Ibland blir jag bara sååååååååååååå irriterad att jag känner mej precis som denna gubben här ovanför. Jag är vuxen, jag har barn och jag har tagit jobbiga och livsavgörande beslut för mej och barnen och ändå så finns det personer som hela tiden försöker styra över mej så att jag känner mej som ett litet barn och det får mej att explodera. Jag kan avgöra och bestämma saker själv. Jag velar mellan olika alternativ - ja men de jobbigaste besluten i mitt liv har jag redan tagit och detta som händer nu är konsekvenserna av dem. Jag kan skriva på en gång att det inte är någon som lämnat kommentar här som retar upp mej utan detta irriterande finns i min närhet så ingen här behöver leta bland kommentarer eller ta åt sej.

Jag känner att genom alla förhör och alla utredningar så har jag fått lämna ut mer saker om mej och mitt liv än vad jag innan tyckte var okej. Idag har jag en valmöjlighet vad jag lämnar ut i vardagen och privat och jag värnar om min och barnens "lilla egna bubbla" och det är när någon utan att jag ber om en åsikt börjar kommentera mitt privata och vilka jag har kontakt med som jag känner att jag bara får nog. Jag bestämmer själv vad jag säjer, skriver eller vilka jag har kontakt med!

Blir förbannad på mej själv att jag tar åt mej men det är förbannat lätt att komma tillbaka till ett gammalt beteende och undra om det finns sanning i det man får höra eller inte? Jag har varit på ett strålande humör i flera dagar och så händer detta och jag känner bara att jag vill inte - jag blir så arg så jag gråter och jag känner att jag ska bli nunna och bosätta mej i ett kloster i Alperna (om det finns¨något där har jag ännu inte hunnit kolla upp) för där har man säkert ingen som helst kontakt med omgivningen. Kan skicka röksignaler kanske men troligen är det någon som kommer att kommentera eller klaga på det med. 

Ibland känner jag att jag skulle bara vilja ställa mej med ett plakat och fråga om det verkligen inte är någon som hör vad jag säjer. Säjer jag ja eller bara håller med då hör alla men när jag säjer nej eller att jag inte orkar eller något annat jobbigt ja men då är det ingen som förstår det språk som jag pratar. Usch va jag är irriterad och tycker synd om mej själv just nu men detta kom i fel tid i mitt liv.

Nu ska jag roa mej med att läsa förhör istället när jag ändå är irriterad och arg för det är något som jag har skjutit upp i flera dagar bara för att det river upp så många sår inom mej. De påminner om saker som jag inte vill minnas och som jag försöker att bearbeta så jag kan öerleva. Detta är en så onödig konsekvens av att det tar så läng tid från anmälan till rättegång så ma har som offer hunnit komma en bit in i det nya livet och man har börjat kunna leva med såren på insidan som börjat förvandlats till ärr men som nu ska rivas upp till blödande sår igen!

PUSS från Häxansurtant   

Se´n jag fick rättegångsdatumet så har många rankar snurrat runt runt i mitt huvud och tagit varv efter varv. En av alla dessa tankar är om hur det är bäst att göra med barnen när jag ska åka til rättegången. Eftersom den är på en annan ort så har jag två alternativ. Det är att barnen får vara kvar hemma och att en älskad vän kommer och passar dem medans det andra alternativet är att de ska följa med mej när jag åker. Så långt känns det som en helt normal tanke tills jag kommer fram till varför jag har tanken som återkommer varv på varv i mitt huvud.

VART ÄR MINA BARN TRYGGAST? VART KAN JAG SKYDDA DEM MEST FRÅN HAN SOM SKA KALLAS PAPPA? Och tanken snurrar och inga svar kommer och det gör mej så frustrerad. Jag vill inte behöva tänka i dessa banor över huvdtaget. Jag skulle bara vilja fundera över vilken sås som passar bäst till middagen men det är inte i mitt liv det.

Det känns som om barnen skulle må bäst att vara kvar hemma och att de fick vara i sin "vardag" och att de trodde att jag skulle åka till doktorn eller vad som helst för att det är en rättegång det vill jag inte att de ska få veta nu. Jag kommer att berätta det den dagen som jag känner att de är mogna för det och som de kan förstå det. Samtidigt känns det som att det är en så stor fara i att lämna dem kvar här för Äcklet  vet att jag befinner mej på samma ställe som helvetet utspelade sej och då känns det som om jag signalerar att det är fritt fram.

