått en andra chans för att någon såg och beskyddade mej och jag är skyldig att leva det så bra jag bara kan. Det är de små stunderna av lycka som gör livet värt att leva - det har en lång och krokig väg lärt mej!

PUSS   från T 

"Den som inte är god mot sej själv, kan inte vara god mot andra"

Dessa kom av en slump till mej idag och de har gjort så att jag har gått och funderat på dessa. Ju mer jag tänker på dem dessto mer får jag ut av dem!

Jag vet att jag har skrivit om det tidigare men jag väljer att göra det ännu en gång just detta att det är så lätt att vara förlåtande och att jag inte dömmer andra så hårt som jag dömmer mej själv. Jag har tänkt mycket på detta inför rättegången just detta att jag har lagt så mycket skuld på mej själv för det som har hänt. Om jag inte hade gjort si så hade inte vissa saker hänt......... Samtidigt så känner jag att jag innerst inne vet att hade jag inte gjort si så hade så iallafall kommit bara vid ett annat tillfälle och av en annan orsak.

Idag kan jag vara mer "god" mot mej själv och det gör att jag mår på ett helt annat sätt. Jag kan se det positiva av händelserna på ett annat sätt och jag kan se att resultatet av allt vi har varit med om har gett mej tre helt fantastiska barn som är starka i sej själva. De går inte med på saker som de inte tycker är okej. Jag har lärt dem att säja nej och jag har lärt mej själv att säja nej. Om inte en av alla "så" hade varit så hade jag inte haft min Smulan - hon är resultatet av en händelse som är allt annat än trevlig att minnas men jag hade inte haft henne idag. Om jag inte hade träffat honom så hade jag inte haft några av mina små "hjärtan" och hur hade livet sett ut då?

Om inte jag kan vara god mot mej själv, vara förlåtande och se verkligheten bakom när det gäller mej då är jag ju falsk när jag är det mot andra för då står jag ju inte för det rätt igenom. Falskhet och oärlighet är bland det värsta jag vet och jag jag förväntar mej att människor ska vara ärlig mot mej så varför ska jag inte vara det mot mej själv.

Jag har i samband med min anmälan, alla förhören och att jag inte pratat skit visat att jag står för det som hänt och att jag har tagit ställning till att det är fel. Jag har visat att jag inte accepterar det som jag har varit utsatt för och det som barnen har varit utsatt för och jag har tagit ställning. Många gånger hade det varit lättare att bara ha gått ifrån det och inte tagit ställningen, många gånger hade det varit lättare att ljuga än att berätta sanningen men jag tog ställning och jag har hållt den även fast det har varit jobbig. Nu kanske jag har kommit till stunden i mitt liv där det är dags att ta ställningen om jag ska vara god mot mej själv och på det sättet vara god mot andra eller om jag ska leva med att se dem runt mej med andra glasögon än när jag tittar på mej själv. Jag tänker ta den chansen för en dag kommer jag att kunna göra det fullt ut, det kommer att behövas övning efter att ha sett ner på sej själv men det är värt det priset.

Bara som ikväll när Skruttan kommer med en bukett vitsippor som vissa har lång själk och andra inte och säjer: Jag älskar dej mamma! Du är den bästaste mamma som  finns! Och den följs av en stor kram och en puss såna minnen ska jag ta fram och minnas de gånger som jag lägger skulden på mej själv. Det heter ju att av barn får man höra sanningen och det tänker jag ta åt mej av och gömma dessa minnen i mitt hjärta och ta fram dem den dagen när allt känns jobbigt och jag bara minns det svarta! Blommorna står nu på bordet bredvid min säng och jag ska titta på dem innan jag somnar och när jag vaknar och minnas att jag fick dem för att någon uppskattar och älskar mej precis som jag är!!

PUSS   från T 

Hur länge som helst har jag letat efter de varningstecken som finns för att det ska bli ett sådant "helvetsförhållande" som jag har levt i - och idag hittade jag dem av en slump så nu är det jag som ska skriva in dem här för då kan inte "Mucklorna" få dem att försvinna igen! Jag är ett geni *ASG*. Kanske kan de ju ge någon mer något!

* Översvallande uppvaktande/romantisk

* Intensiv

* Uttrycker oombedda åsikter om dej och dina vänner

* Dålig kvinnosyn och/eller bristande empati, klankar på andra

* Ofta pedantisk

* Vid tecken på att kvinnan tar ett steg tillbaka blir han "drömmannen" igen och kommer ofta med livsavgörande förslag såsom förlovning, flytta ihop, giftermål eller skaffa barn - allt för att binda kvinnan till sej.

Mitt x uppfyllde max på alla punkter så jag hoppas att inte din gör det!!!!!!

PUSS    från T

Ibland känner jag bara att jag kan bli så matt på allt så att jag känner att varför fortsätter jag att kämpa?! Jo för att jag är en äverlevare men ibland så önskar jag att den egenskapen inte var så stark. Just nu så känns det som att vi (min advokat och jag) kämpar och skickar in saker till tingsrätten och den kommande rättegången och ändå ska de bara ha mer och mer papper så vem är det som sitter och jagar människor nu då i värsta paniken - jo jag. Och det är dessa gånger som jag förbannar mina skyddade uppgifter för det gör att det inte är någon annan som kan begöra ut dessa!!!!!!!

Jag känner bara att hur många saker kan krångla mer - inte så många kan jag lova men snart är det över! Vi skulle försöka få allt klart i denna rättegången men då visar det sej att det godkänner ju inte tingsrätten så nu ska det bli en till förhandling och jag spyr på det. Jag vill inte se honom fler gånger och jag vill inte veta att han finns och att jag haft något med honom att göra över huvudtaget.

Ibland känns det verkligen som att jag skulle kunna skrika mej hes utan att människor fattade vad jag menade eller egentligen är det nog att de inte vill förstå för att det blir så mycket reaktioner och ev mer jobb. (Om jag låter totalt förvirrad så kan jag erkänna att jag är det och att jag lyssnar på vilken hudrade plats jag har i telefonkö). Jag stör mej på att det inte kan byggas upp en säkerhet innan det har hänt något! Jag förstår att man inte bara kan dömma någon innan den är dömd men det finns bevis! Varför ska jag behöva vänta på att bli uppsökt innan det kan finnas vissa åtgärder? Jag tycker att samhället i många sammanhang skulle kunna förebygga det som händer om de bara vågade agera i tid och se på verkligheten istället för statistik och pangar. Fast jag kan ju vara stolt över att ha fått beröm för mitt tänkande när det gällde min och barnens vardag! Så nu blev jag nog en meter längre.

Fast innan jag har kommit fram i telefonkön kommer jag att vara pensionär!!!

PUSS   från en förvirrad T