Igår pratade jag åter igen med min advokat på telefonen och efter det finns det en tanke som snurrar varv på varv på varv på varv i mitt huvud: Kan man värdera ett liv? Låter luddigt jag vet men mina tankar är ofta luddiga och flummiga men jag är stolt över det för förr vågade jag inte se att jag hade den sidan för den var svag hos mej.

Igår i tidningen stod det om en man som hade serverat alkohol utan tillstånd och blev dömd för detta. Han fick fyra månaders fängelse och det hade inte hänt något annat än att han hade sålt alkohol på sin pub. Sedan stod det om en kvinna som hade lånat en vattenskoter när hon hade över 2 promille i blodet och hade kört som en galning på en badplats och hade kört ihjäl en person. Hon fick sex månaders fängelse. Detta får mej att reagera för jag tycker inte att det är rätt att servera alkohol utan tillstånd men jag tycker att det var värre att köra ihjäl en person och riskera flera andra personers liv på denna badstrand och allt som skiljer är 2 månader i straff.

Jag tänker på min egen rättegång! Det känns som om vilket straff Det än får så kommer det inte att väga upp det som vi har varit med om och hur vi mått och haft det efteråt. Inga pengar eller straff kan få det som har hänt ogjort och det kan inte heller göra så att vi inte har skadorna och minnena kvar. Jag känner att straffsystemet i Sverige är så fel. Man får mer straff för att döda en varg än att döda en människa.

Känslor är något som inte kan värderas materiellt och ska inte göras det heller för det har sitt "eget vårde och pris" men ibland känner jag att som offer och anhörig så skulle det vara lättare att kunna gå vidare om man såg att samhället visade att det var fel, och att det inte är accepterat på ett annat sätt än det gör idag. Många gånger kan jag känna att de straff som det står om är ett hån för de som är drabbade är drabbade av det som hänt hela livet om det inte handlar om tex ett snatteri.

Igår försvann Skruttan när vi var ute och lekte och jag kunde inte hitta henne. Jag letade på alla de ställen som vi brukar vara på men hon fanns inte. Jag började ringa till grannar som hon ev kunde ha gått till men hon var inte där heller. Jag kände att paniken kom och min enda tanke var att nu har han hittat oss och tagit henne för att hon enligt honom har "förått" våran familj. Man berättar inte det som hände i Helvetet för man vet straffet. Efter letande och miljoner tankar som jag inte ens vill skriva ner så visade det sej att hon tagit en helt annan väg än mej till lekparken som ligger en bit bort och att hon var där men hade glömt att berätta vart hon gick. Då känner jag att jag kan bli så arg över att vi ska behöva leva så här och känna så här. Varför är det offrena som ska gömma sej, ha reservplaner och vara rädda - borde inte samhället ha jobbat fram en bättre strategi för detta?

En annan sak som jag känner kan reta gallfeber är just detta med skadestånd för det är så läga summor så det känns som ett hån. Pengar kan inte göra så att skador, minnen eller måendet blir bättre men det styr mycket. Mina barn såg den sista misshandeln, de har sett hur Det har behandlat mej och de har varit utsatta själva under flera år. Det de kan få i sadestånd för att ha sett när jag misshandlades är 5000 kr och då känner jag att va räcker det till? Hade jag behövt betala för terapin som de går på så hade summan varit mer än det och jag känner att detta gör att man tycker att lagen inte räcker till

Jag känner att det som gör mej frustrerad är att lagen ser ut så att man får två månader mer för att köra en vattenskoter full och ha ihjäl en människa än att servera alkohol utan lov! Hur värderas då liv egentligen?

PUSS    från T 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...