Alternativ nummer två det gör så att de befinner sej på samma ställe och då är det fullt med risker i det oxå. Jag vet att jag inte har förmågan att se in i framtiden och om något skulle hända dem så kommer jag alltid att tänka att om jag hade gjort annorlunda så hade inte detta hänt och jag skulle ha men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag vill veta här och nu hur jag ska göra och vad som är rätt. Jag vill inte att de ska behöva utsättas för mer än de redan har gjort och jag vill skydda dem från faror och att de ska fara illa men hur ska man kunna göra det när man inte vet vilket alternativ som är det bästa? Tanken kommer nog att snurra många fler varv känns det som och jag vet inte om jag kommer att få svar innan dagen är här då jag måste ha bestämt mej.

Idag känns det som att vi har haft en bra dag när inte allt det negativa har fått påverkat oss. Jag känner i varje del i kroppen att jag kommer att vara stel och ha ont i morgon men det är värt det för jg nattade tre trötta och nöjda barn och det känns bra. Då är det värt värken och det är värt att varje muskel i kroppen värker. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad det är som är fel i samhället när det finns barn som far illa hela tiden och inte någon reagerar eller gör något? Är det verkligen så här det ser ut att ingen vågar se det som de måste göra något åt? Är det bättre att man låter barnen växa pp i en otrygg miljö där föräldrarna inte finns på det sättet som de borde pga olika orsaker. Jag säjer inte att jag är felfri men jag ser till mina barn och jag låter dem utvecklas. Jag ger dem en puff när de behöver det och jag håller tillbaka dem när det behövs men jag vågar se vad som är fel. Jag vågar reagera på min omgivning och jag vågar visa vad jag står för men varför vågar inte de som har makten till att förändra för dessa barn göra det? Är det för att det skulle kosta pengar eller är det helt enkelt för att det blir för dyrt att ta tag i det? Jag vet inte och jag kommer troligen aldrig att få svaret heller men jag tycker att  man börde se mer ett barnsperspektiv för de är detta lands framtid. Jag ska nog starta ett eget parti iallafall ;)

Jag ska försöka sia i spåkulan vad jag ska göra med mina små under dagen som jag helst skulle vilja stryka ur almanackan!

Puss från Häxansurtant   

Jag kan inte låtabli att fundera om det finns personer i min omgivning som ser detta med min rättegång som ett jippo. Och det känns jättehemskt att den tanken och känslan ska finnas för jag har sorterat bland mina vänner redan och gjort slut med dem som jag känner att de inte ger mej något utan att jag bara är en nyhet för dem. Sedan finns det vänner som jag trodde fanns där för mej som skulle stötta mej men som det känns som om de har så fullt upp med sej själv och att min kommande rättegång bara är en häftig händelse och att det är häftigt att känna en som ska befinna sej i den siruarionen och då väljer man att bjuda in alla möjliga ocj prata om det brett och vitt. Jag vill inte kalla dessa personer för vänner men jag har trott att de skulle vara det men det visar sej nu att det inte är så och det sårar.

Min älskade sis är hel annorlunda för hon stöttar mej verkligen och jag känner att hon är en av dem som kommer att finnas där av rätt anledning. Det känns som om detta är den största utmaningen i mitt liv och jag är livrädd. Är det inte meningen att de som ska vara mina sk vänner ska fråga om jag vill ha dem där utan att de bara kräver att de ska få vara med. Jag känner att jag blir både arg och ledsen över detta.

Jag har inga känslor kvar för mannen som jag ska möta i rätten men han har funnits i mitt liv och han är ändå en sk pappa till mina barn. Det känns som om det inte finns något som är hemligt längre och jag kan stå ut med det - jag har förlikat mej med det men jag kan inte förlika mej med dessa personer som absolut ska vara där och jag känner att orsaken är för att de är nfikna och att det i deras ögon är en häftig grej och jag kan inte förstå det. Dethandlar om mitt liv och detta är mina svarta minnen och upplevelser som ska komma fram. Känner mej såradeöver att dessa personer gör detta mot mej. Varför ska det pratas om och säjas till personer som jag inte har en realation till och som jag inte känner stöttning ifrån att de ska befinna sej där. Är det av skadeglädje eller nyfikenhet? Jag vet inte svaret jag vet bara att jag inte kan förstå det.

