Igår kväll satt jag och pratade med en vän till mej som har varit med under flera år. Hon och jag har nog ältat allt som  man kan älta inom en vänskap. Jag skickade iväg henne på en blind-dejt som visade sej att det var med den mest "feliga" person som det någonsin hade kunnat bli, vi har stöttat varandra i med och motgång och det vi inte vet om varandra det är inte värt att veta. Känns så skönt att ha en sån vän som man bara kan säja precis vad man tycker och tänker till och fastän jag är brutalt ärlig mot henne så vet jag att hon tar det på rätt sätt - att det ligger kärlek barkom mina ord.

När det kom till polisförhör så kände jag att jag ville hålla henne utanför detta så länge det bara gick men till slut kom jag till gränsen där jag inte hade ett val eller rättare sagt en möjlighet att hålla henne utanför och när jag lämnade hennes namn och nummer så var det med en viss tvekan och på frågan om jag trodde att hon skulle göra det så kunde jag inte säja ett självklart ja. Jag tvekade på om hon skulle våga men hon ställde upp och gjorde det jättebra! Så många tankeställare har jag fått mej av det att hon vågade.

Hon skulle ev vara den som ställde upp och passade barnen när jag var till rättegången och det kändes bra. Sen kom min advokat på att det kanske skulle vara bra att ta in henne som vittne för att hon hade avlagt ett starkt vittnesmål. Återigen tvekade jag och sa precis som jag kände till min advokat: Jag vet inte om hon kommer att våga göra det! Jag kände åter igen tvekan men även denna gången visade det sej att jag hade fel hon sa att om det behövdes så gjorde hon det.

Igår pratade vi på telefonen och då säjer hon till mej: Jag kommer att ta ledigt på rättegångsdatumet. För om jag inte ska passa barnen så kanske jag blir inkallad som vittne och om jag inte blir det då kommer jag att vara med i rättegångssalen. Jag försöker vara psykologisk och säjer till henne att hon behöver inte vara det om det känns jobbigt för jag förstår henne eftersom hon fortfarande bor kvar på samma ställe som jag levde. Då kommer kommentaren: Det är dags att vi slutar att krypa i buskarna för honom - har vi inte gjort det tillräckligt länge om vi ska vara ärliga!!!!

Och ja vännen: Vi har krupit i buskarna tillräckligt länge! Vi har varit tysta tillräckligt länge. När jag kom in i denna cirkus så sa min andra socialsekreterare till mej: När du kommer in i rättssalen så är det du som är kung! Jag tyckte det lät helt sjukt men det är som jag sa till min terapeut idag - Detta är "min show" och mitt tillfälle till att berätta sanningen och jag tänker ta den. Jag tänker inte vara för rädd för att berätta det som finns inom mej. Jag är inte man så jag kan inte vara kung men jag kan vara en prinsessa och det ska jag. Jag ska vara den som jag ville vara när jag bröts ner - jag vill vara den starka kvinna som jag egentligen är och jag kommer att ta chansen.

Min uppfattning har till idag varit att jag fick chansen att ta mej därifrån när den sista misshandeln kom men idag fick min terapeut mej att inse att jag fick den inte gratis jag tog den och jag skapade den för hade jag varit så svag som jag tyckte att jag var så hade jag inte klarat det. Jag såg min chans och jag tog den. Nu har jag chansen att få ut sanningen och jag tänkter göra det. Jag har chansen att kunna ändra efteråt så att andra inte behöver möta allt motstånd och hinder som jag har fått gjort och jag ska ta den. Det är den här dagen jag har väntat på att den ska komma. Hur många gånger har jag inte pratat med C och sagt att när detta är klart då ska jag göra allt för att ingen annan ska behöva gå igenom allt det som jag har gjort - och nu kan jag det snart!

Jag tänker inte göra det för egen vinning men jag tänker göra det för att kanske kunna hjälpa andra mammor och barn att få en snabbare hantering och ett värdigare bemötande av olika myndigheter. Ingen förtjänar att behandlas så som vi har gjort och jag ska göra allt i min makt för att det ska uppmärksammas och jag hoppas att det genom det kan komma en ändring. En sak har jag lärt mej och det är att om man tror på något så är det värt att kämpa för att komma dit!

Jag har kämpat länge men kanske så kommer det något gott ut av allt detta och kanske kan jag rädda andra från myndigheters misstag med mej och mina barn! Jag kan bara hoppas att jag kan uträtta det!

PUSS    från T

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...