Denna helgen har jag fått känna mej "normal" för jag har lyckats koppla bort hur min verklighet ser ut, att vi egentligen inte finns och att det finns ett före detta och jag har kunnat njuta. Att jag är på spänn hela tiden det kommer jag aldrig få bort känns det som för om jag slappnar av för mycket i det så tror jag att det kommer att bli farligt. Den känslan är ju min följaslagare och finns hos mej bäde på dag och natt och så lär det förbli men det känns som om jag behärskar det bättre idag än tidigare och att jag klarar av att leva trots att rädslan, oron och att jag hela tiden är på min vakt och lägger märke till saker som går andra för bi.

Denna helgen har jag fått känna mej "som en i mängden". Jag har skrattat mer än vad jag har gjort på länge - har tom kramp i magen för alla skratt och är så tacksam för att jag har fått uppleva en sån här helg. Bara att kunna prata om det som har varit och det är på ett naturligt sätt och att jag inte skäms för det som har varit känns som en befrielse. Min morfar sa till mej när jag var liten att man fick fina ögon av att gråta men jag har aldrig tyckt om att gråta men efter denna helgen kan jag berätta att skratt får en att må bra och jag har på sista tiden kunnat skratta ett skratt som kommer från hjärtat   

Samtidigt som jag verkligen har mått bra kan jag känna en frustration över att se en person som jag tycker om utsätter sej för samma sak som jag gjorde under för många år om man bortser från det fysiska. Bara att få henne att säja att hon inte klarar något, att hon inte är något och att hon är så svag. När hon tittade på mej och sa att hur gör du för att vara så stark och ha humöret uppe hela tiden genom det går igenom? Att se henne tillåta att någon får henne att må så här känns hemskt för jag vet hur man mår och hur man känner när man tillåter detta och hur liten man känner sej.

Jag vill kunna ruska om henne, säja de argument som jag vet att man behöver höra när man befinner sej där men jag vet att det inte tjänar något till. Jag kan bara finnas och stötta henne så mycket som det bara går men jag vet själv att man tar inte till sej det andra säjer - man ser på sej själv som den person man ständigt får höra att man är - den som inte klarar något. Jag hoppas dock att jag kan finnas där och vara en påminnelse för henne att det finns ett efter man kan resa sej upp efter att ha varit en blöt fläck till att bli självständig och den som man själv vill. Jag kommer att finnas den dagen som jag kan stötta och kommentarer och hjälp tas emot men fram till den dagen ska jag stå upp som en påminnelse för att man överlever och att jag finns!

Kan jag känna mej normal och skratta mej genom en helg så kan alla det - jag lovar och när man kommer dit så är detvärt varje kamp som man har kämpat och varje kamp som man kommer att få kämpa för i framtiden med.

PUSS    från T