Mitt i allt annat så befin ner jag mej mitt i en utredning om minahjärnskador och vad som kan göras för att lätta min vardag men där märker jag att jag inte kan vara så öppen som jag önskar att jag kunde vara men det är kanske så det känns. Jag vill inte acceptera att det är så illa som det är och testeran visar ju att det är så och då kan jag inte längreblunda. Jag vill inte ha detta liv och jag vill inte ha det nu. Jag vill ha ett annat liv ochjag önskar att jag hade mina barn men att jag hade valt en annan pappa till dem - men det är lätt att vara efterklok.

PUSS från Häxansurtant   

Just nu känner jag att det är för mycket och jag känner att jag vet inte hur jag ska klara av att hålla ihop. Känns som om jag håller på å rasar samman cell för cell och den enda tanken som finns är att jag måste hålla ihop.

Nu bor vi iallafall i vårat nya hem och jag känner att detta är vårat och jag känner att jag har ett lugn som jag inte känt tidigare för här känner jag mej hemma vilket jag inte har känt på två år när det känns som om det bara har varit en landning för att ha någonstans att bo men denna gång hr jag kommit hem - ett gammalt uttryck men för mej är det viktigt. Jag känner att detta är vårat hem och bara allt är upplockat så kan jag bara njuta.

Just nu känns det som om mitt liv går i 170 och som vanligt har jag kommit in i min ketchupeffekt - allt händer på en och samma gång. Jag har börjat bli utredd för mina hjärnskador för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt. Jag bävar för vad resultatet på alla testerna ska bli men jag kan inte göra mer än det jag kan och som min morfar alltid sa till mej medans han levde att om man har gjort sitt bästa så kan man inte göra mer.

Förra veckan var min första utredningsdel och när den var färdig så bara tittade hon på mej och sa att jag tror inte att det kommer att bli att du kommer att kunna jobba igen för skadorna är de som ställer till mest när det gäller det som har med jobb att göra. Får panik av att höra det för jag vill återvända till ett arbetsliv men jag kan inte trolla så jag måste ju lita på det de säjer. Imorgon ska jag på läkarbesök för ännu en ny läkare och jag ser inte fram emot det. Har med en hel lista som min advokat vill att de ska skriva intyg om. Vem har sagt att livet ska vara lätt?

Min advokat kom till mej förra veckan och vi gick igenom allt som hade med rättegången och förundersökningen att göra. Det var inte roligt att läsa men det var nyttigt. Jag såg för första gången  bilderna som togs på mej när jag kom till sjukhuset och de var inte en vacker syn. Jag bara brt ihop samtidigt som det var nyttigt för mej att se dem. Jag har förträngt detta och efter att ha levt med en psykopat så är man en mästare på att lura och ljuga för sej själv så detta var ett uppvaknade för mej. Jag hade inte en fläck på hela kroppen som det inte fanns märken på och detta fick mej att inse att jag verkligen hade dödsångest - det var inget jag förstorat.

Jag upptäcker för varje steg jag tar inom rättsväsendet att det inte finns något som är rimligt eller logiskt när det gäller lagar och regler för det visade sej att han har fått läsa och kemmentera mina förhör men jag fick inte se hans förän nu. Känns skrämmande för det är ju detta som jag har fått dödshot på tidigare att om jag berättade så skulle han döda mej. Det skrämmer mej men samtidigt är det försent att vända igen. Jag fick även mina förhör för att jag skulle kunna färska upp minnet men jag vet inte hur jag ska orka läsa dem för de väcker så mycket inom mej men jag har kommit en sida iallafall på fyra dagar och jag har bara typ 40 kvar. Jag gruvar mej för den dagen då jag ska möta det förflutna och jag gruvar mej för att jag ännu en gång ska bli liten och ifrågasatt. Nu ska man inte ta ut sorgen och farhågorna i förtid men jag kan inte låta bli.

Nu ska jag försöka få lite sömn för annars håller jag inte ihop.Vill baa säja ett TACK till min prenumerant - du vet vem du är- och säja at du ska veta att dina kommentarer ger mej kraft och energi att fortsätta framåt. Tack!

Känner att det är frustrerande när man tror att vissa ska ha en förståelse för att det är för mycket just nu och att jag inte orkar så mycket mer men att den inte finns. Men samtidigt börjar jag bli van att få knivar i ryggen men de gör mer ont när det är människor som man håller av som ger dem men det är väll livet antar jag. Nä nu ska här sovas så jag orkar få iväg barnen till dagis och slutföra min lista till läkaren som jag ska träffa imorgon för den fortsatta utredningen på mina hjärnskador!

Livet är roligt jämt!

PUSS från Häxansurtant